När alteranativen är avverkade och sinnesron ändå inte infinner sig.

Nu börjar julen vara väldigt nära. En dag till, sedan är det dags att mysa in sig totalt
i den underbara fluffiga och familjära julgrejen.
Själv är jag kluven till julen och dess firande.
Delar av mig gillar den väldigt mycket, delar av mig avskaffar den lika gärna.
Jag är generellt inte speciellt intresserad av familjehögtider.
Julen är den klart största av dessa sammankomster, ofta handlar det om att man umgås
flera gånger under ett få antal dagar. Och precis där tappar du bort mig.
Härligt ett tag, sedan blir behovet av att vara själv väldigt stort.

Själva kärnan av att fira högtider ihop är att vi alla är glada, harmoniska, äter gott
och trivs i våra familjers eller vänners sällskap.
… som om de skavande delarna i relationer helt plötsligt slutat skava.

Som jag berättat tidigare drar jag och pappa inte jämt.
Det händer givetvis, men många gånger handlar det mer om att vi är artiga på det sätt seden kräver.
Som regel håller vi oss undan varandra. Eller rättare skrivet jag håller mig undan
genom att bara hänga i andra delar av deras hem än där han befinner sig.
Det låter kanske märkligt, men det är okomplicerad faktiskt. Jag rör mig som om jag
vore hemma när jag hälsar på dem. Vilket gör att jag kan sitta och läsa, prata med
mamma eller bara sitta framför datorn i vilket rum jag själv väljer.
Det minskar både de pågående och de gamla konflikterna.
Men absolut att vi kan sitta vid samma matbord och äta ihop. Ibland har vi faktiskt trevligt.
Men de underliggande sakerna försvinner inte utan finns alltid nära ytan.
Varför jag ens besöker mina föräldrar beror givetvis på att jag vill umgås med mamma.
Hade jag inte haft några varmare känslor för henne hade besöken hos föräldrarna
förmodligen endast sträckt sig till några pliktskyldiga sådana per år.

Pappas och min relation hade ett totalhaveri i somras. Jag hängde inte i stugan på
ett bra tag.
Däremot gick jag ju även miste om mammas sällskap, vilket gjorde att jag började vara
en del i stugan igen.
Men hans och min relation blev inte märkbart bättre, vi samexisterade resten av
sommaren skulle man kunna beskriva det som.
För tre veckor sedan havererade den bräckliga relationen igen.
Av samma orsak som i somras.
Men den här gången är jag inte säker på att den repar sig igen.
Jag är inte egentligen intresserad längre.

Vad de här haverierna handlar om är inget jag riktigt kan ta upp här.
För min egen del skulle jag skriva om dem. Min mamma däremot lever
sitt liv väldigt privat och då blir det varken kärleksfullt eller respektfullt
gentemot henne att skriva detaljerat om det.
Därför väljer jag att lämna orsakerna och detaljerna oskrivna.
Inlägget blir inte komplett, men jag kan inte skriva det på något annat sätt.
(För den som kan tänkas undra; min pappa läser inte min blogg, och jag föredrar att han inte gör det.)
Så vi kan säga såhär, problemen handlar om en grundläggande respektlöshet och en
uppvisning i egoism.
Där följderna blir lika olämpliga som omöjliga att ignorera.
På ett sätt som jag är less på. För vår konflikt är inte ny. Tvärtom.
Den här vändan känner jag däremot att jag närmat mig min gräns för vad jag som
person kan hantera utan att begå våld på mig själv.

Konflikterna är gamla och försöken att lösa dem är många.
Jag har pratat och förklarat, frågat.
Ibland lugnt och sansat, ibland skrikandes.
Mamma har prata med honom. Men inget förändras, mer än i bästa fall en kort period.
Jag har även jobbat med att minimera och nonchalera orsakerna till konflikterna,
jag har även jobbat på att göra mig osårbar, skottsäker.
Inget fungerar.
Förr trodde jag alltid att orsaken till att han inte förändrades berodde på mig.
Att jag inte nådde fram.
Att jag inte använde rätt ord, att jag hade fel tonfall, att jag förklarade för dåligt,
att jag var för arg eller hånfull eller att jag var för otydlig.
Nu vet jag inte lägre. Kanske beror det på mig, kanske gör det inte det.
Kanske är det kombinationen av oss båda. Jag har ingen aning. Men det är heller
inte längre viktigt att veta.
Jag har kommit till den punkt då jag inte fixar det här. Då slutar även orsakerna
till varför jag inte kan lösa något att spela roll.
Jag tror att jag faktiskt kommit till den punkt då jag inser att det är mer vettigt
att släppa vår relation som den är, än att tro att jag en dag kommer att nå fram
till honom.
Om jag ska kunna behålla det jag tycker om med mig själv gör jag bäst i att kliva
ur det här nu. Innan jag förvandlas till någon väldigt bitter.

Historien går så långt tillbaka att jag inte ens förstår varför jag ägnat stora delar
av mitt liv att ens försöka nå honom.
Kanske någon undrar varför det är viktigt för mig att han är den av oss som förändras.
Och där kommer min bakbundenhet gällande att inte kunna skriva om detaljer in. Det
här inlägget blir både haltande och bristfälligt. Och kan förmodligen ge er känslan
av att jag är väldigt oresonlig och orättvis då det gäller min pappa. Det må så vara,
jag kan inte göra något åt det i det här läget.

Många av våra problem har berott på hans alkoholberoende. Men det är långt ifrån hela förklaringen.
(Jag hade föredragit om det varit förklaringen till allt, verkligen!)
Tilläggas ska också att min pappa är nykter sedan flera år. Vilket jag är väldigt
glad och stolt över.
I alla fall, de riktigt tunga bitarna har med andra saker att göra.
Vad det egentligen handlar om egoism, konflikträdsla… och gissningsvis en väldigt
låg självkänsla. Sammantaget blir det en väldigt dålig mix.

Jag har heller aldrig riktigt förlikat mig med vetskapen att han inte stod upp för mig mot
min barndoms pedofil.
När han fick reda på det tyckte han det var absolut fruktansvärt.
Sedan hände inget mer.
Förutom under en bilfärd efter Skelleftehamnsleden då han frågade hur jag mådde.
Det var den enda gången han någonsin närmade sig ämnet.
Och jag behövde mer än så från honom.
Jag kommer förmodligen, så länge han lever, att önska och hoppas att han ska
göra något mer.
Ni som känner till hela historien förstår förmodligen vad jag hade tyckt varit rätt sak
av honom att göra. Vad jag innerst inne önskar han ska göra än idag.
Det kommer givetvis aldrig att ske, det är jag fullt medveten om.
För min far är konflikträdd, och ansåg kanske att i och med att det här uppdagats
då kunde begravas för gott.
Utan några som helst följder.
Vilket jag har svårt att acceptera. Eller, jag accepterar det, men jag kommer alltid
ändå att önska mer av honom.

Hans låga självkänsla och hans sätt att tycka synd om sig själv har i kombination med att
alltid sätta sig själv i första hand slagit in spik efter spik i vår kista.
Jag fungerade dåligt som ung ihop med hans förlöjliganden, förminskanden och hot
om våld, och jag fungerar absolut inte bättre med det som vuxen.
Jag förstår att det är knepigt att greppa för andra.
Folk som möter honom skulle förmodligen beskriva honom som en både trevlig
och lättsam prick. För det kan han också vara, inget snack om den saken.
Själv ser jag väldigt lite och väldigt sällan just de delarna av honom.

Efter ett helt liv med honom har känslan av att vara oälskad av honom vuxit fram.
Vilket han, om jag frågade, med säkerhet skulle säga inte stämmer alls.
Men det spelar ingen roll vad han skulle säga, min känsla är resultatet av ett liv med honom.
Det gör väldigt ont när jag tänker på det.
Jag kan sträcka mig till att jag vet att han tycker om mig. Men fastän jag numera är vuxen
har jag ett barns behov av att känna villkorslös kärlek från mina föräldrar.
Den har jag inte från honom.
Och jag vet inte vad jag gjorde för att förlora den. Om jag någonsin hade den.
Något förändrades i mina tonår, tror jag mig minnas. Eller säger åtminstone
den del av mig som har ett stort behov av att förstå.
Kanske var jag alltför arg och omöjlig. Kanske var jag för stolt när jag vägrade
böja ned mig. Kanske fick jag honom att känna sig värdelös då han besegrades gång på
gång i någon av alla diskussioner och bråk vi hade. Där jag lika lätt som triumferande
njöt av att platsa honom på läktaren verbalt.
Kanske var jag inte så söt och snäll som han hoppats att jag skulle vara.
Jag vet inte. Kanske var det en mix alla ovan nämnda orsaker? Kanske ingen.
Kanske älskar han mig på sitt sätt? På ett sätt som jag inte känner eller som
någonsin känts självklart…

Å andra sidan, det är många år sedan jag själv slutade älska honom.
Jag hör hur hård jag låter. Och jag vet också att det inte är sant.
Det är inte utan att en känsla av ångest drar över mig när jag inser innebörden av de orden.
Däremot finns det tillfällen då jag tycker om honom.
Särskilt när jag tänker på de bra sakerna han och jag delat.
Eller som när han log mot mig tidigare idag, och i det närmaste var vänlig
hela tiden jag besökte honom och mamma.
Gånger som dessa blir jag alltid löjligt glad och hinner tänka att jag har
världens bästa pappa. På riktigt.
Så lite behövs det från honom för att jag ska bli alldeles varm i hjärtat.

Det finns självklart flera tillfällen under alla år som jag tyckt att han varit en bra pappa.
Som när jag var i 10-årsåldern och han följde mig för att åka skridskor.
Jag älskade att åka skridskor och han spenderade många timmar med mig på isbanan
bredvid Alhemsskolan tills jag lärt mig att knyta skridskorna tillräckligt hårt själv.
Jag blir också glad när jag tänker på hur han hämtade mig hos mina kompisar när
jag ringde hem på kvällen och inte orkade gå hem.
Eller som när han, i och med att jag tagit körkortet, ringde runt till försäkringsbolag
för att hjälpa mig med försäkring till bilen.
Och gången, den som sticker ut och värmer mest var när jag tagit beslutet att bli
mamma själv, trots att pappan till barnet vid ett par tillfällen varit arg, ledsen
och besviken över att vårt förhållande inte fungerade och därför sagt åt mig att ta bort det.
Hur pappa då sa att ”jag tycker att du ska behålla barnet om du vill, ingen har
rätt att kräva att du ska ta bort det. Bara så du vet.”
Jag minns precis vart jag stod när han sade det till mig. Hur hans röst darrade till.
Hur han förmodligen tänkt igenom vad han ville säga till mig gång på gång innan
han tagit mod till sig.
Hur han hade tårar i ögonen när han snabbt vände sig om och gick innan jag ens
hade hämtat mig från förvåningen eller fått en chans att svara.
Det var ett väldigt speciellt ögonblick, jag kommer att minnas det resten av mitt liv.
Just för att han tog ställning för mig. Det var väldigt stort för mig.
Ett av mitt livs allra bästa ögonblick med honom faktiskt.
När jag tänker på sådana saker blir jag väldigt varm om hjärtat.
Jag vet att jag betydde mycket för honom en gång i tiden.
Och det tycker jag om honom otroligt mycket för.

Jag skulle vilja att vår relation var annorlunda.
Jag saknar att ha en pappa.
Och det gör ont att veta att jag inte är den dotter han tycker speciellt mycket om eller är så stolt över.
Det är ett slitsamt sätt att vara familj på.
Det lämnar ett tomrum som inte går fylla med något annat. Tro mig, jag har försökt.
Men jag har för länge sedan slutat sträva efter den kärleken och den stoltheten.
Vår historia försvinner inte. Och min besvikelse över vissa saker försvinner inte.
Det hade förmodligen gått dra ett streck över det hela, och sedan blicka framåt om
jag upplevt en förändring hos honom.
Jag hade kunnat acceptera att vissa saker inte blev/blir som jag behövt dem,
om en förändring skett.
Men då den uteblir, eller endast är kortvarig, har vi kommit till den här punkten.
Där jag inte ser hur en fortsättning skulle se ut.
Istället befinner vi oss alltså här.
Där det som skulle kunnat lagas alternativt dragits ett streck över kommer att
lämnas oförändrat.
Där en gränslös respektlöshet och egoism alltid kommer att finnas likt ett fint damm
i luften då vi befinner oss under samma tak.
Det handlar inte om att han blivit gammal och därigenom blivit nalta speciell.
Det handlar om vad man blir för människa när man känner sig mindre värd än andra och
under inga omständigheter tänkt avslöja att man känner sig sämre.

Jag vet inte vad som skulle kunna vända det här.
Förmodligen inget.
Jag kommer att skiljas från honom med de här känslorna.
Det är väldigt sorgligt. Och jag hade så gärna velat något annat.
Men verkligheten är vad den är, och i det här läget känner jag att jag har gjort vad jag kunnat.
Jag har fått hjälp på Kliniken att titta på hans och min relation.
Ur andra vinklar än mina egna, ur hans. Vilket har varit bra och nyttigt.
Och jag har kommit till den punkt där jag behöver släppa vår relation.
På så vis att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre berörs av den.
Där jag inte längre har ett behov av att förändra.
Jag är vid den punkten.
Kanske har jag varit här hundra gånger tidigare, men den här gången är något annorlunda.
Men det är svårt likafullt.
Just för att ett leende eller några vänliga ord från honom alltid får mitt hjärta
att bli väldigt varmt. Där jag alltid, för en sekund, hinner känna att jag har
en underbar pappa.
Det är allt det vuxna barn jag är behöver för att känna mig älskad av honom.

Men då det aldrig varar blir besvikelsen bara mer och mer mörk.
Och i det läget är jag nu, där besvikelsen äter på mig på ett sätt den inte gjort tidigare.
Kanske är det för att jag vet att min pappa inte har speciellt många år kvar.
Han är 81 år och hur man än vrider och vänder på det är han i slutet av sitt liv.
Och kanske är det därför besvikelserna biter på ett annat sätt nu, just för att jag
innerst inne vet att vi kommer att skiljas åt befinnandes precis i den relation vi har.
Det är smärtsamt.
Och då börjar jag tänka att jag behöver hitta ett sätt där jag inte längre påverkas eller berörs.
Varken av hans fina sidor eller hans mindre fina sidor.
Där jag helt enkelt inte påverkas av honom överhuvudtaget.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta ett sådant sätt att förhålla mig
till honom och mig. Gissningsvis inte.
Önskan om en förälder försvinner förmodligen aldrig hos ett barn.
Jag skulle åtminstone vilja komma till en punkt där jag inte lägre känner
mig som en fruktansvärd människa de gånger vi ryker ihop, jag står upp för mig själv,
eller då jag i tanken är förbannad på honom, hånar och föraktar honom.
Jag önskar att det dåliga samvetet skulle lämna mig ifred. Men det gör det inte.
Det gnager och gnager i mig, jag vet att jag beter mig så fruktansvärt illa och det är
till sist absolut ingen tröst alls att ingen av oss beter oss väl.
Det äter liksom hål i mig.
När jag tänker om den person jag blivit. Hur jag kan behandla och prata till en annan människa.
Jag förstår varför jag gör som jag gör, reagerar som jag gör, men det tar lika fullt inte
bort känslan av att jag beter mig fullständigt oacceptabelt mot en annan människa.
Hur jag beter mig ovärdigt och inte har ett uns av människovärme.
Det får mig att skämmas över mig själv och den jag är.

Allt det här är en komplicerad härva.
Dels hans och min relation.
Dels mitt sätt att reagera och hantera den.
Samtidigt som delar av mig så otroligt gärna skulle vilja känna mig älskad av honom.
Jag känner mig bara så trött på alltihop.

Så julen, den mest familjära av alla våra högtider, känner jag mig väldigt kluven inför.
Den påminner om den familjekänsla jag inte har, den känsla jag säger mig inte sakna
eller bry mig om… som jag i själva verket bryr mig mycket om.
Jag kommer att ta till vara på delen av julaftonen där min faster Anita och hennes Leif
äter tillsammans med mamma, pappa och mig. Det ska bli väldigt trevligt!
Vi har firat jul ihop ända sedan jag var liten, och jag ser verkligen fram emot
att träffa dem och prata bort några timmar över en massa god mat.
Tråkigt nog har min andra faster gått och blivit sjuk och kan därför inte komma.
Britt, det blir tomt utan dig, krya på dig!

Det här blev sannerligen ett långt inlägg hörrni, tack för att ni hängt med ända tills
dessa sista rader.
Uppesittarkväll på Casa Hawk tillsammans med familjerna Skogly/Ganeteg väntar i morgon kväll. Låter inte det som en bra inledning på en ledighet så säg!

Låt oss alla ha en finfin torsdagskväll, det som är kvar av den!

När det inte är på riktigt.

Låt mig presentera Alice valp.
Jag hann inte riktigt med i svängarna när denna sötnos blev till, så pappan är
för mig okänd.
Trots att jag alltså inte träffat pappan tycker jag mig dock ana att den lille kommer att
bli väldigt pappalik. Självfallet ser jag Alice drag i honom också, han har hennes
ögon på pricken, håller ni inte med?
Men på det hela taget skulle jag nog ändå säga att pappadraget är smulans tydligare.
Sådant kan givetvis ändras.

… med andra ord; Alice är skendräktig, och det här är hennes valp.
Den har sannerligen burits och bäddats.
Numera har jag dock tagit bort den. Jag googlade i ämnet och såg att det anses mindre
stressfullt för tiken om man tar bort föremålet hon utsett till valp. Vilka ofta är tofflor
eller mjukisdjur.
Eller som i Alice fall, en gummidrake. (Eller är det en krokodil förresten?)
Jag hade förväntat mig att hon skulle gå omkring och söka den, vilket hon
inte har gjort. När den väl var borta släppte hon det direkt.

I övrigt är hon sannerligen inte sitt vanliga jag.
Alice är, milt uttryckt, en aktiv hund. Förra veckan och denna vecka finns dock
inget av det.
Hon ligger i stort sett hela dagen och aftonen, vill inte leka eller busa överhuvudtaget,
bara vila.
Enda gångerna hon är sitt vanliga energiska jag är när vi är ute.
Då är överväxeln är i för jämnan, vilket gör det knepigt att ha henne i koppel
i och med att hon är högt och lågt, sliter och drar.
Det gör att vi befinner oss en del uppe på Vitberget i dessa tider, där kan hon
nämligen springa lös. Vilket passar oss båda väldigt bra.
Och till skillnad från löpperioden är hon väldigt uppmärksam och lyssnar noga på
kommandon när vi är ute. Jag trodde att hon skulle vara väldigt splittrad och
bara gå sin egen väg, överraskande nog är det tvärtom.
Vilket är skönt för mig i och med att det då är väldigt enkelt att ha henne springande fritt.

I övrigt bäddas det alltså en hel del. Ibland timvis om natten.
Här nedan följer två videosnuttar på hur det hela ser ut.
Först ut ser vi hur hon bäddar i mina föräldrars säng.
Efter det ser vi hur hon bäddar sin egen kudde.
(Kvalitén på den kudden måste förövrigt vara fenomenal…)

Torsdagsafton mina vänner, dagarna bokstavligt talat springer iväg just nu, jag
hinner liksom inte riktigt med i svängarna.
Julen är strax här, det känns väldigt märkligt. Det ska bli kul givetvis, men hur kan
det komma sig att den är här redan om dryga veckan?

Låt oss alla ha en finfin afton!

Tårar och ihopsnörda strupar, kvittot på en riktigt bra julsång!

Jag är lite sådär semi-förtjust i julmusik.
Jag lyssnar inte på den hemma, men tycker det är allmänt småmysigt när jag går i affärer
och den flödar i högtalarna.
Även när jag hälsar på hos andra och den vevas igång, jo, det är den helt okej.

Däremot finns det en julsång som är bättre än precis alla andra.
Jag hör den gärna året om, men av förklarliga skäl blir det mest runt jul.
Ni har alla hört den.
Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl.
Herregud, jag som är förtjust i irländsk musik går igång rakt av på denna.

Det finns en uppsjö covers gjord på denna låt, och jag ryser i djupet av min själ
varenda gång jag hör någon annan version än just originalet.
Det finns nämligen ingen som kommer ens i närheten av Shane MacGowan, som låter så underbart avdankad.
Han är som klippt och skuren för denna juldänga.
Jag kan höra den 10 gånger på raken och njuta precis lika mycket samtliga 10 gånger.

Jag blir väldigt sentimental och rörd när jag lyssnar på musik som jag tycker om.
Det kan mycket väl komma en tår och halsen blir sådär lagomt ihopklämd vilket gör
det omöjligt att prata.
Den här låten är en sådan låt.
Jag har tidigare berättat att min mamma och jag delar det genuina intresset för musik.
Det här är faktiskt en av de få låtar som vi båda två är lika förtjusta i.
Vi hörde den häromdagen, den var inklämd mitt i en julskiva.
Mamma skulle säga något om den, gissningsvis något om hur mycket hon tycker om den.
Men endast ett skumt väsande hördes.
Eftersom hon reagerar på bra musik på samma vis som jag kom inga ord ur hennes mun.
Men det där försöket att säga något ihop med hennes blanka ögon fick mig att
greppa precis vad hon ville säga om låten. Och hur hon kände.
(Det riktigt lustiga i det hela är att vi inte ens behöver höra de låtar vi tycker
om för att reaktionen ska bli till.
Hahaha, det räcker alldeles utmärkt med att bara prata om dem så kommer tårarna
och oförmågan att få fram ett endaste ord rakt av. Det ni!)

Mina damer och herrar, nog pratat, nu lyssnar vi istället!
Njut!

Har ni haft en härlig helg? Det har jag, låt oss njuta de sista timmarna innan den
nya veckan knackar på.

Antingen eller. Kanske även både och. Eller inget av.

En lista full med hyfsat värdelöst vetande coming up!

Sommar eller vinter?
Sommar här i Sverige är ofta för varm för mig.
Jag längtar som tusan till det vita, kalla och klara vinterdagarna.
Fast när jag tänker på det är de dagarna lika sällsynta som de härliga
sommardagarna med strålande sol och endast 20 grader…

Katt eller hund?
Alice for president!

Jeans eller klänning?
Mjukisbyxor. (Lägger jag till som ett tredje alternativ, så slipper
jag snygga till verkligheten.)

Guld eller silver?
Gillar guld bättre, men passar bättre i silver.
Min blåvita hy ser förresten märklig ut i båda, nu när jag tänker på det.

Lakrits eller choklad?
Vilken väldigt märklig fråga! Nästa!

Morgon eller kväll?
Gärna tidig morgon. Däremot gör Ataraxen mig jäkligt seg på morgonen, om jag tagit den
lite för sent kvällen innan.

Pizza eller hamburgare?
Har sedan några veckor tillbaka pizzacravings, den bara dök upp och går
liksom inte bli av med.

Sjunga eller dansa?
Med risk för att låta gode mallig, men jag sjunger faktiskt väldigt bra.
Och gärna.
Särskilt i duschen, bilen eller med hörlurarna på.
Förvisso att ingen annan någonsin påtalat att jag har en vacker sångröst,
men det betyder ju faktiskt inte att jag inte har det. Right?
Dock blir det ändå dansa som ror hem priset här. För jag gillar verkligen att dansa.
Men jag gör det i princip aldrig.
Och jag skulle heller aldrig erkänna för någon att jag gillar att dansa. Någonsin.

Film eller bok?
Bok är det svar jag hade velat ge här. Men faktum är att jag inte längre kan läsa.
Jag kommer nämligen inte ihåg något.
Det är någon typ av stressgrej som gör att jag inte kan behålla min koncentration.
Därav att jag hellre ser film. Mycket enklare.

Simma eller sola?
Pest eller kolera? Nej då, jag är ju numera en badanka som ni vet.
Har badat 3 gånger på 10 år.
Sola skulle jag aldrig göra. Dels är det galet slöseri med tid och dels
bränner jag min hud knallröd inom loppet av tre minuter, vilket gör lika
ont som det ser ocharmerande ut.

Hallon eller jordgubbar?
Jag hade gillat dem om möjligt ännu mer om inte magen varje gång
slår bakut. Intag av jordgubbar kräver tillgång till toalett,
om man säger så…

Julafton eller födelsedag?
This is a tricky one.
Jag är lite känslig för båda…
Både julafton och födelsedag har varit laddade med sådant som inte fått mig
att vilja ha någon av dem.
Jag spenderade alltför många julaftnar med en familj där jag var den enda
som inte fick julklapp av min svärmor exempelvis.
Eller rättare sagt, något år fick jag, del flesta inte.
Det hade förmodligen varit enklare om hon varit konsekvent.
Min partner gav till de andra men inte till mig heller.
Så det blev liksom något smärtsamt över det här med att fira jul med min plusfamilj.
Som jag av någon outgrundlig anledning ändå verkligen ville göra, samtidigt
som jag inte ville. Knepigt det där.
Det kryper innanför skinnet på en att vara osynlig. Att alla andra var värda
att firas men att jag liksom inte ens fanns.
I mitt sinne blev det något slags kvitto på att jag inte var tillräckligt
bra, snäll, glad, rolig ja liksom allt sånt där som gör att man tycks om.
Jag lyckades aldrig förbereda mig tillräckligt för att inte känna något.
… och mina födelsedagar ignorerades av min partner.
Det enda jag till sist ville ha just den dagen var att han skulle säga grattis.
Vilket han valde att inte göra.
Det slutade spela roll att min familj och mina vänner hörde av sig och gratulerade.
Det blev bara ännu värre då.
Så nej, julaftnar och födelsedagar, dagar då man firar varandra har inte varit
något som jag gillar.
Hahahaha, herregud vad mörkt och allvarligt det blev här inne nu. Nåväl.
Numera är det annorlunda.
Jag tycker om att fylla år, och jag tycker om att fira jul.
Förändringar har skett på många plan de senaste åren.

Svart eller vitt?
Vad är det här för märkliga frågor egentligen?
Först frågas det om lakrits eller choklad, och nu om svart eller vitt!
Jaha ja, för er som inte känner mig då, svart. Alltid svart.

TV eller dator?
Har sällan igång tv:n. Ungefär var 6:e vecka är den igång.
Hade min tjock-tv inte varit så tung hade jag burit ut den för länge sedan.
(Och den kommer förmodligen inte att bli ersatt av någon platt variant, jag har helt
enkelt inget behov av en tv.)

Stad eller landet?
Natur är min grej. Utan tvekan. Så landet absolut, om det inte innebär för
nära grannar. Grannar vill jag inte ha nära mig. Alls.
Stad är dock trevligt som avstickare till landet.
Och storstad är en riktig bonus att gästa.

Blond eller brunett?
Jag skulle se mycket märklig ut som blond. Har jag på känn.
På killar gillar jag mörkt hår. I mina tankar. Men faktum är att
mina pojkvänner nästan uteslutande varit av det hyfsat blonda slaget.

Christina Aguilera eller Britney Spears?
Jag är inte helt övertygad om att miss Britney ens sjunger sina
låtar själv.
Men jag gillar låtarna i sig, oavsett vem som sjunger dem.
Christina Aguilera har däremot en fenomenal jävla röst, men låtarna,
förutom 2-3 stycken är inte riktig min grej.
Sedan gillar jag skandalerna och haverierna som Britney bjudit världen på.
Ledsamt och förfärande givetvis, men tja mänskligt haveri på bästa
sändningstid fascinerar. Ja, jag är en hemsk människa, jag vet.

Läppstift eller lipgloss?
Prova lypsyl, av märket Nueva alternativt Euerin. Det är grejer det.

Rosa eller lila?
Efter min svarta favoritfärg kommer rosa. Ibland är det till och med
hugget som stucket mellan de två färgerna.

Blåa ögon eller bruna ögon?
På motsatta könet? Spelar absolut ingen roll… så länge han inte har blå alldeles
för små slimfitbyxor är jag okej med mycket.

Hockey eller fotboll?
Inget av dem så länge inte (S)AIK är i sm-final.

Äpple eller apelsin?
Äpple. Så länge de inte är mjöliga. Herregud så äckligt det är med
mjöliga äpplen, håller ni inte med?

Stjärnor eller månen?
Jag kan inte välja.
En stjärnklar kväll är bland det vackraste som finns.
Och månen har en tendens att trollbinda i en mängd av varianter.
Dött lopp mellan dessa finheter.

Sko eller sandal?
Jag känner mig lika naken i sandaler som jag känner mig naken i linne.
Sneakers, gympaskor eller kängor är vad jag återfinns i. Sedvanligt så långt
ifrån kvinnligt man kan komma.

Bad eller dusch?
Jag är en långduschare. Gärna 20 minuter om jag har tid. Underbart skönt.
Bada är inte dumt heller, men jag blir liksom så seg efter bad, ungefär som
efter bastu. Vilket gör att jag endast gillar att bada eller basta kvällstid just
innan jag ska gå och lägga mig. Vilket är trevligt det med i och för sig…

Långt hår eller kort hår?
Klippte mig i en hyfsat kort frisyr för några år sedan, trivs fantastiskt
bra i den typen av frisyr så den lär bli kvar ett bra tag.
På killar gillar jag långt hår. Har alltid gjort, kommer förmodligen alltid att göra.
Men tja, de flesta killar i min ålder är korthåriga, vilket är fint det med.

Ring eller halsband?
Använder sällan smycken. Förutom just en ring, som jag fick av en släkting
som jag tyckte mycket om när hon var i livet.

Jeans eller leggings?
Åter igen; mjukisbyxor.

Bil eller buss?
Bil. Alla dagar i veckan.
Särskilt att köra själv. Samåka är miljövänligt men inte Ciccivänligt.
Jag gillar att kunna komma och gå efter mitt eget tycke.
Samåkning innebär alltför lite av den bestämmanderätten för att kännas kul.
Såvida jag inte hittar dit jag ska. Då samåker jag mer än gärna.

Nagellack eller läppstift?
Läppstift har en märklig smak. Det smakar illa. Som satan.
Precis lika illa som puder luktar.
Med den påföljd att jag inte använder varken läppstift eller puder.
Klarar inte av lukten helt enkelt.
Samt att jag ju heller inte sminkar mig förresten.

Nyår eller midsommar?
Båda har sin charm. Firat med människor jag gillar spelar det ingen roll vilken
av kvällarna.

Puss eller kram?
Jag är en kramig person. Eller vänta, i mina tankar är jag en kramig person.
Däremot kramas jag sällan i verkligheten.
Jag gillar närheten med en kram given av människor jag tycker om, men jag
är dålig på det här med närhet. Vilket gör att jag är dålig på att visa att jag gillar det.
Det kommer inte helt naturligt för mig och gör att jag sällan är den första att
kramas, jag väntar oftast in den andra.
Jag pussas däremot väldigt gärna med min partner.

Ful & lycklig eller snygg & olycklig?
Jag skulle föredra lycklig OCH snygg.
Jag menar, varför inte?

Lyx eller budget?
Second hand är min grej. Gällandes väldigt mycket.
Jag gillar tanken på att inte bidra aktivt till nyproducerandet,
till slit- och slängsamhället.
Det är väl det närmaste jag kommer svar på den frågan.

Pool eller havet?
Pool givetvis. Vi förutsätter att den är tempererad väl?
Havet är tänkbart på utlandet. Inte annars.
Dock så finns haj-aspekten i havet på ett sätt som inte existerar i pool…

Skidsemester eller solsemester?
Nu åker jag förvisso inte skidor.
Och jag solar alltså inte heller.
Men solsemester borde rimligtvis innefatta att ligga i skuggan, ätandes
färsk frukt sippandes på något gott, eller hur?

Singel eller förhållande?
Jag har lite märkliga erfarenheter av förhållanden.
Men jag är absolut en förhållandeperson i grund och botten.
Fast singel är jag lustigt nog helt okej med också. Kanske lite väl okej med faktiskt.
Det har visat sig att jag inte är rädd för att vara ”ensam”. Det kan
förvisso bero på att jag har fina vänner som gör att jag inte är ensam.
Bara utan partner, inte ensam.

Planering eller spontanitet?
Spontanitet någorlunda planerad?

Glass eller godis?
Ta hit Dumlepåsen för tusan!

Stökigt eller organiserat?
Hahahahahaha, jag är ordningsmänniskan personifierad. Ända ut i fingerspetsarna.
Som därmed blir stressad av stökighet.
Men bara hemma hos mig. Och hos föräldrarna.
Hos andra tycker jag om stökighet. Det signalerar att någon faktiskt lever
och bor där.

Passion eller trygghet?
Passion sveper mig av fötterna. Jag tycker mycket om den. Men den är destruktiv.
Trygghet är något jag vill ha om jag lever med någon.
En kombination där emellan är nog det mest ultimata för mig även om det handlar om
att leva med någon.
Jasså, jahapp det här är antingen eller frågor, säger du?

Bio eller teater?
Jag älskar teater. Det är fantastiskt att känna närvaron teater ger.

Skånska eller göteborgska?
Den ena har jag tur om jag förstår var tredje sagda mening av.
Den andra får mig att enbart dialektmässigt direkt tycka att personen framför mig
är en hyvens prick.

Silikonbröst eller fettsugning?
Eftersom mina boobs dragit söderöver utan att jag givit mitt tillstånd
skulle jag gärna vilja få tillbaka dem till sin ursprungsplats.
Så silikon av den anledningen. Inte nämnvärt större, bara tillbaka.
Fast då kanske det är ett bröstlyft jag ska satsa på?

Känd för skönhet eller känd för intelligens?
Jag har nått den aktningsvärda åldern då jag självklart vill bli känd för
min skönhet. Jag menar, jag är 42 år. Det vore synnerligen smickrande om
min skönhet då skulle göra mig känd.
Å andra sidan skulle jag må gott av att någon snappade upp mitt skarpsinne så till
den milda grad att jag blev känd för den också.
Jag tror att jag med säkerhet kan säga att inget av ovan kommer att inträffa.
Skit också…

Romantisk eller dirty?
Beror på humör.
Romantiskt gör mig dock osäker.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera romantik.
Det är liksom en vänlig sak och det mesta i vänlig väg gör mig osäker och förvirrad.
Å andra sidan behöver inte det ena utesluta det andra, eller?

Kaffe eller te?
Kaffe, såvida det innehåller alkohol.
Kaffe Karlsson, B´52, Hot shots… behöver jag säga mer?
Te i annat fall.

Porrfilm eller naturprogram?
Vill jag ha sex då väljer jag med fördel en porrfilm.
Vill jag lära mig mer om delfiner, då väljer jag med fördel inte en porrfilm.

Banta eller träna?
Gillar att pressa kroppen fysiskt. I träningsform, inte bantningsform.
Fast jag återfinns görandes båda beroende på i vilket läge jag befinner mig i.

Farlig kille eller snäll kille?
Ja hörrni, här märks tydligt vad som är riktigt fel med mig.
Jag kan inte det vänliga språket. Jag förstår däremot mindre vänligt språk.
Därav ovanstående val.

Kräkas eller ha diarré?
Efter min gbp kan jag inte kräkas. Inte hur mycket jag än stoppar
fingrarna i halsen, tro mig jag har försökt.

Shoppa på nätet eller shoppa i butik?
På nätet. Second hand från diverse Facebooksidor.

Fota eller bli fotad?
Inget av det.
Jag kommer sällan ihåg att jag faktiskt har en acceptabel kamera på min
älskade mobil.
Och att bli fotad påminner mig om min fulhet, så det undviker jag helt.

Ramlösa eller Loka?
Kranvatten tack.

Förfest eller efterfest?
Jag är galet förtjust i förfester, det är liksom det bästa ever om man är några
som ska vidare på fest.
Efterfest är kul det med, men tyvärr resulterar det ofelbart i en fruktansvärd
dag efteråt. Jag lär mig aldrig, men alkohol efter klockan 02.00 är verkligen
något jag borde överväga att låta bli.

Tidning eller bok?
Tidning. Då finns chansen att jag kommer ihåg vad jag läser.
Stressgrejen ni minns…

Kurvig eller slank?
Slank då det gäller mig själv.
Ju mindre kvinnligt formad min kropp desto mer gillar jag den.
Som om jag vill utplåna alla spår av att det är en kvinnlig kropp.
Kurvig då det gäller andra tjejer. Det är väldigt attraktivt i mina ögon.

Ge eller få?
Jag har svårt för att få.
Det generar mig. Och triggar ett enormt behov av att vilja ge något tillbaka.
För att inte riskera att den andra ska sluta tycka om mig.
Har skrivit om det här på bloggen vid flera tillfällen.
Det krockar med en känsla av värdelöshet och en felkoppling hos mig som
inte fixar vänlighet.
Inte i saker, inte i gester, inte i komplimanger.
Får jag det, då måste jag ge något tillbaka. Annars skapas obalans.

String eller hotpants?
Eh, det är mer breda menstrosor. Månaden runt.
Bort med det kvinnliga överhuvudtaget. Punkt.

Förrätt eller efterrätt?
Jag är egentligen en efterrättsmänniska men jag mår ofta väldigt dåligt
på dem vilket gör att valet faller på förrätter. Som ni redan vet har jag en
vapendragare och fantastisk vän som är en fena på mat. (Smaskelismaskens för er som söker inspiration.)
Vilket gör att jag ofta får chansen att smaka något nytt gott i förrättsväg
(och all annan matväg också för den delen) utan att för den skull kunna tillaga det själv.

Anorexi eller fetma?
Om vi helt utesluter den fruktansvärda och alltför dödliga sjukdomsaspekten i
anorexian så är den vad som tilltalar mig.
”För smal” då det gäller mig själv existerar inte.
En kropp utan kvinnliga former gör mig trygg. Punkt.

Kyckling eller fisk?
Kyckling är mitt favoritkött att äta. Alla kategorier.
Samt att jag hellre klappar kycklingar än fiskar också.
Om jag ska ha en åsikt om dessa även innan de ligger gott tillagade på tallriken alltså.

Rakhyvel eller vax?
Har aldrig testat vax. Men jag är fullt införstådd med proceduren.
Och den får mig att associera till medeltida tortyrmetoder.
Fast resultatet, om man överlever, blir ju slätt och fint i och för sig.

Mjölk eller vatten?
Kranvatten. Alltid.
Fast iskall mjölk är väldigt gott till palt. Och nybakade bullar.

Hemmafest eller utgång?
Jag gillar det intima som blir med hemmafester.
Utgång splittrar gänget jag festar med, och jag gillar att umgås när jag
väl festar.
En trevlig rockpub är inte dumt heller, men sådana växer inte på träd här i Skellefteå.

Älskad eller framgångsrik?
Jag tar båda, tack!

Skräckfilm eller romantisk komedi?
Romantiska komedier i all ära, men inget är så trevligt (?) som att
bli skrämd skiten ur på Casa Hawk där Erika och jag försöker äta en
god lunch.
Bestick och ätande är inte helt kompatibelt med rysare. Så är det bara.
Livshotande skador på mun och svalg skulle rimligtvis kunna inträffa då man
just är i färd med att stoppa en tugga i munnen samtidigt som en
skvätt-scen infaller.
Men filmgenren är det inget fel på. Förutom att den ger hjärtproblem såväl
som sömnproblem och halsont. (En del höga toner är kända för att tas
under dessa luncher också…)

McDonalds eller Max?
Max är, förutom Krysset, det bästa hamburgerstället i min smak.

Popcorn eller chips?
Popcorn. Bio-sådana eller mickrogjorda sådana. Även Estrellas som finns att
hitta på alla mataffärer är också väldigt goda.

Öppet sinne eller monogam?
Jag föredrar öppet sinne ihop med partner.
Inte med det sagt att jag bjuder in fler människor i mitt förhållande, icket.
Jag menar mer att det går göra väldigt kul saker ihop med en partner. Om båda
har öppet sinne.

Sliskiga drinkar eller öl?
Eftersom jag endast dricker öl under kraftig berusning strax innan sänggående
är svaret givet.
Öl är djävulens påfund. Vem fan dricker det liksom?
Om färgen brun skulle ha en smak så skulle den smaka öl.

Grabbkväll eller tjejkväll?
Har gästat båda företeelserna.
Intressant att vara enda tjej på en grabbkväll. Särskilt när aktuell kväll
var en bastukväll.
Killarna tyckte att det var kul med en naken tjej i alla fall.
Och jag hade kul också, ska jag i ärlighetens namn säga.
Men tjejkväll är givetvis mer min grej. Jag gillar att umgås med tjejer.

Kärlek utan sex eller sex utan kärlek?
Inget av dem.
Mitt förhållande får inte vara platoniskt. Det skulle jag inte gilla.
Under perioder givetvis, sådant som lust kommer ju och går.
Men helt utan, i alltför långa perioder är inte min grej.
Och sex utan kärlek är testat, men det är inget för mig. På något vis.
Ska jag vara så intim med någon, då är det i förhållandeform.

Frukt eller grönsaker?
Jag gillar båda. Men frukt vill jag inte leva utan.
Inte heller paprika. Eller lök.

Brun utan sol eller solarium?
Hahaha, har ni sett mig?
Exakt, då vet ni av min blåvita nyans att inget av ovanstående alternativ
används på den Degermanska hyn.

Kjol eller shorts?
… jag är tveksam till båda. Mycket.
Båda alternativen får mig att känna mig helt naken.

Vitt vin eller rött vin?
Vitt vin utblandat med Sprite light är fina grejer.
Det smakar inte längre vin då nämligen. Vilket är grejen när jag dricker vin.
Rött vin vet jag inte vad jag ska blanda ut med riktigt. Så det smakar
i nuläge väldigt mycket vin, vilket gör att jag undviker det.
Anneli, visst tipsade du om att blanda ut det röda med Ginger ale?
Å andra sidan har jag blandat ut rosé med påskmust, så jag är inte speciellt nogaräknad.
Eller så var jag bara fasligt berusad vid det tillfället och borde i rimlighetens namn
även hållit mig borta från rosén också…

Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll, helgen är härmed officiellt inledd!

En summering innehållandes trängsel, tomt konto, generalgrodor samt fotoskills.

Söndag mina vänner!
En alldeles härlig söndag där inga måsten stått på agendan.
Vilket betytt att jag varit ute med Alicen samt dolat på en del här hemma.
Kan även tänkas att jag Criminal Minds:at mig en del… ;)

Helger går sannerligen fort, håller ni inte med?
Min fredag innebar att eftermiddagen spenderades tillsammans med förmodligen de flesta
andra av Skellefteås innvånare på stan och Solbacken.
Johodå, rean i kombination med lön fick de flesta av oss att inte vara på jobbet
utan på stan istället.
Vilket resulterade i en hel del trängsel och bilköer men även att alla julklappar
numera är inköpta.
(Sånär som på två, som kommer att inhandlas på tisdag.)
Efter det kan jag luta mig tillbaka och lalla hela december gällande julklapps-stress.
Jag gillar att vara ute i god tid, gällandes julklappsinköp åtminstone, och brukar
därför vara det.
Rean som varit i helgen gav sannerligen chansen att handla de julklappar jag
siktat in mig på till betydligt bättre pris än annars. Gillas!

En mycket trevlig sak som inträffade under min shoppingrunda var att jag sprang på
familjen Normans Nenne.
Jag har inte sett henne på en sisådär 3.5 år och hade förmodligen missat henne om hon
och jag inte hamnat direkt öga mot öga.
Jag blev så himla glatt överraskad! Familjen Norman har jag gillat mycket under en himla
massa år och har givetvis inte slutat med det bara för att våra vägar inte korsas
lika ofta längre.
I vilket fall, Nenne och jag pratade några minuter med varandra och när vi skiljdes åt
kände jag mig på strålande humör!
Trots att jag begått kardinalfelet och utbrustit den högst ocharmerande grodan;
”så stor du blivit!”
Herregud, kunde då ingen högre makt ha klivit in och räddat mig från att uttala
den fras som väl sagt för alltid förpassar mig till fossilernas förlovade ålder.
Hehe, till mitt försvar, vilket jag har ett stort behov av att ha här, vill jag inflika
att senast vi sågs var hon ett barn. Och tjejen som nu stod framför mig var en
gymnasieelev. (Fast nej, det ursäktar fasen fortfarande inte det hela, damn it!) :D

Fredagskvällen spenderades som en zombie i soffan. (Utan de skinntappande, hjärndöda
och kannibalistiska tendenserna.)
Antalet timmar på stan hade gjort er Degerman tämligen mör.

Lördagen vigdes åt att måla om delar av köket.
På eftermiddagskvisten styrdes kosan mot Casa Hawk där vi åt gott, pratade om livet och
hade en allmänt skön lördagskväll.
Skrattade gjorde vi också (och faktiskt fortfarande) åt Erikas alldeles fantastiska
egenskaper som fotograf. Av paparazzimodell. Gällande varandet eller icke varandet
av ett specifikt par byxor sittandes på någon jag fascinerats av.
Erika hade (tyvärr ;) ) lyckats med konststycket att ordna fram bevismaterial för att
klargöra vissa oklarheter i ärendet.
Jag trodde hon drev med mig när hon berättade om manövern. Så när hon väl
visade bilden steg min beundran för hennes kapacitet till en helt ny nivå.
Hela den historien ska tillägnas ett alldeles eget inlägg. När jag slutat skratta såpass
att jag klarar av att skriva ned den.

En väldigt bra helg har det varit, med andra ord.
Nu blir det en kvällsrunda med Alice, sedan tänker jag roa mig de sista timmarna av denna
söndag med den hysteriska godingen ”Crank”.

Låt oss alla ha en finfin söndagskväll!

När olika verkligheter möts.

Igår var det smulans mörka tongångar här inne.
Kvällens inlägg lär inte bli ljusare. Anse er förvarnade.

Som jag berättat tidigare tycker jag väldigt mycket om pojkarna Skogly.
De är de barn jag själv aldrig kommer att få.
Jag är den mest lyckliga någonsin över att ha dem i mitt liv.
Det händer mycket roligt kring de här killarna. Tempot är högt och ljudnivån ännu högre.
Det passar mig fint, jag gillar kaoset!
(Hehe, i rättvisans namn ska tilläggas att gånger finns då jag även drar en suck
av lättnad när de drar iväg utom syn- och hörhåll. Kaos kan vara trevligt, paus från kaos likaså.)

Men mitt bland allt det braiga med pojkarna Skogly finns också något trasigt.
Som jag fram tills ikväll inte pratat med någon om.
Just för att det liksom inte går att prata om. Utan att det låter som jag på riktigt
är sinnessjuk. Vilket jag mycket gärna undviker att förefalla som.
Jag har slitit med det här en länge tid, liksom hoppats att det skulle försvinna av sig självt.
Vilket det alltså inte gjort.

Jag har ett dilemma som jag aldrig räknade med att få.
Nämligen närhet, som någon annan ser som självklar. Vilket den inte är för mig. Överhuvudtaget.
Varken som barn själv, eller som nu fått av ett barn.
Det gäller i första hand minstingen Love, 7 år.
Det händer nämligen nu och då att Love kramas med mig, eller sätter
sig på samma stol som jag, eller lutar sig mot mig när vi sitter i soffan.
Det är på alla sätt det absolut mysigaste jag vet.
Men det skapar ett följdproblem. Som sliter sönder mig.
Jag vet nämligen inte hur jag ska krama honom tillbaka.
Det är en sak när han kommer rakt framför mig och vill kramas.
Då är det en enkel sak att slå armarna kring honom och krama honom tillbaka.
Men när han kommer och sätter sig på samma stol som jag eller sätter sig
bredvid mig i soffan får jag samtidigt som jag tokmyser en våldsam ångest.

Jag vet nämligen inte hur jag ska bete mig.
Kanske är det helt naturligt för dig som läser den här texten, men för mig är
det inte naturligt.
Där kommer han, trygge och spjuveraktige Love, som om det vore det mest naturliga
i välden att bara slå sig ned bredvid någon annan.
(Kanske är det naturligt, jag vet inte.)
Jag flyttar mig så han ryms på samma stol som jag, och där blir han sittandes samtidigt
som vi spelar ”Finns i sjön”, eller att han spelar på mobilen eller vi bara
pratar om allt möjligt.
Och jag vet helt plötsligt inte vart jag ska hålla mina händer.
Vart jag får hålla händerna.
Kan jag hålla honom på benet? I sådana fall vart?
Jag har på något sätt kommit överens med mig själv om att knäet är ett bra
och någorlunda tryggt ställe.
Vart är det ens okej att hålla en hand på ett barns ben?
Herregud, ångesten kommer bara jag skriver om det nu, jag får svårt att andas bara jag tänker på det.
Jag blir helt tafatt där Love och jag sitter på samma stol.
Jag kämpar för att se helt naturlig ut, att jag inte ska avslöja hur obekväm jag själv är
mitt i en situation som jag egentligen tycker är väldigt mysig.
Jag lägger min hand lite försiktigt på hans ben. Så nära knäet jag kan, för säkerhets skull.
Jag kollar om han verkar obekväm. Men han sitter och spelar och pratar på sitt Love-sprudlande sätt.
Jag däremot är fortfarande orolig att jag gör honom obekväm, vilket gör mig väldigt obekväm.
Jag slår armarna runt hans midja istället, så mina händer vilar på hans mage.
Det känns okej, som en kram ungefär, det funkar bättre för mig.
Jag försöker kolla om han ser obekväm ut, vilket han inte gör. Tror jag.
Jag funderar gång på gång om det här är okej.
Är det okej?
Jag har frågat Erika hundratals gånger om det här. I mitt huvud.
Men jag har aldrig lyckats formulera frågan högt.
Hur pratar man överhuvudtaget om sådant här utan att framstå som om helt saknar grepp om verkligheten?

Ibland när vi sitter i soffan och ser film sätter sig Love mellan Erika och mig,
ibland så han lägger sig mot min sida.
Jag tycker det är supermysigt.
Men vad fan ska jag göra?
Jag tänker att om jag bara sitter där får han ingen respons.
Att han liksom kramas men inte får någon kram tillbaka, vilket också känns väldigt fel.
Ibland lägger han sin hand på min arm och stryker på den.
Då kan jag liksom inte låtsas om att han inte sitter där. Då måste jag ju
ge något tillbaka. Ibland stryker jag snabbt över hans ben, i närheten av knäet, som
han har bredvid mina ben på divanen.
Ofta stryker han mig då en gång till på armen och gnuggar till med sitt huvudet mot min sida.
Då brukar jag lägga min arm om honom, så han blir sittande mot min sida med min
arm kring sig.
Det är verkligen otroligt mysigt men jag är så väldigt rädd att han egentligen
tycker det är fruktansvärt.
Att han i själva verket absolut avskyr att sitta bredvid mig på det sättet, men inte
vet hur han ska ta sig ur det.

Härom helgen satte han sig vid mig i soffan och spelade på telefonen.
Han satt i sin morgonrock och när jag lade min arm omkring honom hamnade min hand
på hans bara ben. Morgonrocken var inte lång nog att nå ner till fötterna.
Ångesten slog till med full kraft. Jag var ytterst nära att rycka bort min arm.
För att rädda honom, från min egen barndoms minne.
Men han satt kvar, småpratade samtidigt som han spelade och verkade tycka att livet var
precis som det skulle.

Jag brukar någonstans jaga tröst i att det är han som söker upp mig och sätter
sig hos mig.
Men inom mig viskar något mycket mörkt att jag ju också gick och satte mig helt
frivilligt hos min barndoms pedofil.
Trots alla timmar på Kliniken kommer jag kanske aldrig att förstå det helt och hållet.
Jag satte mig bredvid honom frivilligt, för jag tyckte om honom väldigt mycket,
och jag såg upp till honom.
Men allt eftersom gränser korsades försvann också det jag tyckte om med honom.
Till slut fanns absolut inget frivilligt i sällskapet med honom ens de
gånger han faktiskt bara var snäll.

Love är ett år äldre än vad jag var när pedofilen tryckte in sina fingrar i mitt underliv
för första gången.
Och med liten Love i mitt knä blir kontrasten enorm. Han är så mycket barn, nyfiken, glad,
uppspelt, ledsen och arg. Precis som vilket barn som helst.
Var jag sådan en gång i tiden? Jag minns inte.

Jag får ett oerhört stort behov att säga till honom att aldrig sätta sig bredvid någon.
Inte krama någon alls utom sin mamma och pappa.
Att han för fan måste vara rädd om sig själv.
Att han även ska passa sig för de mest vänliga i sin omgivning,
och aldrig under några omständigheter överhuvudtaget lita på någon.
Jag kommer aldrig att säga de orden till honom givetvis.
För jag vet att det är fel saker att säga.
Och samtidigt vill jag skrika honom rakt i ansiktet, att han för fan måste skydda sig själv.
För vem ska annars göra det?
(Skyddar du inte dig själv får du skylla dig själv, viskar mitt innersta mörker till mig.
Mörkret viskar även till mig att ingen kanske tyckte om mig tillräckligt för att vilja skydda mig.)
Vilket jag förnuftsmässigt vet inte stämmer.
Varken att jag fick skylla mig själv eller att ingen tyckte om mig tillräckligt.
Men förnuft väger lätt jämfört med känslor.

Det är omgivningens som ska skydda honom och alla andra barn.
Det är allas vår uppgift, ansvar och skyldighet. Men så fungerar givetvis inte världen.
För när ingen alls finns för att skydda en måste man göra det själv, på det sätt man kan.
Vilka inte är speciellt många när man är 6 eller 7 år.
Det blir ett märkligt sätt att växa upp på och jag är inte säker att ett helt liv
är tillräckligt för att läka såren.

Jag tänker att det är min bakgrund som gör att min första impuls blir att knuffa bort
Love istället för att krama honom tillbaka.
Men jag knuffar inte bort honom. Jag väntar ut den första impulsen.
Det tar någon minut innan jag känner mig mer bekväm än besvärad.
Det gör mig förbannad.
För när jag tänker om det förstår jag att det är helt normalt att besvara barns kramar.
Att det är så man gör.
Mitt sätt att vara riskerar givetvis att han uppfattar mig som mindre varm och
mindre kärleksfull än andra vuxna han tycker om att ha närhet hos.
Men jag måste göra såhär för att hantera min egen ångest kring det hela.

Nyligen tog han min tag i min hand samtidigt som han flätade in sina fingrar i mina.
Jag jagade tankarna desperat, de jag ville skulle berätta för mig att det var okej att hålla
kvar hans hand i min, att jag inte behövde stöta bort den lilla handen.
Att jag inte på något sätt kränkte honom genom att sitta kvar med hans fingrar inflätade i mina.
Det tog ett tag, men till sist kände jag mig okej med det hela.
Kanske för att han satt och var precis som vanligt bredvid mig.
Han signalerade inte att han kände sig trängd eller kämpade för att hitta en anledning
att gå därifrån. Eller paniken när han inte kom på någon.

Jag förstår att det är jag som är skev här.
Att det här är konsekvenser av sexuellt våld, våldtäkt, när man är barn.
Det är ändå så jävla smärtsamt.
Den här tilliten och den så oskyldiga närheten är bland det bästa jag vet.
Att den första impulsen då är att stöta bort, är väldigt smärtsamt.

Det här inlägget har legat i mitt huvud under en lång tid.
Det känns bra att till slut ha formulerat tankarna och känslorna någon
annan stans än i mitt eget huvud.

Over and out.

Spretigt.

Jag får ingen ordning på mina jag.
Jag tappar bort mig själv någon gång per år.
Delen av året då hösten är sen och börjar övergå till vinter brukar
vara en kritisk period.
Då är det som regel ett antal veckor, någon månad kanske till och med, som
alltid innebär att jag slutar veta vem jag är.
Där jag helt enkelt tappar bort mig själv.
Alla mina jag blir spretiga, och tappar bort känslan av samhörighet.

I mitt liv som Cecilia (Cicci för de flesta) är jag många saker.
I relation till andra är jag dotter, syster, syskonbarn, moster, god vän, bekant, massör,
dåligt samvete och förmodligen en hel del andra saker också.
Som person är jag följsam, vänlig, glad, öppen, mjuk arg, elak, innesluten och kompromisslös.
Jag lyssnar, jag berättar ibland. Jag är rasande och jag är varm.
Jag är motsatser, jag är samstämmighet.

Sådant som i vanliga fall gör mitt liv till ett bra sådant förändras.
Min glädje hittas i vanliga fall i ord. De gör livet väldigt roligt och fascinerande.
Relationer överhuvudtaget gör livet väldigt intressant. Utan andra, vad är vi då?
Sättet att samspela på.
Att prata, att skriva, att ta in andra.
Musik är något annat som gör livet fantastiskt. Ett av mitt livs mest starka drivkrafter
och avgjort mitt livs absoluta passion.
(Skulle jag av någon anledning förlora min hörsel skulle musiken fortfarande alltid
leva inom mig. Jag hoppas att jag alltid skulle hitta ett sätt att känna och höra den.
Jag är på något sätt övertygad att dess vibrationer kommer att låta mig höra och
uppleva den på andra sätt än via min hörsel. Alternativet vore nämligen förkrossande.)

I vilket fall, någon gång per år och alltid senhösten, tappar jag liksom bort mig själv.
Jag älskar fortfarande mina relationer till andra, det underbara med naturen, musiken,
bodymod i olika former, men jag slutar veta vem jag själv är i relation till allt det.
Jag känner mig helt plötsligt väldigt ensam i mina olika jag.
I vanliga fall spelar det mig ingen roll.
Jag söker mig inte aktivt till människor som delar mina intressen.
Absolut att jag kollar in bodymodsidor på nätet och att jag hänger på musikmagasinsidor,
men jag delar inte riktigt mina intressen och passioner med mina vänner.
Musik till viss del, men inte egentligen något annat.
De relationer och nära vänner jag har baseras på annat. Vi delar mer grundläggande
värderingar, livssyn och sådana saker. I en våldsam och ofta många gånger totalt hysterisk
mix av humor.

Nu helt plötsligt spelar känslan av att inte passa in en elak roll.
Den där mörka känslan av att vara ett ufo kommer upp till ytan.
Den är inte stark då det gäller ett fåtal vänner, den finns närvarande, men blir
inte förlamande.
Nu helt plötsligt känner jag att jag inte längre passar in bland de som gillar bodymod.
(Piercingar, tatueringar, branding, scarification ja allt som har med kroppskonst att göra.)
Att jag är en alltför lättviktare i mitt utövande för att få tillhöra deras skara.
Samma sak med mitt musikintresse.
Helt plötsligt känns mitt grundmurade intresse för musik oacceptabelt spretigt.
Som om jag inte hör hemma någonstans.
Mina egna självklarheter börjar skava.
I vanliga fall gillar jag mitt sätt att tycka om musik. Det är bara så självklart
och fantastiskt att hitta musik att älska vart jag än vänder mig.
Det har alltid varit så.
Men nu, vad fan är jag för musikperson som gillar REM på samma sätt som jag gillar
Paradise Lost, och hur i hela friden passar Garmarna in här?

Dessa veckor, då jag inte har någon grund att stå på, blir det helt plötsligt
viktigt att få tillhöra.
I vanliga fall brukar jag gilla det faktum att jag passar in hyfsat i många
olika grupper av människor.
Jag är följsam, jag känner in andra och hittar därför saker att prata med andra om.
Jag föredrar vissa typer av egenskaper hos andra givetvis, men i stort sett
blir de flesta möten trevliga på sitt sätt.
Dessa veckor däremot börjar jag förakta mitt följsamma sätt. Det påminner mig om
sådant jag inte vill bli påmind om, sådant jag inte tycker om hos mig själv.
Jag blir irriterad över att jag än en gång bara speglar någon annan.
Att jag utesluter det jag själv är bara för att det ökar mina chanser att få höra till,
bara för att det minskar risken för konflikter.
Jag ser i mig själv en lallande, leende idiot.
I vanliga fall stör det mig också, men då har jag lite mer överseende med det hela
och är glad över att jag åtminstone tillsammans med nära vänner flikar in något av
mig själv.
I lägen som dessa veckor ska det vara riktigt goda vänner, eller personer jag
av olika anledningar känner väldigt varmt inför som jag visar ens något av mig själv inför.
Jag gissar att det är en av många anledningar till varför jag gillar att vara på Casa Hawk.
Den känslan gjorde också att jag för några timmar idag blev ett med det fina med livet
när jag lunchade med Julia.

Mina jag är helt enkelt i en fas då allt är ostämt. Osynkat.
Och ja, jag har absolut strategier från Laget på Kliniken att ta fram i lägen som dessa.
Men jag gör det inte. Tvärtom faktiskt.
Jag gör precis det jag inte ska göra. Jag blir mitt mest destruktiva jag.
Min sömn blir störd. Jag sover 4-5 timmar per natt och vaknar någonstans mellan 15-25
gånger under de timmarna. Min sömnmedicin hjälper inte under den här perioden.
Det här gör att jag vrider dygnet. Jag är vaken halva natten, just för att jag får
vansinnig ångest när jag ligger vaken och snurrar varv på varv.
Vilket gör att jag inte går och lägger mig förrän jag tror mig ha en chans att somna.
Vilket resulterar i en allmänt seg jag om dagarna.
Det gör inte underverk för humöret.
Jag stänger gärna in mig själv hemma. Umgås bara med ytterst få, de jag inte behöver
ha hela min fasad uppe för att fixa att träffa.
Det är självfallet inte heller bra. Det spär på svackan.
Jag känner helt klart till vikten av att behålla sina vardagliga rutiner och att träffa
människor när måendet är dåligt.
Men jag orkar inte. Eller rättare sagt, jag bryr mig inte.

Jag känner ingen mina tecken, jag såg dem tidigt den här gången men lät dem passera.
Det skulle jag inte ha gjort.
Svackan hade inte blivit såhär lång eller djup om jag reagerat på dem direkt.
Nu är det försent.
Och jag blir en destruktiv variant av mig själv.
Jag börjar ägna mig åt självskadebeteenden i olika former.
Helt plötsligt finns den där, den lockande känslan av att skära mig i huden exempelvis.
Den finns inte där alls i mitt vanliga liv. Men dessa dagar finns den där.
Hur den vassa underbara känslan skär genom ångesten, hur den väcker
allt det döda inombords till liv.
Det vackra röda. Lugnet som följer. Det är berusande och lockande.
Ni som ägnar er eller har ägnat er åt sådana saker vet vad jag pratar om.
Gånger under årens lopp fungerade det som fenomenal ångestdämpare.
Numera är jag tatuerad över den armen vilket gör att vad som finns under är min hemlighet.
Det är inte mitt val av drog längre. Vilket givetvis kan ändras, för när jag är i
det här läget ser jag inget fel med det.
(Ja, förnuftsmässigt vet jag att det inte är hälsosamt.)

Tycker ni det här inlägget är spretigt?
Haha, jag med.

Och precis därför börjar jag drömma om tillhörighet.
Som om det vore svaret på allt. Som om det per automatik skulle samla mina jag.
Vilket gör att jag har ännu mer svårt att känna mig hemma någonstans i de grupper
jag i vanliga fall skulle kunna känna viss samhörighet.
Jag går omkring och undrar vad det är för fel på mig.
Jag går omkring med känslan av ”är det här allt?” och ser väldigt liten orsak att fortsätta.
Inte så att jag på något vis går omkring och planerar för att inte finnas, verkligen inte.
Men det känns heller inte som om det skulle spela någon roll om så inträffade.
Så länge det skulle ske rakt av, utan förvarning.
Jag har tillräcklig koll för att veta att det här är ett passerande stadie, det går över.
Jag kommer självfallet strax att tycka att livet är finfint, att jag hör hemma i
alla mina jag, där jag känner sammanhang och samhörighet.
Idag är bara inte den dagen.

Mission impossible.

Möter du mig är det i det närmaste hundraprocentigt sannolikt att jag hälsar dig
med ett hallå!
Inte ett svalt, neutralt och trevligt hej. Utan ett traktor-Cicci-hjärtligt hallå!
Damn it!
Jag kämpar verkligen hårt för att ersätta det där hallået med ett hej, men det verkar
vara snudd på omöjligt.
Mitt hallå får mig att låta som om jag är född bakom fuse. Som om jag inte
är riktigt navlad.
Som om jag inte vet hur man pratar med folk.
Jag vill hellre lägga mig till med en hälsning som är mer sval och neutral.
Gärna sagd med en ljusare variant av min röst också.
Och därmed spara den mer hjärtliga hälsningsfrasen till folk jag faktiskt gillar på
ett hjärtligt sätt.
Vilket alltså verkar vara totalt omöjligt att lyckas med.
Jag gnisslar tänder varje gång jag möter någon och mitt hallå slinker iväg
innan jag hinner stoppa det.
Sval Cicci, sval…

Låt oss alla ha en finfin måndagskväll!

Ps. Jag har totalt snöat in mig på Paradise Lost ”Erased”.
Jag gör det med jämna mellanrum, och sedan igår går den på repeat på min Spotify.
Goth goes pop är grejer det!

Lurar på för den som önskar sig lite finemang(e) musik såhär på kvällskvisten. Ds.

När det väl händer.

Det finns väldigt många bra låtar gjorda. Riktigt grymma låtar som en gång hörda för alltid
finns kvar hos en.
Och ibland, med väldigt många års mellanrum, dyker det upp en cover gjord på någon
av de här riktigt grymma låtarna som om möjligt är bättre än originalet.
Eller fasligt nära, i alla fall.

Jag gissar att många med mig hört Disturbeds cover av Simon & Garfunkels klassiker ”The sound of silence”.
När den kom kände jag direkt att den här covern ger originalet en match.
Sedan kom en live-version av ovan nämnda cover som fick mig att inse att David Draiman
på riktigt klarade att göra originalet rättvisa. Helt fantastiskt med andra ord.

Och här borde det rimligtvis vara färdigt med det fantastiska.
Att man kommit så långt man kunnat med en låt genom att spela in en grym version av den, och
på det göra lysande live-framträdanden.
Men icket mina vänner, det visade sig finnas en fortsättning på den här låten.

För några helger sedan hittade nämligen Danne ett liveframträdande av ovan nämnda låt
med Disturbed. Och inte den live-version vi redan hört och fått gåshud till.
I det här framträdandet har nämligen herr Draiman skaffat sig en alldeles egen
Art Garfunkel i Myles Kennedy.
Nu hör det till saken att makarna Skogly har väldigt, väldigt bra ljud hemma hos sig.
Den kombinationen, väldigt bra ljud och väldigt bra låt, fick mig att liksom fastna,
precis där jag satt i soffan.
Varenda känsla låg helt plötsligt på utsidan. Jag som ibland har nära till mina känslor gråter
när jag blir överväldigad. Vilket jag blev här. Rakt av.
Som om jag får tillgång till precis allt jag är.
Den gjorde hela mitt inre till något varmt och mjukt, samtidigt som kraften inuti blir enorm.
På det där sättet att det nästan blir svårt att andas, där jag måste dra djupt efter andan.
Förstå ni?

Tycker ni att Disturbeds studiocover är fantastisk kommer ni att älska det här framträdandet.
Det är så mäktigt, så stort, så mjukt, så sårbart. De gör den redan underbara låten till ren njutning.
Det är få gånger jag hör en cover på ett fenomenalt original göras såhär bra.
Det har bara hänt en handfull gånger i hela mitt liv.
Danne, Erika och jag satt som förstummade. Alla precis lika känslosamma.

Härom dagen lyssnade jag på den igen. Och blev plötsligt sugen på att höra originalet i live-version.
Jag hittade en från 2009.
Och helt plötsligt insåg jag att originalet fortfarande berör mig enormt.
Min ungdoms sommarnätter, lyssnandes till ”Nattönskningen” på P3 som började vid midnatt, där jag
alltid hoppades på att få höra just ”The sound of silence”.
(Eller The Eagles ”Hotel California” för den delen.)
Jag har alltid älskat sättet Paul Simon och Art Garfunkel sjunger tillsammans.
Hur deras röster flätas samman, hur de följer varandra, hur de kompletterar varandra.
Som om det är meningen att deras röster ska sjungas just tillsammans.

Igår kväll lyssnade vi på båda dessa live-versioner, Disturbeds och Simon & Garfunkels.
Båda är fantastiska. Det är sannerligen två helt olika låtar.
Samtidigt som de är helt lika.
Känslan man sitter med är densamma, den framkallas bara på olika sätt.
Det här är sådan total njutning.
Samtliga i rummet drabbades av allergi unisont.
Vad kunde annars våra blanka ögon och rinnande näsor berott på?

Här hittar ni Disturbeds live-version som knäcker varenda ben i kroppen på det mest sköna av alla sätt. (Och här hittas förlagan.)
Lurarna på mina vänner!

Strax dags för ny vecka!

Fest på avstånd.

Jag gillar när andra har fest.
Så länge det är en fest där folk har kul, och inte är förbannade och slåss givetvis.
Någon av mina grannar har fest ikväll.
Hög musik, glada skratt och massor med röster.
Visslande från innergården där fler festdeltagare just anlänt och inte tar sig in genom den låsta porten.
Gänget ser ut att tillhöra ålderskategorin 18-20 någonting.
Jag gillar absolut att höra dem ha kul!
(Hade jag däremot behövt ha väckaren ställd tidigt i morgon bitti hade jag eventuellt varit av
en helt annan åsikt.)
Inte så att jag själv var sugen på att gå på fest, tvärtom.
Jag sitter mycket skönt tillbakalutad i soffan och ser lite serier ikväll.
Och konstaterar att det är trivsamt när ljudet från grannens roligheter hörs in i mitt eget fredagsmysande.

I morgon väntar heldag på Casa Hawk. Bakning och allmänt häng. Kul!


Den här bilden har absolut inget med inlägget att göra.
Den är bara så kul och jag skrattar (igenkännande) varenda gång jag ser den!

Låt oss alla ha en finfin resterande fredagskväll.