När rysare inte är kompatibla med inredningsdetaljer.

Jag skrattade när läste Erikas kommentar på gårdagens inlägg.
”Ja, har du strukit med så vet jag ju att det antingen är fredskallan eller så kommoden… :D
Hehe, huvudet på spiken där fru Skogly!
Min hyfsat nyinköpta kommod har nämligen varit föremål för en del funderingar och samtal
henne och mig mellan.
Både före och efter jag köpte den. Vilket gör hennes kommentar skrämmande relevant.
Och här ska vi inte luras av att den är skriven i en skämtsam ton, icke, det finns
en högst allvarlig (och möjligtvis även helt vansinnig) undermening, i alla fall för mig. :)

Jag har under ett par månaders tid varit ute efter en kommod.
De är fina och ger vettig tyngd i en IKEA-värld av möbler, just för att de har bakgrund.
För några veckor sedan hittade jag annonsen jag länge letat efter.
Kommoden med utseendet jag letat efter var plötsligt där.
Jag föll för den direkt. Den såg vackert sliten ut, som om den faktiskt haft ett långt liv.
Men istället för att bli helt till mig tvekade jag plötsligt. Vad skulle det innebära om jag
faktiskt köpte den? Vad riskerade jag att få med mig hem?
Den här frågan kanske en del av er inte förstår något av, men för er som ser rysare
borde den vara självklar. Precis som den var för mig när jag såg annonsen.
Mörka ting med agenda kan följa med vid köp av begagnat. Det vet nämligen alla som ser rysare.
(Oculus, The possession och Annabelle , ring a bell?)
Vilket ledde till att jag i en veckas tid kollade in annonsen. Om någon köpt den. Men den
var alltid kvar. (Som om den väntade på mig?)
Jag var nära att vid ett flertal tillfällen skriva att jag ville köpa den, men något
fick mig att låta bli varenda gång. (Var jag inte lite för förtjust i kommoden?)

Därför frågade jag, på fullaste allvar, den person jag var övertygad skulle ta frågan lika
seriöst som den var ställd, nämligen Erika.
Under en promenad frågade jag om hon skulle kunna tänka sig att köpa en begagnad möbel,
låt säga en kommod exempelvis?
Hon svarade att det skulle hon.
Vilket gjorde mig ännu mer fundersam, jag menar hon har ju sett precis samma rysare
som jag, borde hon inte vara lite mer försiktig?
Så jag frågade vidare om hon inte var rädd att det skulle komma med något objudet hem
vid ett sådant köp? Men nej, det var hon inte orolig för.
Jag tänkte att det väl då ändå var själva fan, hade hon ingen självbevarelsedrift alls?
Så vi började prata om ovan nämnda filmer, men nej, de skrämde henne inte på det sätt
att hon skulle avstå ett köp gällande någon begagnad gammal möbel hon ville ha.
Det fick mig att känna mig lugnare, och jag beslöt mig för att köpa kommoden.
Den var fortfarande inte såld och när jag tittade på bilden insåg jag att jag verkligen
gillade den. (Herregud, den hade mig redan i sitt grepp, tänkte jag.)
Dagen efter körde jag till adressen på Anderstorp och knackade på, och där såg jag
kommoden i hallen.
Den var precis så fin som jag hoppats på. Ännu finare faktiskt.
Men jag kunde fortfarande inte släppa tanken på att jag i det här läget kanske
begick mitt livs misstag.
Så jag frågade kvinnan om hon haft den länge. (Vad i hela friden är det för fråga…?)
Vad jag egentligen ville fråga var om hon upplevt något skumt med den, hört röster,
att den flyttat sig, om den viskat till henne.
Men jag lät givetvis bli, för mitt mer sansade jag insåg att sådana frågor inte skulle
verka helt normala.
Hon svarade att hon hade haft den ett bra tag. Vilket inte gjorde mig klokare…

Den kom med hem, kom på plats och passade perfekt! (Som om det var meningen?)
Jag var kär i den från första anblick, och då den väl kommit på
plats insåg jag att det var precis den jag väntat på.
Jag kände heller ingenting märkligt kring den som avslöjade att den på något vis
skulle ruva på obeskrivlig mörk ondska.
Men absolut att jag de första två nätterna låg och lyssnade (nej, jag skämtar inte med er)
till om den skulle viska något till mig eller skrapa i golvet.
Det gjorde den inte, och har heller inte gjort någon gång senare heller.
Jag iakttog även Alice särskilt noga första gången hon såg kommoden.
Om hon skulle reagera på något märkligt sätt, sitta som paralyserad framför den,
vara rädd för den eller verka vilja leka med den.
Hon gjorde inget av det. Hon noterade den inte ens, utan passerade den helt
obrydd på väg till soffan. Vilket jag tog som ett mycket bra tecken.
Så nu har jag liksom okej:at den.
Jag tror inte längre den har någon mörk agenda där den långsamt men säkert förvrider mina sinnen.

Eller så är det redan för sent?

Ni kanske tror att jag skämtar med er i det här inlägget.
Det enda jag möjligtvis skämtar om är min egen helt absurda rädsla, som dessvärre
är på riktigt, som vuxit fram enbart av allt rysartittande.
Och jag tycker inte ens jag låter vansinnig… vilket förmodligen säger allt!
Jag sa även till Erika att om jag skulle dö lite snabbt här och hon av någon anledning
kände ett enormt behov av att ärva kommoden genast måste se till att förstöra den istället.
Rysare är bra grejer, men de har på många sätt gjort mig rädd på ett lite annorlunda plan.

Förresten… nu när jag tänker kring det är det kanske inte är kommoden jag borde oroa mig för.
Kanske är det den gamla smörkärnaren jag köpte för två veckor sedan.
Den som står helt fredligt på sin plats och aldrig ens fick mig att slås av tanken på att
något kunde vara mörkt och elakt med den.
Den som kom in i mitt hem helt utan något som helst motstånd…

God natt mina vänner, god natt!

2 reaktion på “När rysare inte är kompatibla med inredningsdetaljer.

  1. Kommoden och smörkärnaren är nog ofarliga. Men jag ser mormorsfilten ligga där. Är… är inte den begagnad? MOHAHAHA!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>