Rond 1, insikten som skapade och oceaner av sorg.

En natt fylld med dålig sömn är äntligen över.
Mardrömmar och ständigt vaknande gjorde sömnen till mindre behaglig.
Jag gav upp vid 6.15, lika gott så, den tiden passar bra mig bra att stiga upp.

Jag känner mig bättre än igår kväll.
Men fan också, allvaret, sorgen är definitivt kvar.
Känslorna är helt med.
Det är bra.
Det gör jävligt ont att ha dem med, men det är ett måste.
Det är nu eller aldrig.

Nu ska jag berätta för er vad som hände igår.
Vad rond 1 handlade om.
Vad rond 1 handlar om.

Igår afton hade vi alltså vårt första riktiga möte med Klinikens grupp
”Konsekvenser av våld”.
Tidigare har vi träffats för introduktion, och igår började den alltså på riktigt.
Jag ska ta reda på exakt vad jag har möjlighet att lägga upp här på bloggen,
för jag vill att ni ska kunna följa med vad som händer i den gruppen.
Den fakta som vi presenteras för borde kunna vara möjlig att ta med här.
Återkommer när jag kollat upp det hela.

I vilket fall.
En av de andra deltagarna berättade en episod ur hennes liv som öppnade något
som jag helt glömt bort för egen del.
Som slog till mig rakt över käften.
Efter det hörde jag i princip inget mer.
Jag blev så överrumplad av min egen reaktion och det jag alltså för länge sedan
glömt, att jag inte kunde ta till mig så mycket mer efter det.

Under hela min uppväxt, från barn till tonåring och sedan som ung vuxen som
flyttade hemifrån bråkades det hemma hos oss.
I vanliga hem skulle de hellre ha kallats diskussioner.
Men hemma hos oss tog pappa det till en helt annan nivå direkt genom att
han höjde rösten, var arg och skrek.

Jag har berättat om detta tidigare.
Här hittar ni den texten.

Jag är fortfarande helt allergiskt mot den suck han gör millisekunden innan
han återigen, för 5:e gången samma dag, höjer rösten i irritation.
Han blir direkt mycket hetsig i sitt tonfall och alldeles strax kommer han
att höja rösten rejält.
Men den där sucken, den där utandningen, som liksom gör att han tar en djup
inandning nästa andetag och alltså börjar hetsa och skrika, den reagerar hela jag
på direkt.
Hela min kropp reagerar, jag blir på denna bråkdel av en sekund stel i hela kroppen.
Och jag är ändå 39 år.

Min pappa har nämligen alltid tagit till det arga och skrikande när han inte
fått sin vilja igenom.
Min mamma däremot, har alltid varit den som pratat igenom situationer.
Det är mycket få gånger under min uppväxt mamma har skrikit åt mig.
Jag minns faktiskt inte en enda gång då hon gjort det, men jag utgår liksom
från att någon gång måste hon ju ha gjort det, någon gång måste ju hennes
tålamod med mig tagit slut!
Jag menar, jag var ju trots allt en rätt jobbig tonåring i en viss tid i livet.

Pappa däremot, svor och skrek direkt något gick fel.
Allt ifrån att ägget han just skalade inte släppte ifrån sig sitt skal så enkelt.
Till att han tappade smörkniven i golvet.
Till att någon medtrafikant gjorde något lite oväntat framför vår bil.
I de allra minsta av situationer började han svära.
Och gör så än idag.

Jag ser att jag skriver detta inlägg i dåtid, men det är fel.
Förvisso att inlägget handlar om dåtid, men min fars beteende är definitivt
likadant i nutid.
Jag måste flika in det här, för annars blir det väldigt fel.

Men framför allt om någon annan hade en annan åsikt i vår familj.
Som togs upp, vid middagsbordet till exempel.
Jag har alltid tyckt om att prata och diskutera.
Jag tycker helt enkelt om den formen av kontakt med människor.
Jag fick alltid göra det ihop med mamma, hon uppmuntrade absolut den sidan hos mig.
Vi pratade, diskuterade och argumenterade ofta, hon och jag.
Allt ifrån där vi var helt överens, till där vi långt ifrån var överens.
Det var högt i tak på våra diskussioner, de var tillåtande.
I hela mitt liv minns jag att mamma pratade mycket med mig.
Och lät mig prata tillbaka.
Hon lyssnade. Och behandlade mig som någon, vars åsikter, hon gärna lyssnade till.

Jag tror att hon lade grunden för mitt intresse för ord genom det.
Samt att hon läste otroligt mycket för mig som barn.
Jag är övertygad om att det resulterade i min kärlek för ord.

Däremot, min pappa.
Han tålde inte mothugg.
I någonting. Då höjde han rösten direkt.
Tyckte jag annorlunda så hade jag fel.
Tyckte jag annorlunda på ett högljutt sätt då skulle jag ”sluta gnägga”.
Och tyckte jag annorlunda fastän jag blivit tillsagt att ”sluta gnägga”, då fick jag
se till att vara jävligt snabb att springa in till mitt rum och låsa dörren.
För då kom pappa från andra sidan bordet, rasande förbannad och skulle…
Ja skulle vad?
Jag vet faktiskt inte.
Men något skulle han göra.
Han hotade om det tidigt i diskussionen. Att jag skulle hålla käften.
Att jag skulle passa mig.
Han kunde resa sig upp häftigt, för att visa att nu skulle jag fan vara tyst.
Och de gånger jag tyckte jag hade rätt att fortsätta prata (mycket möjligt att jag
regelrätt jävlades med honom också, för någonstans tyckte jag det var väldigt kul
att jag kunde prata bort honom trots att jag var en unge.) då reste han sig upp,
försökte få tag i mig från andra sidan bordet.
Jag var däremot snabbare, för han var tvungen att runda köksbordet.
Jag hade bara några meter mellan min plats vid bordet och mitt rum.
Och den rumsnyckeln räddade mig gång efter gång, då han var en millisekund
ifrån att få tag i mig.

Men nu var det ju egentligen inte det jag skulle berätta om.
För det minns jag klart och tydligt.
Hur hans hot om våld ständigt var närvarande om jag tyckte något annat än vad
han tyckte och dessutom var beredd att diskutera saken.

Nej, det som slog mig rakt av i magen igår afton under gruppens möte var
något helt annat.
Det utspelade sig ofta, gemensamt nog, vid middagsbordet.
Givetvis annars också, men ofta vid middagsbordet.

Pappa tyckte något.
Och mamma tyckte något helt annat.
Diskussionen var igång.
Helt okej på den nivån, om en familj är sund. Inge problem alls.
Men nej, det var inte sunt i vår familj.
Det är inte sunt i vår familj.
För den diskussionen övergick direkt till att bli en maktgrej.
Från pappas sida.
Där han höjde rösten, blev förbannad och skrek.
Och mamma försökte prata.
Med sin, även då, lugna och sansade stämma, liksom lugna argument, och fram för allt
utan att höja rösten eller bli arg.
Jag gissar att hon retade något hos honom.
Han fick aldrig ”igång” henne till hans nivå.
Hon stannade på sin nivå, utan att tappa humöret eller kontrollen.

Det kunde bli ändlösa diskussioner, som nu hellre kunde beskrivas som gräl.
Där pappa skriker, svär och är förbannad.
Och här blev jag alltid lite rädd.
Det var mycket obehagligt. I alla fall när jag var barn.
Som tonåring var det också obehagligt, men då blev jag förbannad istället för rädd.

Och det är nu det så oerhört sorgliga kommer in.
Det jag helt och hållet plockat bort från mitt minne, tills igår.

Han gick på, kallade mamma det ena och det andra.
Fortsatte och fortsatte.
Förklarade hur jävla dum och värdelös hon var.
Hur hel hon hade, hennes sätt att tänka och se på saker.
Många var gånger där jag som barn skrek att ”nu får ni sluta bråka”.
SLUTA BRÅKA!
Men pappa gick inte att stoppa.
Hade han börjat, då fortsatte han.
För han skulle vinna.

Och nu mina vänner, nu inträffar det som får mig vilja dö när jag tänker på det.

Jag kunde ställa mig bredvid dem och skrika ”håll käften”.
HÅLL KÄFTEN!

Till mamma.

Gång på gång skrek jag, som barn, håll käften. Till mamma.
För att hon skulle bli tyst.
För att pappa skulle sluta bråka med henne.

Och då blev mamma alltid tyst.
Och bråket upphörde.

För att jag skrek åt henne att hon skulle hålla käften.

Den insikten slog mig medvetslös igår.
Jag knockades totalt.
Jag hade helt glömt alla de där ändlösa jävla bråken.
Som slutade med att jag skrek till mitt livs mest älskade och viktiga person,
mitt livs allra bästa vän, att hon skulle hålla käften.

Jag dog en smula när jag kom ihåg det.
Och sorgen blev omedelbar.
Skammen likaså.

Jag gråter nu bara då jag skriver om det.
Det är så otroligt sorgesamt att tänka på.
Mitt behov av att säga förlåt till mamma blir enormt.
Mitt behov att krama om henne och vara rädd om henne känns som en ocean.

K och L, som håller i gruppen, pratade om barn som bevittnar våld.
De förklarade att vad jag gjorde, genom att vilja få henne tyst, var att vilja
skydda henne.
För jag visste att om hon blev tyst och slutade prata tillbaka mot pappa,
då skulle han sluta skrika och svära åt henne.
Jag var fullt medveten om det.
Så det blev min lösning på det hela.
För pappa gav sig aldrig. Hur mycket jag än skrek att han skulle sluta bråka.

Och barn löser situationer med barns logik.

Förnuftsmässigt förstår jag.
Jag köper det resonemanget och den förklaringen.
Absolut.
Men mina känslor, de skriker och sliter i mig så vansinnigt.

Att mamma kanske trodde, fick känslan av, att jag inte stod på hennes sida.
För att det blev henne jag skrek åt.
När allt jag någonsin gjort är att stå just på hennes sida.

Och tålamodigt vänta, och längta, efter den dag där hon själv ska säga till honom
att nu är det nog.

Att nu håller du käften.