Om motstånd. Om värdighet.

Hur ser motstånd ut i våldsamma och osunda relationer?
Det finns förmodligen oändligt många och vansinnigt finurliga varianter av svar
på den frågan.
Gemensamt för dem är dock något kanske lite oväntat för den som inte levt i
den typen av relation.
Motståndet är nämligen som regel i det närmaste osynligt.
Förutom för en själv, vill säga.
Där det är lika synligt som kraftfullt som om man ställt sig på torget och skrikit
med sina lungors fulla kraft.
Ungefär.
Där partnern aldrig ens uppfattar motståndet.
Vilket hellre inte meningen att han ska göra, herregud nej, det skulle i sådana fall
garanterat få följder.
Motståndet är för din egen skull.
Ditt sätt att sätta gränser. Ditt sätt att kanske till och med jävlas med honom,
om man så vill.

Jag har inte tänkt på det här tidigare, förrän vi pratade om det i gruppen på Kliniken.
Jag har alltid varit helt övertygad om att jag inte gjorde något motstånd överhuvud taget.
Då kan ni tänka er känslan som blev när K och L började prata om detta.
När de frågade oss hur våra motstånd sett ut, när de fick oss att tänka kring det.
Helt plötsligt lossnade något så oerhört viktigt hos mig.
Vetskapen om att jag visst markerade att det som pågick inte var okej, att jag gjorde så
gott jag kunde med de medel jag hade är befriande.
Är medlen och möjligheterna små, vilka de ofta är, finns och görs motstånd likafullt.
Alltid.

Med detta skrivet förstår vi alla att det på inget sätt handlar om att ställa sig
upp och med lugn röst förklara ett och annat. Eller ta sitt pick och pack och
bara gå därifrån. Eller sätta sig i soffan och bara prata sansat med den andra.
Nej de dörrarna och möjligheterna är stängda för länge sedan.

Låt mig bjuda på hur mitt motstånd kunde se ut.
Jag hoppas ni kommer att kunna hänga med på det här. Om inte är det förmodligen
en väldigt bra sak, för det visar att ni är långt ifrån den här typen av relation själva.
Eller så betyder det bara att jag är riktigt kass på att förklara.
I vilket fall, here we go.

Jag gjorde ibland motstånd på det sättet att jag vid vissa tillfällen låtsades
att hans förolämpningar var skämt. Att jag lät dem passera genom att spinna
vidare, skämta vidare, på det han sagt. Så de helt tappade udden och det som
var avsett att förminska och såra inte gav honom det han ville.
Eftersom jag sedan länge lärt mig hantera förolämpningar utan att visa en min,
eller ja ibland gick de rakt igenom och sårade givetvis, gick de många gånger
skämta vidare.

Förresten, kanske borde vi pausa här.
Så jag kan förklara hur det kommer sig att man lär sig ta emot utan att röra
en min när någon kliver över ens gränser fysiskt, psykiskt eller sexuellt.
(För att nämna några av varianterna som räknas in i våldsbegreppet.)
Ni som levt eller lever i den här typen av relation vet givetvis varför.
Men kanske inte ni andra.
Det är faktiskt något så enkelt som att ifall du visar när du blir sårad, rädd
eller kränkt just gjort dig själv till en perfekt måltavla.
Han kommer utan tvekan att sikta där nästa gång.
Vilket du är fullkomligt medveten om.
Därför är det av största vikt att lära sig att visa så lite som bara är möjligt.
Så, nu har vi klargjort den saken.
Nu fortsätter vi.

Ett annat motstånd var mina tankar.
Att när han jävlades med mig på något vis där jag inte hade möjlighet att komma
undan kunde tänka orden din jävla idiot långsamt och med eftertryck.
Din. Jävla. Idiot.
Det kanske låter fattigt, men herregud så befriande det var.
Just för att jag så extremt tydligt sade vad jag tyckte.
…om än bara i mitt huvud.

Jag såg också till att förekomma honom.
Oftast för att göra honom glad, men också för att ta bort hans chanser till
upplägg gällande att ha något att plocka mig för.
Exempelvis visste han att jag inte tyckte om att tömma råttfällor (ibland hade vi
någon mus i källaren som behövde bli avlägsnad) och han var alltid väldigt spydig
när jag sa att jag inte ville göra det. När jag sa att jag ville att han
skulle göra det.
Ofta tömde jag dem för att ta bort hans möjlighet att berätta för mig vad han
ansåg om min oduglighet, fjantighet eller lathet.
Han såg givetvis att jag tömt dem, vilket han inte skulle adressera som
något bra eller på annat vis uppskatta, vilket inte spelade mig någon roll.
Det viktigare var att han nu heller inte kunde håna eller förlöjliga mig.
Han kunde heller inte tvinga mig att tömma dem då de ju redan var tömda.
Jag visste det, och han visste det.
Att inte kunna uttrycka sitt missnöje över mig eller tvinga mig att göra något
jag inte ville göra visste jag irriterade honom. Vilket gladde mig.

Hade jag faktiskt utrymme kunde jag skrika åt honom
genom att ge honom långfingret. Om jag hade möjlighet att hålla min hand dold givetvis.
Jag ler när jag tänker på det. Nu förefaller det så litet, kanske även fånigt,
men då var det en väldigt våldsam sak att göra.

Jag gjorde också motstånd genom att se till att var mer påläst än honom.
Att i ett samtal mellan honom och mig, eller bland andra se till att helt
enkelt veta mer.
Inte för att mästra honom på något vis, nej det hade garanterat blivit väldigt
jävligt för mig efteråt, utan hellre bara låta mitt kunnande tala för sig självt.
Och därigenom reta honom.
Eftersom han tyckte att jag var både ointelligent och inskränkt var jag säker på
att det sved i skinnet när han insåg att jag visste mer än honom om något.

Så, nu vet ni lite mer om hur motstånd i en våldsam och osund relation kan se ut.
Finfina grejer det där, för en själv.
Att prata om just det i Klinikens grupp ”Konsekvenser av våld” har varit väldig bra.
Just för att jag fått en chans att se mig själv med lite mer vänliga ögon.
Att när ångesten kommer, över att jag skulle ha gjort mer, att jag fick
skylla mig själv, är det här sådant som är viktigt att påminna sig om.
Att jag inte accepterade det som pågick, utan att jag gjorde motstånd.
Det får mig att känna mig glad såhär i efterhand, kanske till och med en smula stolt.
När jag tänker på alla små, små saker jag gjorde för min egen gränssättnings skull
skrattar jag till lite här i soffan, för jag känner mig som en jävla rebell ska ni veta.
Den där självkänslan i spillror får sig en rejäl dos vänlighet.
Och en chans att återupprätta sin värdighet.

Soundtracket till aftonens känsla hör ni här.
Lurar på mina vänner, nu vrider vi upp volymen och ger oss själva en rejäl dos med
svängig svensk dödsmetall (när reklamen väl passerat alltså).
Låt oss alla ha en fin tisdagskväll.

2 reaktion på “Om motstånd. Om värdighet.

  1. Oj, vad jag känner igen det du beskriver. I min relation var jag den intelligentare, vilket retade gallfeber på honom om jag lät det märkas. Så jag gjorde mig dummare än jag var, så att han fick ”briljera” inom vissa områden iaf. Och att hela tiden ligga ett steg före, så att det inte gick att klaga på mig, herregud så mycket tid och kraft som gick åt till det. Att styra över samtal till sånt som var ofarligt för mig blev jag en mästare på. Och hela tiden tänkte jag ”din dumme jävel”, gjorde om låttexter så att jag kunde gasta om hur jävligt det var, utan att han fattade det…
    Tja, motståndet fanns i det tysta och jag var stolt över det.
    Kram (om du vill)

    • Visst är det otroligt så mycket motstånd som går göra helt i det dolda!
      Och stolta bör vi sannerligen vara.
      Dina ord är helt och hållet mina ord också.
      Kram på dig. Och tack för att du delade med dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>