Operation och förhållande.

Låt oss börja med operationen. Den gäller inte mig utan Alice.
Som några av er kanske kommer ihåg drabbades Alice av en juvertumör förra hösten.
(Här hittar ni inlägget jag skrev om det.)
Den opererades framgångsrikt bort, men tyvärr då det gäller den här typen av tumör
är risken stor att den kommer tillbaka.
Vilket alltså hänt. Och nu är hon opererad igen för en och en halv vecka sedan.
Operationen gick fint den här gången med. Däremot upptäcktes det att den spridit sig
även till den andra sidan.
Och det är inte bra.
Just för att förfarandet med att ta bort allt kommer att kräva 2 operationer till, den går
inte göra i ett svep då läkningen skulle vara omöjlig.
Läkningen gällande den här operationen är smärtsam, däremot hade Alicen smärtstillande med sig hem på ett sätt som tog udden av det mesta gissar jag.
Åtminstone det första dygnet.
Jajamän, två sprutor med morfin, några Tradolan samt Metacam.
Jag är inte helt säkert att hon kände just något ett tag där.
Men visst, när morfinet hon fick just innan jag hämtade henne hos veterinären
klingade av så blev det uppenbart hur oerhört ont hon hade.
Så en spruta till fick hon innan sänggående, samt en spruta mitt i natten.
Men det var en jobbig natt för henne, eller ja, för oss alla inblandade faktiskt.
Det är ju så ruskigt smärtsamt att höra någon man tycker om ha så ont.
Men hon tog sig igenom natten och sedan har det gått framåt.
Kanske lite väl framåt om jag ska vara uppriktig. För som ni vet är
min Alice 6 kilo ren energi.
Och att måsta vila och därför inte få gå några promenader alls på 12 dagar är
liksom inte hennes melodi. Alls.
De senaste dagarna har hon däremot fått vara ute med mig när jag gjort saker på gården.
Vilket har inneburit att hon varit högt och lågt. Före, efter och bredvid.
Ja helt enkelt överallt, samtidigt.
Man måste bromsa hennes energi helt enkelt. Just för att läkningen behöver ta
sin tid. Att låta henne springa som hon velat och därmed äventyra stygnen har därför inte
varit ett alternativ givetvis.
Idag togs stygnen bort och nu får hon äntligen börja gå promenader igen, men
inga rundor i skogen lös än på 14 dagar. Veterinären förklarade att ärrvävnaden
är svag och därför inte får belastas.
Det lär vara en frustrerad Alice som betydligt hellre skulle vilja röra sig fritt
i skog och mark än att gå i koppel de här kommande 14 dagarna, kan jag lova.
Nåväl.

Jag är mycket nöjd med hur operationen och läkningen fortgått. Det går helt planenligt.
Men, det finns en sak som inte känns riktigt så bra gällande det här.
Och det är, som jag nämnde här ovan, att det kommer att behövas ytterligare 2 operationer innan tumören är borta.
Till det måste det gå 2 månader mellan varje operationstillfälle.
Och det är där det mindre bra i allt det här kommer in.
Hel plötsligt ökar nämligen spridningsrisken.
De 2 gånger hon redan opererats har tumören upptäckts fort och opererats i stort sett direkt efter att de upptäckts.
Nu kommer det alltså inte att bli så.
Den sista delen kommer inte att kunna tas bort förrän om 4 månader.
Det oroar mig.
Hon måste vara helt läkt från tidigare operation och huden måste hålla att sys i.
Är tumören elakartad och hinner sprida sig till lungorna kommer det däremot inte
att finnas något mer att göra.
… herregud, mitt hjärta kläms åt bara jag skriver den meningen.
Jag låter som regel bli att tänka på det. Men någonstans där under finns vetskapen.
Under de här 2 veckorna efter operationen, då spridningen stod klar, har jag
inte känt mig riktigt på topp.
Någonstans är jag så otroligt medveten om att Alice och mina vägar helt plötsligt riskerar att skiljas åt tidigare än jag tänkt mig. Jag har alltid vetat att hon kommer att bli minst 15 år.
Att inga sjukdomar, olyckor eller annat skulle kunna ändra den saken.
… men ibland knackar verkligheten på och tar bort den där barnsliga säkerheten
som jag har gällande Alice.
Jag intalar mig givetvis att hon kommer att bli gammal med mig. Att hon, med sin då alldeles grå nos, kommer att gå lugna härliga promenader i skogen tillsammans
med mig samt njuta till fullo av att ligga på en mjuk filt intill mig i soffan.

I vilket fall, nog om Alice operation och hälsostatus. Nu ska det handla om något betydligt trevligare.
(Hur man nu ens gör en sådan övergång… nåväl. )
Er Cicci har fallit för någon, jajamän! Väldigt oväntat må jag säga.
Han är dock inte helt obekant för mig.
De senaste 20 åren har jag känt till honom, han är nämligen bror till en av mina närmaste vänner.
Vi har aldrig umgåtts men däremot träffats på några fester under årens lopp.
Ska jag vara sanningsenlig har jag nog hellre varit lite rädd för honom. Jag har
alltid tyckt han ser farlig ut, samtidigt som hans sätt är lågmält. Vilket alltid gjort mig nervös inför honom.
Men jag har samtidigt haft en nyfikenhet gällande honom.
I vilket fall, i somras träffades vi alltså på en fest.
(Och precis som alltid slog det mig hur snygg han är.)
Nu är jag tyvärr av den oerhört blyga typen, så att gå fram till honom och prata var
helt uteslutet.
Den biten löste han däremot genom att vara den som började prata med mig.
Vilket gjorde att vi spenderade en stor del av festen tillsammans.

Efter festen började vi höras av och träffas.
Och nu sitter jag alltså här – kär.
Haha, hur i hela friden gick det här till egentligen?!
Jag hade verkligen inga tankar på att träffa någon. Tvärtom, jag trivdes väldigt bra med att vara själv och tänkte på inget sätt i några leta-partner-tankar.
Mitt liv kändes stabilt och behagligt. Jag upplevde inte att jag egentligen saknade något i mitt liv. (Förutom möjligtvis några miljoner på banken och att vara 25 år igen då… )
Men helt plötsligt byttes alltså det lugna till något helt annat.
Jag hade verkligen glömt hur jobbigt det är att vara kär i någon. Speciellt den där perioden ni vet, där man inte riktigt vet vad som händer och vilken riktning det
hela ska ta.
Känslor överallt, och helt plötsligt började jag längta tillbaka till det liv jag
alldeles nyss haft där allt var enkelt, stabilt och trivsamt. Nåväl. 🙂
(Jag undrar hur många gånger Erika hörde mig säga ”herregud” under de där inledande veckorna.)

I vilket fall, han är verkligen fin. Han är omtänksam och varm, rolig och pålitlig samt oförutsägbar på ett väldigt spännande sätt. Tro mig, jag har många gånger absolut ingen aning om vad han ska säga härnäst, det är väldigt intressant. Han är på många sätt oerhört spännande att lära känna.

Han heter David förresten, och tillsammans med honom tänker jag nu spendera resten av min kväll. 😀

Låt oss alla ha en finfin onsdagsafton!