Så dök den upp.

Det här inlägget är skrivet under flera dagar.
De första raderna skrevs i lördags.
De sista raderna alldeles nu.
Jag ville sortera lite i tankarna, och i känslorna.
Innan jag delade med mig.

I vilket fall.
Och så hände det.
Det var rött i morgonkisset.
Min oro sedan någon dag tillbaka.

Det tog en sekund eller två att ta in.
Det var som att besvikelsen behövde få ett tag på sig att liksom inse att det
inte blir något barn. Den här gången i alla fall.

Eftersom jag sovit i stugan fanns mamma i krokarna, så jag ropade på henne där
jag satt på toan.
Hon kom in och jag höll upp det röda toapapperet.
Jag sa att jag inte ville prata om det.
Så hon gick ut igen.

Och det är ungefär så det känns idag.

Jag vill inte prata om det.
För jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

De senaste dagarna har jag haft en oro i hela mig.
Och igår, midsommarafton, blommade den ut helt. (Slog den till, kanske är bättre ord.)
Jag hade svårt för att fokusera.
Tänkte ”kan det bara bli söndag utan att jag kissar rött, så jag får göra testet.”

Jag kanske borde backa bandet ännu lite till.
De här två veckor efter inseminationen har jag inte skrivit något här inne.
Jag har liksom haft ett konstigt liv.
Första veckan hemma sov jag i princip all min lediga tid.
Jag jobbade. Och jag sov, upp till 15 timmar per dygn.
Jag var bara så jävla trött. I kroppen. I huvudet.
Danmarkssvängen var påfrestande.
Hur många variablar som helst som jag inte kunde kontrollera eller påverka.

Jag stressade därför både innan resan men även under resan.
Att komma fram till Sellmer exakt på utsatt tid var en pärs.
Jag hade velat komma dit åtminstone 10 minuter tidig för att sitta i väntrummet
och ta in allt som pågick.
Men tidsbrist gjorde att jag kom fram exakt när min tid var.

Att jag sedan med (max) 10 sekunder till godo hann med tåget som lämnade
Köpenhamn var det mest stressiga någonsin.
Sedan blev tåget stående efter spåret i 3 timmar och jag var osäker på om
jag ens skulle ta mig till Stockholm.
Det var liksom en hel del stressmoment under en handfull dagar.
Tack och lov att jag hade Anette.

Så när jag väl landade i Skellefteå sov jag i stort sett hela följande vecka.
Jobba. Sova. Inget mer.
Det var först denna vecka jag vaknade till liv.
Jag kände det tydligt, jag vaknade nämligen en morgon utan att känna mig
förlamande trött.
Jag hade intet behov heller att sova dagtid den dagen heller.
Vilket jag gjort alla andra dagar fram tills dess, direkt jag haft ledig tid.
Jag hade liksom sovit ikapp mig samt varvat ned den där morgonen då jag
vaknade utvilad. Skönt.

Men det betydde inte att jag liksom var mig själv under denna vecka.
Haha knappast, jag har mer varit en zombieversion av mig själv.
Men jag började åtminstone vara lite mer av mitt sociala jag.
Träffade lite kompisar, lunchade, såg till att vara lite levande den tid
jag var ledig.

Men så häromdagen. Då det alltså började närma sig den 21:a, och då jag först kunde
göra graviditetstestet, då började jag liksom vandra vilse igen.
Jag började bli väldigt medveten om att jag inte kände några graviditetssymptom.
Ingen större spänning över magen, brösten kändes inte direkt konstiga och jag
var inte tät i näsan.
De symptom jag hade i höstas kände jag inte riktigt av.
Vilket gjorde att jag tänkte att nej, det har inte blivit något.
Fast hoppet fanns absolut kvar.
Jag tänkte att så länge mensen inte kommit fanns det en chans, oavsett om jag kände
några symptom eller inte.
Igår gick jag omkring som i en parallell värld.
Där andra skrev och postade härliga bilder från sina midsommarfiranden var jag liksom
i ett helt annat läge.
Utan att ha någon som helst lust att umgås eller fira.
Åt gott och njöt av det vackra vädret i stugans lugna miljö absolut, men mina tankar
och känslor var någon helt annan stans…

Men tja, morgonens röda i toapapperet tog liksom bort den grejen.
Och samtidigt så kunde jag inte låta bli att tänka att det kanske inte är mensen jag
tittar på.
Kanske är det bara en tidig graviditetsblödning.
(Jag hade en sådan när jag var gravid i höstas. Jag visste inte om att jag var gravid
vid det tillfället för jag hade gjort 2 negativa graviditetstest när blödningen kom,
så jag tänkte att jaha det var bara en konstig menskänsla jag hade. Men blödningen
liknade inte mensen.
Den var för ljus i färgen, den var alldeles för lite i mängden samt att den slutade bara
någon dag efter att den kommit.
Jag testade positivt en vecka senare.
Det testet gjorde jag eftersom min kropp verkligen inte kändes som min egen.)

Så det är vad delar av mig tänker än.
Att det kan vara en sådan blödning.

Men jag kommer att veta säkert under dagen.
För är det mens, ja då kommer den att mörkna lite och öka i mängd avsevärt
under dagen.
Så jag skrev till några av mina vänner i morse, samt till Vickan, vad som hänt
under morgonens kiss.
Och jag skrev orden att ”jag tar för givet att det är mens”.
Det var mitt sätt att inför mig själv visa att jag inte är säker.
Att jag fortfarande hoppades att det inte var mens.
För hade jag varit säker hade jag skrivit ”jag har fått mens”.
Men det kunde jag inte, för någonstans hoppas jag alltså.

Låter jag verklighetsfrånvänd?
Jag vet inte.
Jag antar att det är såhär när man hoppas på något.
Men senare idag kommer jag alltså att veta.
Och är jag osäker, ja då kissar jag givetvis på sticka i morgon bitti.

Fan.
Men det är som det är.
Vissa saker kan man inte kontrollera eller bestämma över.
Det här är en sådan.
Det jag däremot kan kontrollera och bestämma över är vad jag gör härnäst.
Och är det mens, så att graviditet alltså bara är att glömma, ja då lär det
förmodligen ta ett par dagar att smälta det.
Sedan är det bara att ladda om inför hösten och försök nummer två.
Så är det bara.

Sommaren borde rimligtvis gå både fort och vara trevlig.
Det är strax semester, jag jobbar bara två veckor till.
Sedan är det ledig Degerman som gäller!
Vickan kommer hem under 1.5 vecka i slutet av juli. (Kan det bli slutet av juli snart tack!)
Hon och hennes Mark ska gifta sig, här i stugan.
Det ska bli jättekul, och garanterat stressigt också, vilket är bra för då fokuserar jag
på annat än mig själv. Och i väntan på hösten är det en enkel väg ut för att leda iväg
min uppmärksamhet.
Som sagt, jag längtar tills de dyker upp på svensk mark!

Idag vet jag inte vad jag ska ägna mig åt.
Det är galet vackert väder ute. Solen skiner och det är varmt, klart shortsväder,
men jag har ingen lust att vara ute.
Jag känner mig bara trött. Jag vill helst ha helt tyst omkring mig.
Mamma och pappa gick ut för ett tag sedan och det blev så tyst och skönt i stugan.
Mamma kom in igen (hon skulle hämta trasan så hon kunde torka av pollen från möblerna
ute, vilket ledde till att jag blev rasande och bet huvudet av henne.
Jag frågade om det var så jävla mycket begärt att få vara ifred ett tag, att om de
skulle vara utomhus så kunde de väl för fan vara ute, och inte springa inne hela tiden.
Jag kanske inte är i mitt bästa jag idag, tänker jag…
Jag ska säga förlåt till mamma senare.
Eller kanske bita huvudet av henne ett par gånger till.
Vem vet.
Eller så håller jag mig bara ur vägen tills jag har lust att prata om det.
Vilket jag kommer att ha. Så småningom. Bara inte exakt nu, denna lördag jävla förmiddag.

_________________________________________________________________________

Så är det lördagkväll. Klockan är just nu 20.02.
Och det känns bättre.
Mycket bättre.
Nu är jag helt säker på att det är mens jag har.
Blodet slutade nämligen vara försiktigt rött och blev klarrött istället.
Vilket givetvis bara betyder en sak.
Jag kommer likafullt att göra graviditetstestet i morgon bitti.
Jag kan liksom inte hjälpa det.
Jag behöver göra det, fastän jag redan vet vad det kommer att visa eftersom jag
ju har mens just nu.
Men tja, vissa saker behöver man liksom göra för sin egen skull, som inte är
logiska eller på något vis vettiga, så är det bara.

Jag har hållit sams med min omgivning i eftermiddag.
Hållit mig för mig själv, men även umgåtts en del.
Det har gått fint.
Mamma har kvar sitt huvud och hon har inga blåmärken. Gott.
Jag har inte bett om ursäkt för morgonens urladdning men jag ska göra det i kväll.
Jag har fortfarande inte pratat med henne om det här.
Ja sånär som på att hon i och med det röda toapapperet i morse fick veta vad
som hänt, där jag snabbt som fan sa att jag inte ville prata överhuvudtaget alltså.
När mina tankar blir för många i huvudet vill jag inte prata alls, förrän jag fått
någon typ av rätsida på dem.
Vilket jag har nu. Så jag kommer att säga förlåt till henne samt prata med henne om
vad jag tänker och känner just nu.
Kanske.

Saken är som sådan att jag haft en härlig dag idag.
Så, i soffan läsandes bok har jag spenderat dagen.
Samt varit på stranden ihop med Alice, som älskar att bada.
Hon ledsnar verkligen ALDRIG på att hämta bollar jag slänger ut i vattnet.
Avnjutit en god middag bestående av grillat kött samt grillade grönsaker.
Mejlat och sms:at med goda vänner har jag gjort under dagen och kvällen också.
Jag har liksom landat.
Jag accepterat att det är mens jag har.
Och jag har gjort saker jag tycker om att göra.
Saker som gör det enklare att hitta en ljusare känsla.
Jag har ingen aning om hur jag kommer att känna mig i morgon, men just i kväll mår jag
mycket bra.
Vilket känns skönt.
För det blir så långt mycket enklare att sätta fokus rätt igen då det gäller det här med min
önskan att bli mamma. I höst, förmodligen i september, är det förhoppningsvis läge för ett
nytt försök.
Och endast en sommar med en hel del härligheter ligger framför mig som transportsträcka.
Vilket minsann inte är dumt.
Nu återgår jag till min lördagskväll i soffan. Vi hörs i morgon förmiddag.
Då ser jag om mitt humör fortfarande känns positivt eller om allvaret tagit tag i mig igen.
Och ni får läsa dessa rader och läsa om den här resan.

_____________________________________________________________________________

Söndag afton är det nu, närmare bestämt 21.48. (Är det afton eller kväll då förresten, jag
lutar åt att kalla det kväll vid den tiden.)
I vilket fall.
Idag har jag känt mig bra. Känslan från igår afton fortsatte idag.
Morgonen kändes… bra?
Jag Skypade ett bra tag med Vickan, och vi pratade igenom situationen.
Vi pratade igenom det här med att fantastiska liv inte står och faller med huruvida man
är biologisk förälder.
Vilket jag behövde höra just i dessa dagar, då tanken om att jag kanske inte
kommer att bli mamma någonsin, är väldigt närvarande.
Och tanken om att mitt liv i sådana fall bara skulle vara ett halvt sådant, där jag
liksom går miste om den högsta kärleken i världen, det som gör livet komplett, den känns
av hyfsat uppenbara skäl inte speciellt trevlig.
Min syster hade dock ett väldigt avslappnat sätt att det hela på, och förmedlade
det finfint till mig.
Vilket gjorde att jag inte längre dog en smula då känslan av tanken kom ikapp mig, den att
jag kanske aldrig kommer att bli biologisk mamma.

Eftermiddagen spenderade jag i solen ihop med familjen lekandes med Alice.
Samt med att sova.
När jag blir känslosam av olika anledningar så ökar mitt behov av att sova markant.

Tanken var att åka tillbaka till stan i afton.
Men jag insåg att jag lika gärna kunde stanna i stugan då jag inte har någon bokning
förrän klockan 10.00 i morgon.
Skönt att stanna kvar i stugan.
Särskilt när mamma och pappa åkte till stan för att spendera natten där.
Då blev det helt plötsligt tyst och lugnt här. Bara Alicen och jag.
Njutbart.

Däremot har det lett till att jag inte kunnat göra ett graviditetstest.
Som jag skrev tidigare, jag har mens, men jag måste likafullt göra ett test.
För min egen skull.
Det är bara så.
Ett avslut. På det första inseminationsförsöket.
Jag var helt säker på att jag hade packat med mig testet till stugan, men så var inte fallet.
Därför får jag helt enkelt vänta tills jag kommer hem till stan i morgon bitti.
Vilket går fint det med.
Idag kände jag inte samma behov av att testa kisset exakt nu.
Jag väntar utan någon som helst ångest eller märkliga tankar om det tills i morgon.

Så på det hela känns läget okej.
Jag hade givetvis önskat något helt annat för mig själv.
Men tja, fortfarande, vissa saker bestämmer man inte själv över.
Det kommer fler tillfällen.
Som kan resultera i något. Som även kan resultera i ingenting.
Märklig resa det här.
Är det här verkligen mitt liv?

Nåväl, sittandes i stugan med solen som går ner över spegelblank sjö känns väldigt fint.

Med de orden önskar jag oss alla en god avslutning på helgen.

___________________________________________________________

Så nu är det tisdag.
Igår, måndag, skrev jag inte en endaste rad, med andra ord.

I vilket fall. i går gjorde jag graviditetstestet, det jag av någon anledning behövde göra.
Det visade mycket riktigt negativt.
Jag kände inte mycket kring det.
Kanske därför jag inte skrev om det igår.
Jag hade redan greppat att något barn blir det inte den här vändan.
Idag tisdag är jag helt okej med det.
Det gör mig inte ledsen, det gör mig inte arg, det ger mig egentligen inte speciellt
många känslor alls. Längre.
Jag tror jag bearbetat dem under helgen.
Som jag skrev tidigare, redan innan mensen kom hade jag inga större graviditetssymptom,
vilket ju gjorde mig någorlunda förberedd. Så när mensen dök upp, ja då bekräftade den
mest vad jag redan hade på känn.
Jag blev ändå väldigt ledsen och besviken då. Absolut.
Men tja det är som det är, och när jag nu alltså fått några dagar på mig så är jag på
banan igen.
Jag sitter inte fast i något ledset eller besviket, det är mer en irritation typ
”fan, jävla skit, jaha, nåväl”.
Jag fokuserar framåt.
Ett försök till. Kanske i september. Om planen fungerar.

Det gäller att se framåt, det är alternativet.
Sommar och semester strax. Fyllt med trevligheter.
Barnförsök till hösten.
Låter helt okej. Faktiskt!

Med det avslutar jag detta flera-dagars-inlägg, med en bra och fin känsla i kroppen.
God natt.