”One thing I know… I want more.”

God kväll vänner.
Hur är livet med er denna lördagsnatt?
För mig har saker och ting har rört sig mot det bättre sedan vi sågs senast.
Jag har fått hjälp från där jag mest önskade det.
Den del av Laget som kunde klev in på ett sätt som betydde väldigt mycket.
Den här gången är min tacksamhet större än vanligt.

Tack för allt som skapades för min skull!

Där påmindes jag om hur vi hanterat det här tidigare, och vi vred fokus rätt.
Jag har utan tvekan tappat balansen. Jag har fallit fritt ett tag.
Nu stoppade vi det, och pratade om hur man hittar tillbaka till balans.
Vi pratade om vikten av att förstå sammanhang.
Det skapar en förståelse för varför man går vilse. Och vi pratade mycket om
vikten av att vara vänlig med sig själv när man gått vilse.
Jag kände mig bättre redan där och då. Jag har hört det förut, vi har pratat om precis
det här under flera års tid.
Men bitvis, när pressen blir för stor, tappar jag likafullt balansen.
Och lyckas inte riktigt resa mig själv.
När mörkret kommer tappar jag liksom förmågan att hjälpa mig själv.
Jag vet inte längre vem jag är och jag hittar inte ut.

Tidigare i veckan, då vi träffades, styrde vi det viktigaste rätt.
Det fortsatta jobbet är mitt.
Men jag behövde definitivt hjälp att hitta rätt riktning. I det här läget har
jag helt tappat kontakten med det jag tidigare lärt mig.
Som om jag aldrig hört ett enda ord om det överhuvudtaget.
Jag söker alltid hjälp i precis det ögonblick jag börjar känna mig bättre.
Det är inte möjligt innan.
Av den enkla anledningen att jag inte bryr mig. Jag är helt avtrubbad i det läget.
Men när det vänder, när det avtrubbade får sällskap av en millimeters medvetenhet
då ber jag Laget om hjälp. För då bryr jag mig tillräckligt mycket
för att veta att jag inte fixar det själv. I det här läget har jag alltså fortfarande
ingen kontakt med det jag lärt mig på Kliniken överhuvudtaget.
Men direkt vi börjar prata kommer det tillbaka. Inte allt och inte rakt av,
men på det sätt att jag mycket väl vet vad vi pratar om.
Jag känner igen det. Och jag kan i det här läget se vad vad som gjort att jag
tappat balansen.
Vi benar tills vi hittar sambanden.
När det är gjort vet jag vilket jobb som är mitt att göra.
Just det gillar jag väldigt mycket, att jag är den som ska göra jobbet.
Då hänger det på mig, inte någon annan. Sådant brukar fungera bra för mig.
Det är tryggt på något vis.
Det var en mycket bra träff tidigare i veckan.

Jag har också kontaktat Kvinnokliniken.
Jag skrev om det för någon vecka sedan. Ur ett helt annat perspektiv. Totalt blind för vad som egentligen pågick.
Jag skrev om ägglossning och hur fantastiskt jag mår i samband med den.
Jag nämnde att jag för några år sedan inte alls upplevde det så fantastiskt.
Att jag faktiskt fick hjälp just för PMDS.
Inlägget för någon vecka sedan nuddade det hela. Men er Cicci, hög på livet självt,
missade det uppenbara.
Jag ansåg nämligen att saker och ting skilde sig mycket från då.
Men de är precis vad de inte gör. Överhuvudtaget.
Ägglossningen har aldrig varit problemet. Jag har alltid mått vansinnig bra då.
I alla fall sedan någon gång i slutet av tonåren.
Det är, och har alltid varit, veckan innan mens som är döden.
Veckan innan mens, då är jag inte jag.
PMDS heter det. (För er som vill läsa mer om det hittar en länk här.)
Under den veckan har jag våldsam ångest. Jag fungerar inte.
Jag hatar världen. Jag hatar mig själv. Jag ser ingen anledning till att leva.
Inte på det sätt att jag skulle göra slag i saken och inte leva, inte alls.
Men det finns absolut inget varken roligt eller fantastiskt med att leva.
Allting river och sliter.
Jag är rasande förbannad, jag är full av självförakt. Hade jag kunnat skala av mig huden
skulle jag göra det, för att bli av med det äckliga som är jag.
I det här läget ägnar jag mig åt rejält självdestruktiva saker.

Men när mensen väl dyker upp, vilket den som regel gör på morgontimmarna, då lenar
det självdestruktiva av.
Ångesten, det arga och självföraktet släpper i det närmaste redan under förmiddagen.
Som om det aldrig funnits.

Jag blev förvånad när jag insåg att måendet kvinnocykelmässigt är precis som
för några år sedan.
Och jag blev fan så frustrerad på mig själv över att jag missat
något så uppenbart. Simpel kartläggning hade tagit den grejen direkt.
Jag som är så van att observera mig själv, definitivt ett resultat av alla timmar
på Kliniken, borde enkelt ha uppfattat det.
Vilket jag inte gjorde förrän tidigare i veckan.
Och nu när jag benar bakåt vet jag med säkerhet att jag haft det här problemen sedan
förra sommaren. Det kan vara längre, men där har jag dåligt med referenspunkter
som hjälper mig med tid, vilket endast gör det till gissningar.

När mensen alltså kom för några dagar sedan trillade polletten ned.
Eller rättare sagt, när måendet förändrades radikalt till det bättre redan
under förmiddagen timmarna efter att mensen kommit, trillade polletten ned.
Jag insåg att jag är tillbaka där jag var för några år sedan. Där jag fick
möjligheten att medicinerade med ett väldigt bra resultat.
Medicinen fick min vardag att åter börja fungera den här fruktansvärda perioden på månaden.
Kvinnokliniken kontaktades därför och en kartläggning som sträcker sig över två
månader inleddes. (Vilken görs för att konstatera om det handlar om PMDS.)

Tacksam är jag också över de vänner jag har.
Jag vet att jag har skrivit om det många gånger, men låt mig göra det igen.
Jag har verkligen bra människor omkring mig.
Jag kommer aldrig att förstå hur jag lyckats få dessa trygga, varma och fantastiska
människor att vara mina vänner!
För visst är det så att man mår bra av att spendera tid med personer man trivs med.
När jag fungerar som sämst träffar jag ingen. Av den enkla anledning att jag inte vill.
Eller rättare sagt, jag bryr mig inte.
Jag ser ingen anledning att träffa någon, det finns inget som lockar med det.
Jag vill hellre vara ensam.
I veckan har jag promenerat med Erika, vilket jag ofta gör annars också förvisso,
men under den här perioden har jag hoppat över en hel del gånger.
Men nu har vi alltså börjat promenera ihop igen. Vi hinner då avhandla livets
alla viktigheter som förekomsten av elaka mumintroll, som att Mr Robot kanske inte
egentligen är någon feelgood-serie eller som att en bil bara ska gå.
Sådana saker.
Vi skrattar ibland så mycket åt fel saker att vi på allvar börjar känna oss
oroliga att karmabalansen ska hinna ifatt oss och fälla oss raklånga med både
benbrott och utslagna tänder som följd.
Jag hade inte skrattat på ett tag, vilket gjort att jag glömt bort hur fantastiskt det känns.
Vilket jag definitivt fick känna på när vi promenerade.
Hon är förjävla kul den där fru Skogly.
Och mitt i all den glada, skoningslösa humorn flikar vi in hjärtesaker.
Allt hinner bli pratat om. Balans.

Träffade också Katta i veckan. Lunch med den människan är ibland helt omöjligt att få till.
Det kan vissa gånger ta en månad att styra upp en tid som passar. I veckan gick det
hyfsat enkelt, vilket alltid är lika glatt överraskande.
Jag kommer aldrig att förstå hur hon fungerar. Hon överraskar mig nästan varenda
gång vi träffas trots att vi känt varandra i snart 20 år. Det borde i stort sett
vara omöjligt, men så är det.
Hon har ett fenomenalt sätt att fånga vad som är viktigt i en ström av meningar.
Hon hör även vad som sägs trots att det inte sägs.
Som om själva andemeningen är självlysande för henne.
Sedan är hon vasst rolig på det där sättet som gör att jag skrattar högt. Och kan
fortsätta göra så åt saker hon sagt för flera veckor sedan.

Den där typen av humor är förövrigt ett genomgående drag hos de personer jag
tycker mycket om.
Rapp, ofta levererad på ett lika oförutsägbart som träffsäkert sätt.
Alltid ihop med en rejäl dos självironi.

Det har känts riktigt bra att träffa vänner den här veckan.
Jag har lust att styra upp fler möten.
En surströmmingsträff på Ängarna bokade jag av när jag mådde som sämst, kanske
vore den något att göra aktuell igen.
En fikadejt med en av de mest människovarma människor jag känner
vill jag också försöka få till.
Kanske att jag under några Alicerundor även ringer några goda vänner och
frågar om de telefonvägen har lust att följa med på promenad.

Vidare för ett bättre mående hängde jag på Casa Hawk hela fredagen.
Från mitt på dagen till sen timme.
Vi åt god lunch och vansinnigt god middag. Vi promenerade. Vi shoppade.
Vi såg serie och vi tog det lugnt.
Jag gillar Erikas och Dannes sällskap.
Tillsammans med deras pojkar Max, Alfred och Love är de familj för mig.
Det var en fredag att gilla.

Saker och ting har med andra ord vänt sedan vi hördes senast härinne.
Perspektivet har börjat vridas rätt, och nu gäller det att fortsätta hålla det rätt.
Det jag inte kan påverka har jag strategier för att hantera.
Och nu vet jag hur balansen jag tappade bort känns, den mentala balansen som
även är fysisk balans.
Hur jag ska förhålla mig när stressen river, när behovet att döva kommer.
Och hur jag vill ha tyngdpunkten i kroppen.
Den är viktig, för den säger väldigt mycket det psykiska måendet.
Jag hade helt tappat bort den biten de här senaste månaderna.
Det gäller att vara uppmärksam på kroppen.
Vad som är viktigt nu är att ha koll på vad som är vad av de tankar som kommer.
Är de riktiga eller är de faktiskt felaktiga?
De svaren säger mycket om hur jag ska hantera och förhålla mig till det hela.
Det är en bra sak att hålla den frågeställningen aktiv.
Fokus är viktigt.
Och att vara vänlig med sig själv när man snubblar till.
Lätt som en plätt, tycker vi inte? ;)

Nu ska jag ägna de timmar som är kvar av den här kvällen till mängder av bra musik.
Lurar på och hög volym mina vänner, den här låten knäcker ben på skönast tänkbara sätt.

”More” med Sisters of mercy.
Den är hämtad från skivan ”Vision thing” från 1990, en av de absolut bästa skivor som någonsin gjorts. Om man frågar mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>