På fredag.

Alice, finaste Alicen, är inte frisk.
Hon har troligtvis en juvertumör.
Jag har vetat det i två veckor snart.
Jag dog en smula inombords när jag den fredagen fick beskedet hos veterinären.

Jag fick avgöra själv om jag ville att Alicen skulle opereras.
Veterinären berättade att tumören kan vara godartad och på så vis vara ofarlig vilket skulle betyda att Alice skulle kunna leva ett långt liv.
Den kan även vara elakartad och då är risken stor att den sprider sig till lungorna vilket skulle göra Alice liv kort.
Fördelningen på godartad/elakartad ligger på 50/50.
(Man tar inga prover innan operationen vilket gör att man inte vet om tumören är god- eller elakartad. Vill man veta kan man, mot en extra kostnad, få den skickad på analys.)

Som ni förstår var det inget svårt val att göra.
Det finns inte på kartan att jag chansar på att tumören är godartad och därför låter bli att operera henne, det är ju  Alice vi pratar om!

Jag kände knölen för första gången kring månadsskiftet juli/augusti någonting.
Då tänkte jag egentligen inte så mycket om den förutom att jag noterade den.
Jag tänkte att det nog handlade om ett insektsbett eller något i den stilen.
Tiden gick och knölen blev större, och jag kunde inte förklara den som något
insektsbett längre.
Däremot var hon precis som vanligt. Åt som vanligt, busade som vanligt, gosade som vanligt, var glad som vanligt. Hon var helt enkelt sitt vanliga jag.
Hon reagerade inte överhuvudtaget när jag kände på knölen, hon hade inte ont alls.

Jag insåg att knölen växte snabbt. Den hade konturer tydligt kännbara och synbara, den kändes ungefär som en tvättsvamp just under huden.
I det läget ringde jag veterinären och fick en tid.
(Min grundinställning till att googla sjukdomsåkommor och symptom är att det inte finns några riktiga fördelar med det.
Tvärtom, jag är säker på att det skapar mer oro och egna feldiagnoser än vad
det gör gott.
Jag googlar därför sällan symptom, lika lite som jag ställer egna diagnoser.
Här hade det däremot varit av stor nytta. För relativt enkelt och omedelbart hade jag fått reda på vad Alicen drabbats av. Jag är så jävla förbannad på mig själv för att jag inte googlade symptomen. Då hade jag nämligen kontaktat veterinären direkt.
Fan. Fan. Fan.

Veterinären konstaterade att det troligtvis rör sig om en juvertumör.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men ordet tumör fick min mage att fyllas med
iskall fasa.
Vi bokade tid för operation, vilken är nu på fredag.

Min älskade, fina, glada och underbara ska först få lugnande, sedan sövas för
att alltså opereras.
Jag blir kvar tills hon somnat.
Jag klarar knappt av att tänka på det.
Ni som har sett era djur få lugnande eller bli sövda vet att de ser döda ut.
Inte sovande ut, utan döda.
Som om allt liv lämnat dem. Som om deras svans aldrig mer kommer att vifta, som om de aldrig kommer att springa glatt mot dig igen eller någon fler gång ligga bredvid dig i soffan och sova tryggt.
Och jag kan inte tänka på min Alice i den känslan.
Som om hennes hjärta inte längre skulle slå.
Hon är min ögonsten.
Jag är frustrerad på henne många gånger, jag tycker att hon är den mest jobbiga
många gånger.
Men jag älskar henne alltid och hon är väldigt viktig i mitt liv.
Vi hör ihop hon och jag, så är det bara.

Det är gott att veta att hon inte har ont..
Jag märker inte att hon är sjuk förrän jag stryker henne över magen.
Då känner jag så tydligt den stora knölen som inte ska finnas där.
Ångesten drar in över mig varje gång jag känner den mot handen.

Väl hemma från veterinären den fredagen googlade jag juvertumör.
Läste några veterinärsidor om saken.
Juvertumörer hos tikar, särskilt  äldre och okastrerade, är vanliga, hela 29% drabbas.
Fördelningen godartad/elakartad är som jag nämnde tidigare; 50/50.
(Där även de tumörer som först varit godartade kan övergå till att bli elakartade,
läste jag mig till.)
60 % av de tikar som haft juvertumörer drabbas igen.
Om storleken på tumören är mindre än 3 cm är överlevnaden mer än 3 år.
Här slutade jag googla.
Statistiken fick mig inte att känna mig ett dugg lugn.
Och jag hoppas väldigt mycket på att det ska visa sig vara något annat, något helt ofarligt, när de väl opererar henne.
De forum jag besökte fick mig heller inte att må bra, trots att många hade väldigt bra erfarenheter av den här operationen och efterföljande läkning.
Jag blev bara mer och mer rädd ju längre jag läste. Och då var det lika bra att inte
läsa mer.
För jag vill inte vara rädd på fredag, Jag vill inte vara rädd nu hellre, men verkligen inte
på fredag.
Alice är känslig, hon skulle lätt uppfatta om jag var orolig. Och jag vill absolut inte oroa henne i onödan på fredag.
Den dagen lär hur som helst inte gå till historien som någon av hennes favoritdagar.

Den här lär sannerligen inte falla väl ut, kan jag berätta för er redan nu.

Jag vet att Alice kommer att vara i bästa tänkbara händer under fredagen.
Likafullt får jag fruktansvärd ångest bara jag nuddar vid tanken.
Vilket jag därför i stort sett låter bli.
Men nu närmar sig dagen och jag har svårt att hålla tankarna ifrån mig.
Det här måste gå vägen. Alice och jag hör ju ihop.

4 reaktion på “På fredag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>