Soprummet nästa.

God afton vänner!
Det var länge sedan vi sågs här inne, två månader närmare bestämt.
Så när som på tre dagar.
Vilket är en nästan oförskämt lång tid om man önska ha kvar läsare.
Vilket jag givetvis gör.
Blogguppehållet har inte berott på något speciellt. En dag blev två dagar blev
tre dagar. Inte mer komplicerat än så faktiskt.

Livet ser ut i stort sett som det brukar göra.
Vilket innebär jobb, promenader, umgänge med vänner, Alicetid samt en hel del tittande på bra serier.
Säkerligen en hel del annat emellanåt också. ;)
Det enda som egentligen har skilt det vanliga livet åt en smula, och som inte är
all fun and games, är att pappa sedan ett antal veckor inte är riktigt frisk.
Eller vänta, frisk är han, men inte kry.
Vilket de senaste tre-fyra veckorna haft lite olika faser och varit/är rejält ansträngande
och stressande.
Pappa blev nämligen väldigt dålig en afton. Benen bar inte längre och han var
inte kontaktbar.
Vi ringde ambulansen och det blev upptakten till ett par vändor med ambulans och
inläggning i omgångar.
Man konstaterade efter många om och men att det var sviterna efter en förkylning i
kombination med att han inte ätit ordentligt under en lång period som lett fram till en kropp
helt utan reserver.
Han har också haft väldigt hög feber, legat nära 40 grader under en period.
Han har fått medicin så han är inte sjuk i det ordets betydelse. Men han är inte kry heller.
Alls.
Han är väldigt trött och djupt deprimerad.
Vilket i sig gör att han inte har någon möjlighet att hjälpa sig själv i det här läget.
I hans verklighet befinner han sig i dödens väntrum.
Ni som har eller har haft djupt deprimerade personer i er närhet, eller varit en av de
deprimerade själva, vet att ingenting spelar någon roll i det här läget.
Absolut ingenting.
Sambandet mellan inget intag av mat – ingen ork, är uppenbart.
Och hjärnan, precis som kroppen, behöver näring för att fungera.
Vilket gör att fokus ligger på näringsintag i det här läget.
Vilket många gånger känns rätt hopplös om jag ska vara uppriktig. Eftersom han inte vill äta.
Men de sista dagarna har en förändring skett, så jag känner mig försiktigt optimistisk på
den punkten.
Och den antidepressiva medicinen kommer att kicka in strax, han har ätit den i två veckor
och nu börjar det finnas chans att den kan börja dra hans humör.

Jag har till stor del tappat orken själv. Jag är ofta irriterad och frustrerad samtidigt
som jag givetvis också känner mig helt förvissad om att det dåliga läget endast är tillfälligt.
Men likafullt, den här situationen tar det bästa ur mig.
Min sömn påverkas. Mitt minne påverkas definitivt. Och min stressnivå är lite för hög
hela tiden, vilket gör att jag inte ”tål” så mycket extra stress.
Numera räcker det med att se ”Vallgatan” i displayen (vilket innebär att mamma ringer)
för att det ska frysa till is i magen och tanken ”nej, vad har hänt nu?” ilar genom huvudet.
Ska jag få höra att han ramlat och mamma än en gång behöver hjälp med att lyfta upp honom,
att han inte velat äta, att han gråtit, att han varit arg eller att han suttit och
suckat tungt i sin hopplöshet.

Det blir ett stresstillstånd som inte riktigt pausar. Det är alltid något nytt som
behöver tas itu med. Vilket är ett stressmoment.
Det bråkar med min sömn. Det bråkar med min förmåga att tänka klart, att ha blick
och känsla för samband.
Eller för den skull att hitta dit jag ska.
Som till Bonnstan där jag i eftermiddags skulle träffa Erika.
Jag insåg någonstans vid Ica Kvantum att jag kört fel, och att jag inte riktigt visste
hur jag skulle hitta tillbaka till Bonnstans parkering. Det löste sig dock.
Men sådant känns inte bra.
Heller inte att jag förra fredagen, också då i Erikas sällskap, kom ut från Coop
och inte visste vart vi hade parkerat. Sådant kan givetvis hända i vanliga fall också,
det är inte direkt bara en gång man stått rådvill och undrat vart fasen man har bilen.
Men det här var annorlunda.
För jag visste inte hur vi hade kommit till Coop. Jag mindes inte vägen vi kört dit.
Jag mindes inte vem av oss som hade kört, eller om vi kört hennes eller min bil.
Jag mindes inte heller hur vi hade gått från bilen in på Coop.
Vissa saker, som vilken bil och vem av oss som hade kört lyckades jag spåra baklänges.
Men då det gällde vägvalet till Coop och hur vi gått från parkeringen in på själva affären
förblev helt blankt. Sådant är väldigt obehagligt. Och det var länge sedan det hände sist.

Vidare tappar jag bort enkla trådar. Som att en av huvudpersonerna just blivit mördad
i någon film eller serie vi ser. Jag undrar efter ett tag vart den personen tagit vägen.
Det klickar inte.
Eller som här:

En överlycklig jag hade just insett, och ville berätta, att en av favoritserierna inom
kort skulle dra igång med ny säsong…
Jag var tvungen att kolla på min telefons datum för förstå vad hon menade, att det
faktiskt inte var februari längre.
Under några sekunder fick jag inte någonting att gå ihop, förvirringen var total.
Det gjorde mig väldigt ledsen.

Självfallet kommer läget att bli bättre för pappa. Han äter bättre nu, om än
det är kamp på väldigt många plan att få det att fungera. Så näringen kommer
att göra sitt.
Det antidepressiva som han börjat ta kommer att börja verka så småningom.
Så givetvis kommer saker och ting att bli bättre.
Tills dess är det bara att gilla läget att man vissa perioder i livet är förälder till
sina föräldrar.
Och då ska man också ha i åtanke att min del i det hela är liten om man jämför med hur
mycket mamma jobbar med hans tillfrisknande.
Hennes liv har pausat i stort sett.
Vilket gör min egen frustration och stress lite barnslig, nu när jag tänker kring det.
Mamma gör verkligen ett otroligt bra jobb, och tack vare henne kommer han att bli bra.
Jag behöver i stort sett bara vara ett stöd och den som rent praktiskt ringer om saker
eller handlar det som behövs.
Men fan, många av dagarna är frustrationen så stor att jag hör mig säga argt
att ”så länge du inte kräks upp maten så är det bara att tugga och svälja”.
På inget vis diplomatiskt, peppande och främjande av en god stämning eller tillfrisknande.
Läget känns bara ibland så frustrerande att det inte handlar om sådana saker längre, utan
faktiskt bara om att karln måste ha näring i kroppen för att få igång den och för
att få igång hjärnan.
Så verkligen, det antidepressiva får gärna kicka in nu på direkten.
Jag vill så gärna att han ska bli bättre. Vi må ha en väldigt dysfunktionell relation på
många plan, men det är likafullt viktigt för mig att han får må bättre och får en chans
att njuta av livet.

Vickan kommer hem i helgen och stannar till tisdag, vilket jag hoppas ska leda till
att pappa känner sig mer glad.
Om inte annat gör det mamma och mig väldigt glada. Ska bli roligt att rå om henne under
några dagar. Det ska faktiskt bli otroligt kul att träffa henne!

Så, nu vet ni vad som pågår på den Degermanska sidan av världen.

I övrigt konstaterar jag att vädret utanför är väldigt omväxlande.
Ibland har vi strålande vår till att i nästa sekund ha storm, snöfall och vinter igen.

Precis så.

Våren är givetvis här. Snömassorna töar. Vilket gör promenader väldigt blöta.
Mina skor havererade idag, sulan sprack, det var klart obra.
För helt plötsligt var precis de skor som var avsedda att hålla mina fötter torra då
slasket är som mest slaskigt inte längre pålitliga. Nix, jag vred ur ena sockan när
jag kom hem från promenaden.

I ren ilska slängdes de i soporna.
Vilket kan ha varit smulans överilat. Ett tips har gjorts gällande att det finns hopp om
räddning för den här typen av trasighet.
Det kan mycket väl hända att er Degerman kommer att soprumsdyka lite senare i afton.

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>