Så, hur var Helloween egentligen?

Tisdag redan!
Jobbade till lunch idag och åkte sedan ut till stugan. Stormigt väder, men en sväng i skogen med Alice får en att alltid trivas.
Här går dagarna minsann fort. Semestern känns verkligen väldigt avlägsen, vardagen med dess rutiner är tillbaka. Vilket känns bra.

Som ni vet var Robban, Patrik och jag i Umeå och såg Helloween i fredags.
Som levererade. Herregud vad de levererade!
Det var liksom helt overkligt att se Kai Hansen och Michael Kiske uppträda.
Ljudet var bra, även alldeles nedanför scenen där vi stod. Ljudet har ju som ni vet annars en tendens att vara bättre en bit bak.
Jag hade för övrigt bestämt mig för att stå en bit bak just för att slippa bli mörbultad.
Men då Patrik ville stå långt fram så hakade jag på, mest för att bara umgås i väntan på att bandet skulle kliva på scenen.
Men tja, jag insåg att jag stod på en grymt bra plats och helt plötsligt tänkte jag att jag ju givetvis skulle stå där under konserten. I alla fall under de två första låtarna, sedan skulle jag gå en bit bak.
(Av någon underlig anledning verkade jag helt förträngt det som i vanliga fall är givet;
att om publiken är taggad går det inte ta sig ut.)
Det gick lugnt till där framme i väntan. Vi skötte oss alla civiliserat.
Vilket resulterade i att jag liksom slackade till lite, så när Helloween klev på och vågen av människor slog i ryggen var jag snudd på oförberedd. (Herregud hur länge sedan var det jag var på konsert egentligen, sånt där sitter ju i ryggmärgen.)
Det är tur att man står så trångt redan från början, vilket gör att det aldrig finns någon egentlig risk att man ska kunna falla när trycket bakifrån kommer, såvida de omkring inte faller givetvis. Jag har tack och lov sluppit den typen av erfarenhet, vilket jag planerar att fortsätta med.
Nu var det helt plötsligt grymt trångt och precis som vanligt hinner jag tänka att jag borde stå längre bort. Haha, det händer varenda gång.
Och som alltid lyckas jag  få hyfsat våldsamt folk bakom mig. Värst far axlarna och bakhuvudet där man får smällarna när man 1.65 lång.
Kanske uppfattade killen bakom mig att han krossade mig, för en låt in placerade han sig rakt bakom mig. Och när han tryckte oss framåt stod jag hyfsat tryggt mellan honom och den enda rad av människor som stod framför. Det funkade väldigt bra tyckte jag, för hans armbågar träffade inte mig i det läget, samt att han tog trycket både bakifrån och från sidorna även för mig.
Ett par blåmärken och en mörbultad känsla ingår givetvis i konceptet att stå längst fram, men på det stora hela klarade jag mig finfint där jag stod.

Jag njöt definitivt av konserten. Herregud så jäkla bra de var. De infriade precis allt jag hoppats på!
Dynamiken på scenen var otrolig. Samspelet och glädjen gjorde att energin absolut flödade.
Den absoluta höjdpunkten var däremot något helt annat. Jag hade på förhand kunnat berätta att det givetvis skulle vara att se  Hansen och Kiske.
Men det var det inte. Jodå, båda herrarna gjorde ett väldigt bra jobb, men det var den tredje som imponerade allra mest.
Jag har nog alltid sett Andi Deris som en ersättare. Att han varit frontman för gruppen betydligt längre än någon av de andra herrarna har liksom inte spelat någon roll, han har alltid varit en ersättare.
Tills i fredags.
Han var absolut fenomenal!
För det första, herregud så bra han sjunger!
Men sedan, hans sätt att styra skutan, så enkelt och självklart. Med humor och ödmjukhet. Det är sällan jag sett någon som så skött jobbet så bra. Han ägde sin plats. Ingen tvekan om den saken.
Och sättet han höjde sina föregångare till skyarna på samtidigt som han själv stod stadigt.
Hur samtliga i bandet var ett.
Det är svårt att förklara, jag är så otroligt imponerad, han var bara sannerligen grym.
Och han är definitivt Helloweens rättmätige frontman.

I övrigt gjorde både Lillasyster och Pain ett bra jobb.
Skid Row… har hört dem live förut och lyckas verkligen aldrig skaka av mig känslan av att de numera är ett coverband. Vilket ju inte är sant, men likafullt.
Umeå levererade sannerligen, det var jäkligt kul att vara där. Blir intressant att se
nästa års line-up!

Annars har er Degerman hunnit bli 44 år under helgen.
Är inte det ruskigt gammalt så säg! ;) Haha, jag har svårt att ta in att de siffrorna visar
min ålder.
Födelsedagen spenderades i ett lugnt tempo på ett sätt som fick mig att
absolut stortrivas.

Låt oss alla ha en finfin tisdagseftermiddag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>