Vi hade inte ens kommit oss igenom halva middagen igår,
då mamma lade ned besticken och sa att hon ätit klart.
Det fick mig att genast hajja till på ett mycket obehagligt sätt.
Nämligen för att mamma är galet förtjust i grillat med rostad potatis. Att hon ska
avsluta en sådan middag med stora delar av anrättningen kvar på tallriken,
det existerar inte.
Jag visste redan vad hon skulle säga härnäst, och det var innebörden av det som fått
mig att reagera.
Hon mådde inte bra. Sa hon.
Vilket jag förstod, för det är rimligtvis den anledning som skulle få henne att lämna
tallriken inte färdigäten.
De orden, sagda av min mamma skapar en enorm rädsla hos mig.
Jag hanterar mycket annat här i livet, men inte det.
Som jag berättat om tidigare så har jag/har jag haft två stora rädslor i livet.
Att mamma ska dö.
Och att Jörgen ska göra slut.
På den sistnämnda vet vi ju att det redan har inträffat. Och vem kunde ana,
jag överlevde. Utan problem, till och med.
Nu såg mamma förvisso inte akut döende ut.
Men vetskapen om att något var fel drog igång alarmsystemet hos mig.
Hon lade sig på sängen för att vila.
Det händer endast den gången per år då hon inte känner sig frisk.
Det i sig förstärkte min oro.
Aftonen och kvällen förlöpte i tysthet.
Jag läste och surfade en del.
Men hela tiden var jag medveten om att mamma låg i sovrummet och inte var frisk.
Hon klev upp vid ett tillfälle, för att dricka vatten och gå på toaletten.
Vi pratade lite.
Hon hade ont i ryggen, ont i magen, var illamående och kräksjuk. Samt frös och hade feber.
Hon såg så liten och tunn ut.
Så bräcklig.
Jag påmindes om den vetskap jag lever med, gömd långt inne i mitt medvetande.
Nämligen att hon troligtvis kommer att dö före mig.
Vilket är mitt livs fasa.
Jag klarar knappt att tänka på det.
Så vansinnigt grym är den vetskapen.
I vilket fall gjorde hon natt vid 21-tiden.
Min annars så nattuggla till mamma.
Jag var uppe många timmar till.
Och när jag väl var trött nog att sova, blev sömnen väldigt dålig.
Jag vaknade gång på gång.
I morse såg mamma lite bättre ut.
Hon kände sig bättre.
Men hon vilar i stort sätt hela tiden.
Jag vill verkligen pyssla om henne.
Jag får ett enormt behov av att försäkra mig om att hon mår bra.
Att hon känner sig frisk.
Underförstått, att hon inte ska dö.
Vi har googlat njursten.
Symptomen stämde väl överens med hur hon upplevde det.
Vilket gjorde att det kändes betydligt bättre för mig.
Visst, njursten kanske inte är speciellt trevligt.
Men det får mig inte att dra paralleller till döden.
Vilket gör mig väldigt nöjd.