Sylvass kompass.

Ett midnattsinlägg för er som ännu är vakna, ett inlägg till morgonkaffet för er andra.
(En varning för potentiellt stötande bild gäller för detta inlägg, ni som väljer att läsa
vidare anses härmed förvarnade. Varken blod eller nålar förekommer, däremot en viss nakenhet.)

Hörrni, jag har blivit två piercingar rikare sedan vi hördes senast.
Jajamän, onsdagen var dagen då den planen blev verklighet!
Förra veckan skrev jag ett inlägg om den obalans jag kände mig i, och hur jag
tänkte mig hitta tillbaka till det som känns som jag. Som Cicci.
Jag skrev där om min piercing-hobby som har den fantastiska effekten att jag blir jag.
Vilket även borde gälla den här gången, filosoferade jag när jag förra veckan
verkligen inte kände mig som mig själv.
Vilket det skulle visa sig att jag hade helt rätt i.

Jag följer samma mönster precis varenda gång jag piercar mig.
Väldigt få undantag.
Ni som följt bloggen har hängt med på den här resan tidigare, för er blir det
delvis en repris. För er andra tar vi det från början.

Välkommen till piercing Cicci-style.
En knuff ur balans, en kris om man så vill, är vad som skapar ett enormt behov av
förändring för att hitta mig själv och tanken på att skaffa en ny piercing dyker upp.
Så inleds det. Vilket gör att följande händelseförlopp kommer att utspela sig inom loppet av en vecka:
Först och främst, placering, vart vill jag pierca mig?
Det är som regel inget riktigt medvetet val, utan mer en tydlighet kring en känsla jag
gått med ett tag. En placering jag nuddat vid men som inte blir klar förrän i det här läget.
I onsdagens fall var det däremot en lång process. Flera år faktiskt, där andra piercingar
hunnit komma emellan.
När jag bestämt mig för placeringen finns det väldigt lite som skulle kunna få mig att
avbryta hela piercingplanen.

När placeringen är utsedd bokar jag tid hos Julia.
Väl gjort slår nervositeten till omedelbart. För nu är det på riktigt,
inte längre ett fantasifoster hos mig.
Det kan vara flera dagar kvar tills min tid, men jag är nervös som om jag ska
göra den redan samma eftermiddag.
(Här börjar omdirigeringen av fokus med full kraft.)
Jag börjar nojja och känslan av att herregud, jag fixar inte det här bedövar mig.
Alla andra tankar och känslor trängs undan och fokus ligger enbart på vad som ska komma.
Det finns helt enkelt ingen plats för förvirrade, ledsna eller vem-är-jag-funderingar
i det här läget. Jag är redan på väg dit jag åter är Cicci.

I onsdags var alltså den dag Julia och jag kommit överens om.
Redan på morgonen vaknade jag med en panikartad känsla. Fjärilar i magen, inga
förväntansfulla sådana utan mer hysteriska.
Jag tänkte om och om igen att jag inte kommer att fixa det här.
Gång på gång ställde jag mig själv frågan varför gör jag det här?.
Jag försökte promenera bort delar av stressen men det funkade dåligt.
Hahaha, precis såhär går det till varenda gång jag piercar mig.
Jag följer alltid samma känslostorm. Varenda gång.

Men senare, när jag duschade, kom lugnet. Det efterlängtade lugnet.
Från att ha varit hispigt nervös planade känslan ut och ersättes av närvaro.
Av fokus. Där jag kände mig väldigt allvarlig och helt närvarande samtidigt.
Inga spår av hispighet fanns kvar i det läget, utan känslan av att jag fixar det här
var grundmurad.
Det är en väldigt trygg känsla att vila i. Den är stabil, den är lugn och den tvivlar inte.
(Och hade jag kunnat stanna i den fram tills jag ligger i stolen och piercingen
utförs hade jag varit glad, men så funkar det däremot inte för mig.)
Tvärtom, när jag närmar mig Julias studio kommer nämligen nervositeten tillbaka.
Alltid.

Återigen tänkte jag att jag inte skulle fixa det, (vad betyder ens det?)
att jag på allvar måste sluta ägna mig åt sådana här nöjen.
Jag gillade att Julia hade en kund innan mig, att jag blev hennes sista kund.
Jag fick då sitta och nojja samtidigt som jag hörde henne jobba med sin kund.
Det blir nästan meditativt. Just för att jag vet hur de känner sig, innan och efteråt.
Kanske lugnar det mina nerver något. Om inte annat ger det mig tid att inte
behöva ta tag i situationen.

Så i onsdags, när hennes andra kund var klar, var det alltså dag för mig.
Den här gången skulle dock skilja sig från andra gånger på ett markant sätt.
Jag hade nämligen aldrig gjort två piercingar vid samma tillfälle tidigare.
Vilket efter alla år med det här nöjet skulle bli något helt nytt.
Jag gillade utmaningen samtidigt som den oroade mig.

Då jag valt bröstvårtorna som placering handlade det även om en annan aspekt av nervositet.
Jag är inte blyg egentligen då det gäller att ta av mig kläderna. Förvisso att
det är privat, men att byta om ihop med andra eller basta utan kläder gör mig
i stort sett inget. Inget jag ägnar mig åt regelbundet men skulle det hända
är jag relativt okej med det.
Men nu handlade det inte om någon typ av casual omklädningsrums-nakenhet.
Tvärtom.
Det skulle handla om att bli skärskådad. För att hitta rätt placering. Och om att bli rörd i
samband med det. Den tanken gav en viss nervositet.
Att den som skulle göra det också är vän till mig kändes… annorlunda.
Befinnandes i det läget kände jag mig mycket riktigt också väldigt naken de första sekunderna.
Men Julia, med sina 20 år av erfarenhet som piercare, hade inga som helst problem med
situationen. Hon blev helt plötsligt sitt professionella jag. Vän också, men utan tvekan
sitt yrkes-jag. Hon balanserade skickligt de i det läget krockande relationerna.
Hon gjorde att jag kände mig helt okej med situationen.
(Å andra sidan piercade hon mig för några år sedan på ett ställe långt mer intimt
än bröstvårtan. Den gången undrade jag på allvar innan om vår vänskap skulle överleva.
Det gjorde den givetvis. Jag missade nämligen att väga in att hon är sitt yrke
när jag besöker henne i piercingärenden. Vilket gör att jag är den enda av oss två
i sådana situationer som känner sig generad.)

I vilket fall. Att vilja smycka bröstvårtorna (hur kan man ge något så vackert ett så
vedervärdigt fult namn som bröstvårta övergår mitt förstånd) är något som vuxit fram
under lång tid.
Jag har vid några tillfällen följt med kompisar som piercat sig där.
Jag har sett proceduren från första parkett.
Och precis varenda gång tänkt att det finns inte en plan i helvetet att jag kommer
göra en sådan.

Just för att det sett mycket smärtsamt ut. Reaktionerna de gångerna jag tittat
på har nämligen varit samstämmiga.
Bröstvårtorna har därför alltid varit ett ”aldrig någonsin”.
Men ”aldrig någonsin” är ibland tidsbegränsat.
Och i onsdags var tiden inne för det.

Nervös jag placerades nu halvliggande när allt var markerat och utritat.
Båda kanylerna var självlysande för mig.
Varför-utsätter-jag-mig-för-det-här-tanken slår till för hundrade gången.
Julia berättade att jag skulle lägga ned huvudet och slappna av.
Men jag har något tvångsmässigt att jag alltid behöver se stick, vilka innefattar
sådant som blodprov, sprutor och stygnborttagning. Och helst piercingar.
Här var det däremot inget alternativ, förklarade hon.
Utan jag skulle måsta lägga ned huvudet. I vanlig ordning tog jag ett grepp om Julias ben,
det blir liksom den hand jag vill hålla i.
Sedan lade jag ned överkroppen och huvudet mot stolen. Jag kunde inte längre se
när skicket skulle komma.
Hon sa på sitt lugna Julia-vis att hon inte skulle sticka förrän jag kände mig redo.
Och precis bara därför kände jag mig så nära redo som man kan komma i det här läget.
Ta ett djupt andetag och andas sedan ut, sa hon.

Och på utandningen kom det. Sticket. Det där våldsamt vassa.
Det skar för en sekund genom precis allt förnuft och ett ljud lämnade mina läppar.

Två sekunder senare slog de fantastiska endorfinerna till (eller mixen adrenalin/endorfiner
kanske, vad vet jag) och jag kände ingenting alls förutom lycka, och lättnad.
Hela kroppen sjöng.
I stället för att sätta in smycket direkt lämnades kanylen (plaströret typ) i bröstvårtan
samtidigt som hon förberedde det sista för att direkt utför den andra piercingen.
Samma rädsla hann dra in över mig och jag hade återigen jävligt svårt att tvinga
ned överkropp och huvud för att ligga lugnt.
Med ett nytt grepp om Julia gjorde vi om processen där hon uppmanade mig att ta ett djupt
andetag – här stack hon innan hon uttalade meningen klart.
Tack och lov, för jag var säker på att hon skulle sticka mig på utandning men hon
överrumplade mig med att göra det alldeles i ögonblicket jag skulle andas ut.
Vilket var perfekt.
Samma känsla av total lycka sköljde över mig igen, ingen smärta utan bara hög, hög.
Det ändrades givetvis när det var dags att sätta in smyckena. Det sved rejält
just för att kanylerna hunnit svälla fast. Mindre smickrande ljud undslapp mig definitivt igen.
Men det var sekundverk, sedan var det över. Jag kollade in resultatet i spegeln.
Och det kändes bara så otroligt rätt. Jag var definitivt hög på känslan ett par timmar efteråt.
Jag tackade Julia än en gång, hon är sannerligen grym!

Området rengjordes än en gång och plåstrades sedan om.
Vilket betyder att jag inte sett dem sedan de gjordes.
Det är för övrigt väldigt praktiskt att ha dem tejpade på det här viset.
Dels är ytorna helt rena, jag vet inte vad den här typen av plåster heter, men ni
som opererat er känner igen er.

Mycket tryggt!
Först ett skyddande lager plåster, sedan bh precis som vanligt som också den ger en
rejält skyddande känsla.
I morgon kommer jag att ta bort de skyddande plåstren. Det har jag egentligen ingen lust till,
för mig skulle de gärna få sitta kvar en vecka eller tio.
Men det är dags att rengöra, ta bort blod och sårvätska, och låta läkprocessen ha sin gång.

Jag har inte ont alls. Jag känner absolut att något hänt på min framsida,
men det är inte någon ajaj-känsla, kanske mer en mör känsla.
Jag tror att det är mycket tack vare att bröstvårtorna är helt skyddade. Inget kan komma
i direktkontakt med dem.
Igår kväll kändes de av en del. Som om någon nöp mig hårt.
Inte behagligt, men hanterbart då intensiteten kom och gick under någon timmes tid.
Det gick fint att sova också, just för att de är så skyddade. Det är en trygghet
att veta att jag inte kan fastna eller riva upp något i det här läget.
I morgon när jag tagit bort plåstren är det en ny giv.
Då kan jag tänka mig att jag kommer att bli mer försiktig, att jag kommer att oroa
mig för att det ska göra ont, eller att jag på något sätt ska fastna.
Den tanken är inte angenäm…
Jag fick också rådet att köpa trosskydd att klippa itu för att placera i bh:ns kupa just för
att det då blir enkelt att hålla rent.
Så i det här läget har jag absolut inte ont.
Däremot får inget komma i närheten av min framsida.
Jag är noga med att parera när Alice vill hoppa upp mot min bröstkorg. Jag ser till att
hålla ett visst avstånd när jag kramar människor jag möter.
Jag är med andra ord medveten, jag har det i bakhuvudet i allt jag gör.
Att vara försiktig.
Och så kommer det att vara en tid framöver. Vilket är helt okej.

Det finns så mycket jag tycker om med den här typen av upplevelse.
Utsmyckning, utmaning och balans i samma andetag.
Tillfredsställelsen i att fullfölja fastän jag bitvis är väldigt rädd.
Känslan av att pressa smärtgränserna och därmed få uppleva det fantastiska
när kroppen levererar.

Och balansen mina vänner, den jag sökte efter, den återfanns till stor del.
Jag börjar definitivt känna mig som mig själv igen.

Nu sover vi tycker jag, god natt!

2 reaktion på “Sylvass kompass.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>