Olika nyanser av skit?

Okej mina vänner, nu har vi lallat omkring i trevligheter som mens och väder
tillräckligt länge.
Nu ska vi fortsätta i det muntra ämnet otrohet.
För inte var jag klar med det bara för att jag skrivit 2 maratoninlägg i ämnet.
Icket.
I det Degermanska huvudet ryms många tankar och funderingar.
Som alltså kommer på print här.

I afton spånar jag alltså vidare.
Det kommer att handla om på vilket sätt jag skiljer på otrohet och otrohet.

Men first things first.
Jag föreslår faktiskt att ni plöjer igenom de förra inläggen i samma ämne.
Ja, det är mycket begärt, för de är långa, däremot jag har skrivit om dem delvis.
För att jag inte kände mig helt nöjd.
För att det var mer nyanser jag ville få fram.
Så har ni en balja kaffe till hands föreslår jag att ni läser igenom dem i precis denna ordning:
Den andra kvinnan.
Den andra kvinnan, när hon är någon annan än jag.

Båda de inläggen är liksom rätt relevanta för hur jag ser på otrohet.
Jag skiljer nämligen på sätten att bli bedragen på.

Vi börjar med klassikern.
Otrohet på fyllan.
Jajamän, den existerar utan tvekan.
Där den som är otrogen inte egentligen behöver vara missnöjd med sitt förhållande, men
säkerligen inte helt nöjd med sitt liv riktigt.
Kanske livet självt känns lite grått, inte så roligt längre.
Mycket av det pigga har gått förlorat, det börjar kännas trött.
Man kanske går omkring och funderar på de stora frågorna i livet.
Kanske börjar man känna att tiden rinner ut, är man i 40-års åldern kanske man
har börjat tänka över sin egen dödlighet i och med att ens föräldrar börjar vara
till åren komna.
Det är lätt att börja stirra på innebörden av orden ”är det här allt livet har att ge”?
Då med ungdomens glada och nyfikna känslor inför livet lååångt i backspegeln.

Lägg till alkohol. En blöt utekväll, eller en galet rolig fest där taket är högt.
Man mår gott. Det finns inga bekymmer. Man känner sig ung, levande fylld av
nyfikenhet inför precis allt.
Och där är den andra. Kvinna eller man.
Den som ler mot dig.
Som lyssnar på det du har att säga.
Skrattar åt dina skämt.
Som får dig att känna dig levande. På precis det sätt du önskade dig.
Kanske får hon också blicken fylld av medkänsla när du berättar något
om dig själv som är känslosamt.
Borta är all stress och press kring jobb, ekonomi, barn och tidsbrist.
Du känner dig bara som världens bästa och mest underbara person.
Sedd och lyssnad till. Skrattad ihop med.
Och helt plötsligt är den du sitter bredvid, lite i skymundan, en underbar person.
Som tittar på dig med precis samma blick.
Den nyss glada och förstående blicken har fått något mörkare över sig.
Den drar i dig, du tittar tillbaka med precis samma blick.

Resten är så att säga historia.
Kort, kanske bara för 15 minuter senare, kanske några timmar eller en natt,
varar denna otrohet.
Den varar så att säga där och då.
Åtrå när man känner sig som bäst med sig själv.
Utan tanke på sin familj.
Inget elakt är riktat mot den, för i just det ögonblicket existerar de inte ens.
Ännu mindre tänker du på att du just sårat dem.

Sättet på hur du mår när du är klar, eller dagen efter när du är tillbaka i din vardag,
kan nog få de flesta att aldrig någonsin försätta sig i den situationen igen.

Jag har blivit utsatt för detta.
Då såg det som det ultimata sveket.
Nu, nu ser jag annorlunda på det.
För nu har jag provat på att göra just det där själv.
Och då plötsligt förstod jag min vän, när hon förklarade för mig att hon aldrig skulle
vilja eller kunna såra mig.
De orden var utan tvekan sanna.
Det var aldrig riktat mot mig, det som hände.
Det blev en bieffekt.
Då tog det mig lång tid att förstå det.
Och jag trodde jag hade förstått, tills jag befann mig i den situationen själv.
Då förstod jag plötsligt.
Att det som sker styrs av omständigheter. Om vart man befinner sig i livet, ihop
med vart den andra befinner sig i livet. För just den kvällen.
Åtminstone i hennes fall. Och mitt fall.
Det finns säkerligen situationer som är något helt annat också, nu skriver jag endast om
det jag själv känner till.
När jag lyssnade på omständigheterna då det gällde henne och min karl, förstod jag
mycket av det.
Det tog lång tid och krävdes många samtal, och vi kom nästan ända fram.
Det sista steget till förståelse tog jag helt själv, genom att prova på att
vara i skiten själv.

Min människovänlighet och förståelse ökade markant efter det, kan jag berätta.
Jag har absolut ingen aning hur jag skulle reagera om jag blev utsatt för
en sådan här otrohet igen.
Ingen som helst aning.
Men, i skrivande stund, tänker jag mig att kanske, kanske skulle jag känna
att det var en engångsgrej, som inte på något sätt handlade om att min karl
och jag har ett dåligt förhållande.
Kanske, eventuellt, skulle jag se det som att dåliga omständigheter kom
att spela i samma band just den kvällen.
Kanske.

Sedan, den otrohet som jag, för min egen del, har långt svårare för, är den överlagda.
Den som faktiskt blir en parallell relation till den du redan har.
Här snackar vi hela köret.
Du blir kär, förälskad, kanske till och med att du älskar denna nya.
Men utan att avsluta eller vilja avsluta det förhållande du är i.
Kanske för att du inte kan av olika anledningar.
Allt från att du faktiskt tycker mycket om din partner, men ni klickar inte längre, ni har inte
så mycket gemensamt längre, ni visar inte varandra känslor längre, men ni funkar bra ihop.
Ni är mycket goda vänner.
Eller så kanske du inte kan lämna för att du inte vet hur du ska klara dig ekonomiskt.
Eller vet hur det skulle bli med barnen.
Eller för att du är rädd att du ska bli singel. Att den nya romansen inte kommer att
överleva och helt plötsligt står du utan både din nya och din gamla relation.

Ja det finns gissningsvis hundra olika anledningar till varför man hellre träffar
någon parallellt istället för att avsluta det gamla.
Varför man hellre är otrogen än trogen.
Kanske intalar man sig att man ska avsluta den nya relationen.
Kanske intalar man sig att man ska avsluta den gamla relationen.

Vad vet jag?
Här har jag nämligen ingen erfarenhet.
Varken att vara den andra kvinnan, eller att bli utsatt för den andra kvinnan.

Det finns nämligen ännu en variant av det hela, den jag skrivit om i tidigare inlägget.
Där den otrogne luras rejält. Inte bara sin partner, utan även sin älskarinna.
För att få ha en ongoing relation med älskarinnan, utan att för den skull binda
sig känslomässigt till henne, men ändå låtsas ge det som behövs, för att hon ska stanna.
Och samtidigt ha kvar sin gamla partner. Och leva i ett förhållande med henne.
Den varianten vet jag precis hur den känns.

Så jag får helt enkelt prata utifrån den, fastän jämförelsen haltar till viss del.

Att bli utsatt för en långvarig och överlagd otrohet vet jag inte om man repar
sig ifrån.
Jag känner förvisso ett par som klarat det, det gör jag.
De hade en riktigt skitig och ful historia för många år sedan, som de lyckades reda upp.
Vilket gör mig glad för deras skull, absolut.
Men det förändrar inte min syn på om det är möjligt att få en relation att överleva
den typen av otrohet.
Jag tror de exemplen för alltid kommer att vara regeln som bekräftar undantagen.

Att lösa en sådan situation kommer i vilket fall att kräva mycket arbete från
båda parter, både den bedragna och den som bedragit.
Det kommer att krävas att båda vill lösa den, för det första.
Sedan att båda pratar. Och att båda lyssnar.
Om vad som saknats i relationen, som man så gärna velat ha, att man hellre tagit
chansen med en annan person, än att försöka få tillbaka det med sin partner.
Det är samtalet som blir räddningen. Tror jag.
Att man läker det som gör ont genom att den bedragna får prata och den som bedragit lyssnar.
Och lyssnar. Och lyssnar.
För att sedan börja prata gemensamt om vad båda behöver i relationen.

Jag tror inte det är många som lyckas. På allvar.
Kanske många gör försök, men nej, jag tror att sveket som blir och tillitskrossandet som
sker när någon har en parallell relation, de är svåra att bygga över.
Jag tror att relationen för alltid blir oerhört skör.
Att det svikna finns såpass nära ytan att det för alltid ligger och tittar med oroliga
och misstänksamma ögon på det som sker omkring.
Att det till slut krossar de känslor som fanns kvar.
Men återigen, jag har ingen egen erfarenhet, utan jag kör utifrån den jag väl har, hur
haltande det än blir.

De som får det att fungera igen, som lyckas jobba sig tillbaka till tilliten och glädjen
deras förhållande en gång hade, de gör mig glad .
De har gjort ett otroligt jobb.
Och om de lyckas leva lyckliga i alla sina dagar efter en sådan grej, så är jag
helt klart på deras sida.

Jag tror däremot inte jag själv skulle fixa det.
Kanske blir jag en erfarenhet rikare då det gäller den punkten någon dag.
Jag hoppas slippa, men som ni vet finns inga garantier för någonting när man har med
oss människor att göra.
Men ja, ohyggliga sår har visat sig kunna läkas.
Gång på gång.
Så varför inte…
Men nej, för min egen del är jag tveksam.
Jag vet inte om jag skulle orka göra det jobbet som krävs helt enkelt.
För jag vet att det inte finns några som helst garantier för att min karl inte skulle
bli frustrerad över sin livssituation så till den milda grad att han blir öppen för andra,
en gång till.
Jag hoppas, som sagt, att jag aldrig kommer att få erfarenhet angående detta.

Varken den som blir lurad, eller som lurar andra.