Svart nonsens och prunkande rappakalja

Det är nog snudd på omöjligt att hitta en större ”hemma-person” än jag.
Jag helt enkelt älskar att vara hemma.
När jag inte jobbar förstås, tack och lov råkar jag nämligen även vara extremt förtjust i mitt jobb.
Men när jag inte jobbar är jag alltså oftast hemma.
Förutom när jag svänger förbi affärer som Ica eller Coop.

Jag hälsar förvisso på mamma någon gång i veckan, jag är förbi min svärfar med jämna mellanrum. Katta och Robban får sig besök ibland. Jag träffar Linda och Anneli för surströmming med någorlunda regelbundna (läs; långa) intervaller. Samt att jag vid några tillfällen per år landar och myser som allra bäst i soffan på Hökvägen.
Träffar även vid något tillfälle mina tidigare kollegor och även någon gång har vi haft fest med mitt nuvarande kollegie-gäng.
Säkert att jag även klockar några andra sammankomster också vid tillfällen under ett år.
Men jag skulle inte säga att jag lever ett speciellt socialt liv. 🙂

När man ser ovanstående uppräkning kanske man får känslan av att jag umgås mycket med människor. I verkligheten är det sannerligen väldigt långt ifrån så.
Det kan gå många veckor/månader utan att jag träffar någon förutom kollegor eller absolut närmaste familjen.

Jag vet inte om det här är bra eller dåligt. Eller inget av det.
Kanske är det faktiskt helt okej.
Förr tänkte jag ofta att det var något fel på mig, att det var något jag behövde rätta till.
Numera tänker jag inte längre så, inte speciellt ofta i alla fall.
Jag har nog mer eller mindre landat i att jag bara råkar vara en person som tycker om att vara i mitt eget sällskap. Och att det är ganska okej att leva sitt liv så.
David finns såklart med i allt det här, honom bara älskar jag att umgås med.
(Fast att ha semester flera veckor ihop på sommaren är faktiskt uteslutet. Här kan jag prata för oss båda; vi behöver båda tid för oss själva. Att då vara hemmavid samtidigt i flera veckor, när det är som varmast på året – herregud nej!)

Däremot drabbas jag ibland fortfarande av känslan att jag ”borde” vilja umgås mer med människor.
Det är ju liksom så normen för ett fantastiskt liv framställs.
Att ha vänner och familj omkring sig. Överallt finns den tanken på något vis.
Så trots att jag på många sätt känner mig rätt nöjd med mitt sätt att leva, smyger sig den tanken in under huden på mig ibland. Att jag borde vilja mer just på den fronten.

Jag tycker ju som sagt om den saken också, fast kanske på mångas sätt i mindre skala.
Det är så otroligt kul på ett sätt, samtidigt som jag blir väldigt trött när jag umgås.
Så visst kan jag ibland önska att jag ville umgås mer.
För att det liksom är det normala sättet att göra livet på och för att jag ju faktiskt gillar det.
För jag imponeras av människor som gärna har folk kring sig både ofta och länge, som planerar träffar, middagar, fikan, shoppinghäng och annat.
Jag skulle nog egentligen väldigt gärna vilja vara sådan själv.
Men varje gång jag ger mig på det hela blir jag bara så ofattbart trött och behöver ha tyst och lugnt ett bra tag efter.
Så jag har landat i att jag förvisso gillar att umgås, men gärna i något mindre former och sammanhang. I alla fall för nu, i framtiden kan den saken såklart förändras.

Nu har jag vänner som inte kräver mig på något. Jag kräver inte dem på något heller.
Tvärtom har vi ett väldigt avslappnat och skönt sätt att förhålla oss till vänskap.
Den behålls nära och varm trots att det kan gå många månader mellan tillfällena vi träffas.
Samtidigt som vi bara är ett meddelande eller samtal bort om man känner för det.
Det är precis så jag gillar att ha vänner. Och att själv vara vän.

Självklart inser jag samtidigt det sunda med att omge sig med människor. Så man inte blir alltför navelskådande och instängd. Det är liksom så lätt att fastna i saker, både i tankar men också i flexibiliteten då det kommer till hur man ser på omgivningen och världen i både smått och stort.
Det är vettigt att få input från annat än sociala medier och tv.

Men jo, nog är det tur att jag stortrivs på mitt jobb, annars skulle jag nog vara väldigt svårmotiverad att ens lämna gården alls.
Jag skulle bli en märklig typ som aldrig syns till liksom.
Och det vore väl ändå smulans för skumt, tycker vi inte?

Promenaden tidigare idag var fantastisk. Höst när den är som allra vackrast.
Med mig hade jag både Kira och Inez.
Eller ja, Inez kommer ju och går precis som hon vill, Kira håller sig som regel någorlunda nära mig. Jag gillar verkligen när båda bestämmer sig för att följa med.
Det är njutning på hög nivå.

Låt oss alla ha en finfin torsdag.

När Covid drabbade världen tog det som bekant ett tag innan allvaret blev verklighet här i norr.
Då folk började insjukna och dö även här (skrämmande nog helt utan sina nära och kära intill sig eftersom inga sådana möjligheter var tillåtna) förstod vi däremot fort.
Vi började mobilisera och avskärma oss från varandra på det sätt som nu känns mer som en dystopisk sci-fi än verklighet.

Under sådana omständigheter var det helt plötsligt väldigt svårt att försörja sig som massör.
Det fanns, av uppenbara skäl, inte möjlighet att hålla den sociala distans som nu var förenat med verkligheten. Vilket gjorde mig utan jobb.
Skrikande fort blev det kännbart att inte ha någon inkomst.
Tack och lov hade jag (har jag) en partner som utan att jag någonsin behövde fråga honom insåg mitt problem och därmed tog våra gemensamma räkningar under åtminstone 1.5 år.
Eller var det faktiskt ännu längre? Den där delen av dåtiden är verkligen som i en dimma.

Till slut kom min möjlighet att jobba åt kommunen.
Jag hade sökt ett längre tag med fick ingen direkt återkoppling trots att jag upprepade gånger hörde av mig. Men till sist hände det alltså.
Jag blev uppring av hon som skulle komma att bli min chef de kommande 3.5 åren.
Jag hade sökt brett och allmänt, men som önskemål att hamna på ett ställe med relativt självgående brukare, sådana som egentligen bara behöver stöd för att klara vardagen, just för att jag inte hade någon erfarenhet av någonting överhuvudtaget inom stöd och service eller äldrevård.

Så hörde alltså MP av sig. En sprudlande glad människa som fick mig att känna mig väldigt positivt bemött.
Vi bokade in ett fysiskt möte för att se om vi var en match för varandra.
Vilket vi på inga sätt var.
För det hon kunde erbjuda mig var ett boende för handikappade brukare, där behovet av hjälp både fysiskt och psykiskt var mycket omfattande. På många sätt faktiskt heltäckande.
Jag insåg givetvis direkt att det här var ljusår från min erfarenhet av livet och därmed mycket långt utanför min bekvämlighetszon.
Men M övertygade mig om att det skulle gå fint och att jag skulle få inskolning utifrån mitt behov av den. Samt att kollegorna där skulle ta väl hand om mig.

Så jag sa ja, jag provar. Jag behövde pengarna, jag höll på att bli skogstokig av att inte ha något socialt utbyte och jag dog liksom en smula inombords över att inte ha något vettigt för mig eller att vara behövd.

Sagt och gjort, jag började min inskolning en måndag och en mycket nervös jag ringde på dörrklockan till boendet i väl utsatt tid.
ON var den som öppnade dörren och de timmar som följde därefter var väldigt förvirrande sådana.
Att bara ta in miljön, jag hade ju aldrig ens satt min fot på ett boende tidigare.
Att bara se hur det var uppbyggt var en helt ny upplevelse.
Samtliga sex brukare var hemma eftersom Covid i det läget gjorde att inga dagliga verksamheter var öppna. Jag kände mig väldigt iakttaget milt uttryckt.
Det var helt klart en märklig situation.

Mitt pass började klockan 12, vilket gjorde att kollegorna satt och åt lunch i allrummet.
Jag blev stående mitt på golvet och visste inte vad jag skulle göra av mig själv, presenterade mig och förklarade att jag skulle börja inskolning.
Då jag liksom inte satte mig ner, utan bara helt dumt stod kvar mitt på golvet, sa en kollega (VP) på sitt roliga och direkta sätt ”ska du bara stå där – sätt dig ner!” Haha, jag kom att gilla hennes mycket burdusa sätt att prata på, en mycket intressant och uppfriskande ukrainsk fläkt.
Vad jag sedan minns av den dagen var att jag fick följa MB och gympa brukare, samt guidas fint och lugnt av AG som var min inskolare.

När jag åkte därifrån den första kvällen var jag verkligen omtumlad.
Hur i helvete skulle jag någonsin kunna lära mig allt jag behövde kunna för att arbeta där?
Jag förstod knappt språket, alla hjälpmedel och all medicin blev en härva av frågetecken.
Men dagen efter var jag på´t igen och sakta men säkert började jag förstå vad de pratade om.
Jag började känna igen mig. Framför allt började jag känna brukarna.
Och helt plötsligt insåg jag att jag verkligen stortrivdes.
Att jag faktiskt passade perfekt för den här typen av jobb.

Att jag hade mycket att lära mig på precis varenda plan, allt från bemötande, vård och omsorg till dokumentation, medicinhantering och inte minst att samarbeta med väldigt många kollegor var såklart tydligt.
Men min chef gjorde rätt som satsade på mig.
Vilket förmodligen inte var så mycket av ett val, tvärtom. Somrar är så pressade inom den här typen av yrke att det i princip räcker med att personen i fråga har puls, så är du välkommen. Men det visste jag inte då.
Men likafullt, när sommarens båda semesterperioder hade gått var jag helt fast, vilket jag förklarade för min chef. Att jag hade för avsikt att gnaga mig kvar.
Vilket jag även gjorde, först som timvikarie, sedan mer långvariga vikariat för att till sist bli ordinarie personal.

Jag har verkligen aldrig ångrat mig, jag har sannerligen världens bästa jobb.
Förvisso har det varit ordentligt svåra perioder som fått mig att börja se mig om efter annat.
Men i slutändan trivdes jag så otroligt mycket att jag aldrig gjorde någon sak av det.
Däremot började saker och ting slita. Det var en speciell period på arbetet som skakade om vårt kollegiegrupp på ett mycket elakt och svårläkt sätt som fick mig att tröttna.
Inte på jobbet i sig, heller inte på kollegorna.
Men på… någonting.
Vid den här tidpunkten innebar min heltidstjänst 30 % nattjobb.
Vilket jag började längta efter mycket mer. De nattpassen låg (enligt vårt önskemål) utspridda i schemat och jag längtade till varenda ett av dem.
Jag gillade absolut att jobba dagpass också, men hade jag kunnat välja hade jag jobbat några dagpass per schemaperiod och resten natt.
Det gick däremot inte ordna eftersom vi tre som hade 30% natt tyckte precis lika mycket om de passen.

Eftersom jag låg på min chef om fler nattpass frågade hon om jag kunde tänka mig att ta något nattpass per schemaperiod på ett annat boende, för att täcka upp vid deras arbetsplatsträffar.
Vilket jag sa ja till.
Det gav mig nämligen några nattpass till, vilket gjorde att jag förmodligen hamnade på en sisådär 45% natt. Vilket passade mig perfekt.

Det var även otroligt nyttigt för mig att skolas in på ett nytt ställe.
Man blir fasen så ödmjuk när man kommer helt ny.
För nu kan man helt plötsligt inget igen. Inget om brukarna, inget om vilka rutiner man har.
Man känner ingen av kollegorna än och jag fick en till chef att förhålla mig till i mångt och mycket. Jag menar, man känner ju inte ens lokalerna!
Däremot hade jag en riktigt grym inskolare (ÅK, och senare HF).
Hon (de) fick mig att känna mig välkommen rakt av och förklarade arbetet på ett väldigt lugnt och metodiskt sätt.

Fast forward en sisådär tolv månader och jag erbjöds en tjänst på det här nya boendet.
Vilket jag tackade nej till.
Dels för att jag trivdes på det gamla boendet såklart, men även för att det inte skulle innebära så många nätter.
Jag förklarade för den chefen – att den dagen hon har en renodlad natt-tjänst till mig, då var hon mer än välkommen att höra av sig, tills dess skulle jag vara kvar på mitt gamla ställe.
Veckan efter hörde hon av sig med just ett sådant erbjudande.
En av nattpersonlen på boendet hade just sagt upp sig.
Hon förklarade att tjänsten var min om jag ville ha den.
Jag tror jag skrattade samtidigt som jag fick toatl ångest.
Jag hade liksom aldrig trott det skulle komma loss en tjänst där så fort.
Chefen förklarade att jag skulle fundera hur jag ställde mig till det, att det inte var någon brådska, för kollegan som sagt upp sig hade ju ett antal månaders uppsägningstid.

Fast jag hade egentligen redan bestämt mig, redan där och då.
Jag var ute efter en natt-tjänst och här erbjöds en sådan på ett boende jag redan tyckte mycket om.
Det var inte så mycket att fundera över egentligen.
Men det tog ändå många timmar av samtal med David, med mamma och med kollegor innan jag någon dag efter att chefen ringt mig ringde upp henne och tackade ja.

Jag mådde absolut skit samtidigt som jag kände mig mycket lycklig.
Det kändes spännande, utmanande och väldigt, väldigt roligt.
För twisten var nämligen att jag skulle få behålla en liten fot i mitt gamla boende.
Tanken var att jag skulle göra ett antal nätter varje schemaperiod där.
Att jag skulle täcka för deras arbetsplatsträffar.
Beslutet blev genast ännu enklare.

Så i maj gick min anställning över till nya stället. Och jag trivs som tusan.
Med brukarna, med mina kollegor och med min chef.
Och att jobba heltid natt, det är finfina grejer det. Jag kunde verkligen inte trivas bättre.

Men visst saknar jag mina brukare och kollegor på gamla stället. Väldigt, väldigt mycket.
Det är liksom mitt hemställe i hjärtat.
Jag känner lokalerna utan och innan. Jag känner kollegorna väl.
Och jag känner brukarna. De så absolut underbara människor som bor där, de har verkligen fastnat i hjärtat på mig.
Jag längtar verkligen efter pass där.
Sedan i mitten av juli har jag däremot inte varit där. Jag hoppas det kommer igång under vintern igen, att jag täcker för deras arbetsplatsträffs-nätter.
Jag vill så otroligt gärna ha pass där med jämna mellanrum.
Den så välbekanta doften när man kommer in genom ytterdörren, när man svänger runt hörnet till allrummet och hälsar på alla.
Herregud vad jag vill ha pass där nu genast faktiskt.
Saken är att om jag fått en heltid natt-tjänst där hade jag varit kvar där, för jag trivdes väldigt bra.
Men nu har jag alltså även kommit att falla totalt för mitt nya hemställe.
Jag trivs så otroligt bra där också, jag tycker mycket om lokalerna och de supertrevliga kollegorna.
Samt de fantastiska brukarna, som är så väldigt olika de brukare jag hade på mitt gamla ställe. Jag tycker om att arbeta med dem väldigt mycket.
Mötet med dem är inte riktigt på samma sätt, för de flesta av dem sover redan när jag kommer, så jag kommer aldrig att lära känna dem lika väl som jag känner brukarna på mitt gamla hemställe.
Det är tråkigt på ett sätt, men samtidigt precis som det är när man har natt-tjänst.
Då handlar arbetet om att ta hand om brukarna under natten, där en del är vakna mycket, en del sover hela natten, en del behöver nattlig omvårdad och en del behöver just så pass att man kikar in hos dem.
Jag tycker mycket om att ha ansvaret för att brukarna får bra nätter, oavsett vilka deras behov av mig är.

Natten är speciell att jobba på. Det skiljer sig mycket från att jobba dagtid.
Jag lär återkomma till det senare.
Jag har insett att jag passar väldigt bra för den typen av arbete.
Vilket jag aldrig någonsin kunnat ana.
Så där ser man, hur ett pärlband av händelser ledde till att jag hamnade precis där jag vill vara. Inte dumt det.

I övrigt har jag vakat av idag: Det gör mig ofta lite småmosig, så Kira och jag har tagit en lugn promenad i det vackra höstvädret, en del hemmapysslande har också gjorts men i övrigt inget mer.
Ganska precis som jag gillar att göra det när jag vakar av.

Låt oss alla ha en härlig onsdagskväll.

Regn, det är på många sätt svårslaget mysigt.

Igår regnade det som bekant hela dagen. Och verkar kunna göra så även idag.
Vilket gör idag perfekt att sova sig igenom.
Att gå och lägga sig när regnet smattrar mot fönstret, det är mysighet på hög nivå.
(Det är möjligtvis bara ett rejält åskoväder som toppar den saken.)

Vår hund Kira är däremot inte förtjust i regn. Alls.
Nix, hon skulle garanterat kunna hålla sig en hel dag från att göra toalett om hon fick välja.
Nu får hon inte det, men då matte inte heller är uberförtjust i regn så får Kira bli en självrastande hund. Vilket betyder att jag står på bron och hon får springa ut i regnet själv och göra sitt. (Fördelar med att bo på landet.)
Låt oss bara säga att det går undan när hon gör sin toalett när det regnar.

I övrigt spenderande vi gårdagen med att mysa i soffan Kira och jag.
Eftersom jag jobbat natt i natt tog jag det på många sätt lugnt igår.
Vilket alltså passade ypperligt när vädret ändå var perfekt för inomhus-spenderande.

Låt oss ha en finfin tisdag, min kommer alldeles strax att innebära sömn. Som jag längtar!

I vår soffa finns minst tre filtar.
Vilket känns som ungefär trettiotre med tanke på hur mycket tid jag spenderar på att få dem att se någorlunda klädsamma ut.

Hunden Kira har definitiv en favorit.
Det är en grå fleecefilt med måtten 240×260, vilket gör den till en stor filt.
Speciellt om man är en liten dvärgpincher till hund.
När filten inte ligger prydnadsamt ihopviken ligger den som en stor knöl i soffan.
Många av gångerna har jag varit mycket nära att sätta mig på Kira då hon gosat in i filten.
Numera känner jag alltid i handen innan jag sätter mig på/vid den aktuella filten.
För som regel har hon jobbat hårt för att hitta precis rätt ställe mitt i härvan av filt och är alltså helt omöjlig att se.

I övrigt är det en hemmapysslande lördag. Småfiffilurar både inomhus och utomhus.
En ledig helg helt i min smak.

Låt oss alla ha en finfin lördag.