Ready for takeoff.

Nu är tankarna tillräckligt samlade och bearbetade.
Tillräckligt för att börja skriva om just gränssättning.

Utan att överdriva ens en millimeter kan jag med renaste samvete
säga att jag är galet dålig på det.

Det går alltså bara inte.

Förvisso, det kan glimta till även hos mig, så visst, jag
tar i lite om jag säger att jag är 100 % i mina misslyckanden.
En lite mer realistisk jag skulle nog kunna uppskatta mina lyckade
försök till att sätta gränser till åtminstone 3 % av alla
gånger jag borde och skulle vilja göra det.

Men 3 % känns lite för klent för att göra mig nöjd med livet.

Så, vart falerar det?
På samtliga plan skulle jag vilja säga.

Enda gången jag sätter en gräns är när jag antingen är jävligt förbannad och
jag av någon anledning inte döljer det,
eller känner mig absolut toppen med mig själv.
Två ytterligheter.
Då finns chans att det funkar.

När jag skriver ”sätta gränser”, jag vet inte vad som poppar upp i huvudet på er,
alltså vad de orden betyder för er.
För mig är första tanken att det handlar om att mer eller mindre stå på
barrikaderna och skrika.

Vid mer noggrann fundering antingen själv eller ihop med K och L på Kliniken,
har det visat sig betyda väldigt mycket mer än så.

Att sätta gränser, att visa vem man är, visa sina konturer.
Helt plötsligt låter det mer vänligt, mindre lynchmobstämning liksom.

När jag tänker om det på det viset, kan jag relatera lite bättre.

Att visa och berätta vem man är.
Göra sig själv tydligt genom att skaffa sig konturer.

I de mest enkla sammanhang.
När andra sitter och pratar om exempelvis surströmming, att då lägga in att
jag är tokförtjust i den fisken (vilket jag verkligen är).
I nuläge skulle jag förmodligen inte säga något utan bara humma och nicka med
i de andras samtal.
Eller om jag exempelvis fryser, säga det och kanske fråga efter en filt,
istället för att som nu, sitta och frysa med blå läppar och mindre mysigt
skallrande tänder.

Eller att vid frågan om vilken saft jag vill ha, bland eller apelsin, faktiskt
svara något av alternativen istället för att svara, att det inte spelar någon roll.

Ni fattar va? Små, små saker. Som ger oss konturer.
Som gör oss lättare att umgås med. Som låter andra lära känna en.

Men inte jag.
Nope, jag svarar som regel att det inte spelar någon roll för mig.

Oavsett om frågan är vart jag vill gå och äta lunch, välja en film på
Hemmakväll, vilken av tröjorna som är snyggast enligt mig,
när kompisen står och våndas över valet i provhytten.
Eller om vi kan flytta morgondagens träff 2 timmar, självklart säger jag,
och får slita som tusan för att få den nya tiden att gå ihop med mina
andra bokningar och planer.

Det spelar ingen roll.
Hur slätt som helst. Utan kontur. Utan åsikt. Utan just någonting.
Omöjlig att lära känna.
Hal.

Varför detta gränslösa?
Minns ni detta inlägg? Läs det annars, där jag förklarar om min vånda,
varför jag väljer att inte ha någon röst.
Om min rädsla för att inte vara inräknad, inte höra till.

Som barn grundlades detta.
När man blir utsatt för övergrepp, blir det lätt en strategi.
Man lär sig bli flexibel, duga, för att vara så vänlig att
ingen ska vilja göra en illa.
Vilket fungerar ytterst dåligt.
Som barn, men framför allt som vuxen.

För som vuxen blir man helt omöjlig att lära känna.
Jag blir hal som en tvål.
Svävande.
Alldeles för villig att vara till lags.
Tråkig.
Lätt att använda.

Gränssättning för mig känns lika hopplöst omöjligt som att ta sig över
ett stup utan bro.

Jag vågar inte riskera att hamna utanför.
Jag gör hellre saker jag inte vill.
Jag gör mig själv anpassningsbar, genom att ta bort min egen röst.
Jag gör mig till måltavla.
För den som vill använda.
Och för den som använder utan att egentligen vara medveten om den gör det.

Därför väljer jag inte mellan blandsaft eller apelsinsaft.
Därför säger jag inte jag min åsikt när det diskuteras något.

Jag vet vilken saftsort jag skulle välja om jag vågade.
Jag vet vad oftast vart jag står i en fråga, ett ämne, men att avslöja mig,
genom att prata, och riskera min plats i gruppen, nej.

Nej, det är inget jag vågar mig på. Än.
Det skulle ju ge mig konturer.
Göra mig lätt att utesluta om jag inte tycker och tänker som du.

Ja, jag hör själv hur jag gått vilse.
Jag är medveten om hur fel det blivit.
Varför det blivit fel är jag också medveten om.
Med andra ord, jag har samtliga pusselbitar på plats,
och många verktyg som behövs för att förändra detta.

Det är tanken i huvudet som behöver få slå rot.
Den som säger mig att jag visst kan säga vad jag vill, vad jag tycker,
och ändå få vara med.
Få tillhöra.

Arbete, arbete och åter arbete krävs för att vända detta, för det här
är ordentligt cementerat hos mig.
Det är tröstrikt att veta att det går alldeles utmärkt att förändra.

Jag tillhör som sagt ett mycket bra lag, vilket borgar för en väldigt
bra utveckling hos mig.

Ser fram emot detta arbete med en mix av förväntan och mild panik.
Det handlar om teori och praktik, för att göra annorlunda på ett sätt
som förändrar och fungerar.

Hjälp.