That damn dog.

Jag återfinns som regel någon timme per vecka på biblioteket.
Jag gillar att vara där, atmosfären passar mig finfint.
Oftast läser jag någon tidning, kanske ett metalmagasin, en historietidning, en hälsa/måbratidning eller någon hundtidning.
Biblioteket erbjuder mycket som fångar mitt intresse.
Vilket givetvis ofrånkomligt leder till att jag som regel har ett gäng låneböcker hemma.


Som ni ser har jag snöat in på Anders Hallgrens hundböcker.
Jag gillar verkligen hans sätt att se på relationen till hunden.
Att hunden är vår vän, inte en ägodel man ska dominera, bossa och som ska lyda vår minsta vink utan att krångla.
När jag läser hans böcker skäms jag över den matte jag var första året med Alice.

Alice blev en del av min familj för snart fyra år sedan.
Jag visste absolut inget om att ha hund.
Jag fick mycket hjälp i början, goda välmenande råd från Alice tidigare ägare och andra i min omgivning. Jag sög åt mig deras kunskap som en svamp.
Majoriteten av dem gav handfasta och ganska hårda råd.
Sedan hade jag Stina som är en av de största djurvänner jag träffat i hela mitt liv.
(Skulle jag återfödas som fågel eller igelkott skulle jag genast bosätta mig på Kvistgatan.)
Hon hade en mjukare och vänligare inställning till att ha och uppfostra hund.
Ju tryggare jag blev som hundägare, desto mer började jag gå på hennes linje.

Ju mer jag kom in i rollen som hundägare började jag alltså hitta ”mitt sätt”.
Från att ha tyckt att Cesar Millan hade en hel del bra grejer för sig (förlåt, jag visste verkligen inte bättre. På samma sätt som jag nu också skäms för att ha tyckt att Dr Phil var helt suverän, till att tycka att boken ”The secret” var fantastisk. Jag ber verkligen om ursäkt för alla de grejerna. Haha herregud, nåväl. :) ) insåg jag att det inte alls passade hur jag själv tänkte mig om hundar, på hur jag tänker mig om Alice.

Nu har det gått ytterligare några år och jag är fortfarande ny som hundägare.
Några år in på min första erfarenhet av att ha hund har jag fortfarande massor att lära mig.
Men nu känner jag mig inte längre osäker.
Tvärtom. Jag känner mig väldigt trygg i mitt hundägande.
Vi känner varandra Alice och jag. Vi läser av varandra, både hon och jag.
Det räcker med att kasta en blick på henne för att veta om hon är glad, busig, nyfiken, avvaktande, trött, arg eller rädd.
Det är är allt från sättet hon vrider huvudet på, sättet hon har öronen på, hur hon för svansen, hur hennes ögon ändrar form, hur hon springer. Ihop med mängder av andra små nyansskillnader som gör att jag vet vart hon befinner sig känslomässigt.
Det här lär man sig allt eftersom man umgås. Jag visste absolut inget av detta när Alice flyttade till mig.
Jag visste inget ens om de mest grundläggande saker som hur mycket/ofta hundar ska äta, hur ofta de ska rastas, ja ni fattar.
Så jag läste en hel del, och det finns verkligen en uppsjö med böcker om hundar.
Men mest lärde jag mig genom att spenderade tid med Alice.
Det går läsa sig till mycket, men att umgås med sin hund slår allt. Teori är finfina grejer, men praktik är oslagbar.


Här ser vi en busig Alice.
Då tittar hon lite ”under lugg” och hennes i vanliga fall mandelformade ögon blir alldeles runda samtidigt som man ser delar av ögonvitorna. Det är bara sekunder kvar innan hon rusar upp och börjar studsa för att bjuda in till lek.


Här ser vi en gos-sugen Alice.
Då stryker hon bak öronen på ett speciellt sätt, vilket får henne att hon se öronlös ut.


Och här ser vi öronen i sin fulla prakt. :)

Jag hade funderat en hel del på att skaffa hund innan Alice kom in i mitt liv.
Jag hade även kommit fram till att det var alldeles för stort för mig, att jag inte skulle fixa det. Just för att jag inte kunde något om hundar eller hundägande.
Farhågor om alla de misstag jag skulle göra gjorde att jag avskrev det hela.
(Vilket egentligen var idiotiskt nu när jag tänker om det, just för att det alltid går lära sig. Med sunt förnuft kommer man ofta väldigt långt, resten går lära sig efter hand.)
Men så slumpade det sig så att en bekant till mig ville ha hundvakt under en utlandsresa och efter att ha haft Alice ett provdygn inför den utlandsresan blev jag erbjuden att ha henne på foder. (Här kan man läsa lite mer om vad det innebär att vara fodervärd.)
Jag gick från att ha avskrivit hundplaner till att bli ”hundägare” på ett dygn.
Efter ytterligare några månader köpte jag Alice och ägarpapperna skrevs under.
Nu var jag hundägare på riktigt.
Tack och lov att jag inte riktigt hann tänka igenom det hela innan jag var totalt
förälskad i Alice.
Hade jag låtit förnuftet prata högst hade jag givetvis struntat i allt. Jag hade aldrig trott mig om att fixa en hund.
Tur känslorna hann före, för jag kan inte tänka mig en bättre förstagångshund än Alice.
Hon var så tillgiven och glad redan från första timmen att jag var helt såld redan då.


Det här fotot är det allra första jag tog på Alice.
På sitt självklara sätt rullade hon ihop sig till en boll och vilade i knäet redan timmen efter att vi kommit hem första gången.

Visst har jag gjort massor med fel. Herregud, förmodligen vartenda fel i boken.
Och jag fortsätter göra fel. Det ingår i paketet.
Men vi har klarat oss rätt fint trots det, Alice och jag.
Jag fick massor med hjälp och råd under första året Alice flyttat in, som sagt.
Jag var otroligt tacksam för det, vilket gjorde att jag sög åt mig allt.
Och i mina oerfarna öron lät det både logiskt och vettigt.
Nu har jag övergett väldigt mycket av det jag tog till mig då.
Det började nämligen skava. Jag började inse att jag inte tänkte kring hunduppfostran som överensstämde med ett hårt förhållningssätt.
Att jag som ägare är totalitär i min makt, där det är meningen att Alice ska lyda utan att ha någon egen åsikt.

För mig är Alice en individ. Hon är en tänkande och kännande varelse.
Jag må bestämma, mitt ord gäller, men jag kräver inte blind och omedelbar lydnad.
Det hade förvisso varit rätt bekvämt, för då hade hon kommit hundraprocentigt på inkallning, alltid väntat på ok-signal från mig, alltid gjort som jag sagt i fråga om ”sitt, ligg, gör si-gör så.”
Men det är inte längre viktigt för mig. Inte på det sätt det var förr.
Mitt ”hundägande” baserar sig inte på hur väl och omedelbart Alice lyder.
Visst kan jag bli både frustrerad och irriterad om jag säger åt henne angående något och
hon inte gör som jag vill varken på tredje eller fjärde tillsägelsen.
Hon är trots allt en terrier och envis precis som en sådan, så nog frestas tålamodet vissa gånger.
Och nog ryter jag åt henne ibland.
Jag har vid något tillfälle även sugit tag i henne.
Det är absolut inte alltid en dans på rosor mellan oss där vi båda är lyckliga med varandra.
Hell no, ibland är hon den mest jobbiga någonsin. Tro inget annat.
På så vis hade det givetvis varit enklare om hon varit en passiv och lydig hund.

Men nej, för mig är hon är en egen personlighet och att snickra om den för att den ska vara bekväm för mig skulle kännas fel.
I alla fall för mig.
Hon lyssnar som regel väldigt noggrant på mig, följer mig, kommer på inkallning och är allmänt uppmärksam på mig.
Vilket jag bygger på att hon helt enkelt vill vara med mig, vara där jag är.
Inte för att jag strösslar med godis vad hon är gör, och inte för att jag hotar eller tvingar henne. Utan för att jag ger henne kärlek, gos, värme, någon att sova intill, lek, bus och utmaningar. Och sist men inte minst, massor med god mat. (Vilket förmodligen kommer på första plats om hon skulle rangordna vad hon gillar bäst med mig. Haha det var länge sedan jag hade illusioner om något annat. För att citera en av de hundägare jag möter på Vitberget ibland: man är såld för en köttbulle. Vilket jag definitivt skriver under på. :) )
Nej då, jag vill tro och tänka att hon är med mig för att hon tycker att jag är toppen. Att det är därför hon väljer att lyssna på mig och göra som jag vill.
Inte för att jag mutar henne med godis, inte för att jag tvingar henne med hot och hårda tag.

Hon är en väldigt nyfiken tjej, hon är modig (även hysteriskt feg bitvis) och vill alltid utforska saker, hon är högt och lågt samt före och efter.
Och precis så älskar jag henne.
Hon är så livlig och full av glädje. Bara tanken på att kväsa det genom att kräva total lydnad av henne gör ont i mig.
För det är vad som skulle hända om jag var stenhård med henne.
Hennes nyfikenhet skulle minska, hennes lust att utforska skulle minska.
Hennes glädje skulle stukas.
Hon skulle bli en tyst och stilla variant av sig själv. Hon skulle bli en passiv variant av
sig själv.
Hennes inre drivkraft skulle inte vara hennes längre. Den skulle vara min att
bestämma över.
Vilket gör ont bara av att tänka på.
Hon är en egen individ, en egen personlighet. Hon har känslor.
Hon är absolut ingen ägodel.
Hon är min vän, hon är en i min familj.
Och som sådan vill jag ge henne förutsättningarna för ett härligt liv fyllt med det som gör henne lycklig.


Vi är som sagt inte alltid vänner. Återigen, hell no!
Här ser vi en Alice som inte är vän med mig, utan som är ruskigt sur.
Vilket syns på den låga hållningen, öronen som delvis är bakåtstrukna i kombination med kisande ögon. Sur som ättika över att ha kläder på sig. Hon är verkligen übersöt i kläder, men det hjälper föga då hon är väldigt tydlig gällande vad hon tycker i frågan.


Nix, kommer inte på fråga.


Flytvästen är det enda ”klädesplagg” hon faktiskt tolererar någorlunda.
Här ser vi förövrigt en Alice som är väldigt nyfiken på vad som ska hända här näst.
Öronen är ställda rakt fram i kombination med att huvudet är lagt lite på sned.
Hade det inte varit för obehaget med flytvästen hade hon förmodligen understrukit det nyfiket förväntansfulla genom att lyfta ena framtassen.

Det är som regel jag som krånglar, inte hon.
Jag kan vara stressad, eller i ett allmänt dåligt läge och då är jag inte någon bra matte.
Då har jag kort stubin, jag är frustrerad och förbannad, jag leker inte med henne på samma sätt.
Hon uppfattar enkelt i vilket läge jag befinner mig i. Hon, precis som hundar gör, läser av sinnesstämningar utan problem.
Är jag ledsen är hon ofta extra gosig, lägger gärna sin svala nos mot min hals, eller busar med mig för att jag ska bli glad.
Är jag irriterar och frustrerad håller hon låg profil, hon kräver inget i form gos eller bus utan lägger sig bara alldeles intill mig i soffan utan att göra något mer, bara som för att finnas där.

Som sagt, för några år sedan trodde jag på fullaste allvar att en väluppfostrad (=lydig) hund var definitionen på hur lyckad man var som hundägare.
Numera lägger jag hellre vikten gällande det i att hon ska vara uppmärksam på det jag vill av henne. Hon ska lyssna på mig, jag är hennes matte och jag har bestämmanderätten, men att kräva blind lydnad är bara trams.
Målet är en trygg och lycklig hund, då gör man ett fint jobb som hundägare.

I och med att hon har ett kraftigt driv så övar vi på avslappning och nedvarvning.
Alice blir 7 år i sommar. Hon är inte någon ung hund längre, mer medelålders.
Vilket står i rejäl kontrast till att hon är valpigt i sitt uttryckssätt.
Varenda vecka under promenader möts jag av frågan om hon är en valp.
Det är givetvis för att hon är så pass liten, men framför allt är det hennes pigga, glada och nyfikna sätt som gör att folk tror att hon är valp.
Hon framstår för övrigt som betydligt större på bild än vad hon är i verkligheten.
När folk jag känner träffar Alice första gången säger de flesta förvånat; men jag trodde hon var mycket större.
Så jag gissar att de bilder jag lägger upp på henne är missvisande, haha Alice är nämligen en liten hund. Hon når mig inte till knäet och hon väger som mest 7 kilo.

Det gäller att ha koll på omgivningarna.


Många gånger undrar jag vad hon tänker på när hon sitter och bara tar det lugnt.

Mitt i allt det spralliga och energiska är hon samtidigt en total myspropp.
Hon bara älskar att mysa. Hon sitter gärna i knäet och lägger sitt huvud under min haka,
hon gillar även att vila på min mage och bröstkorg.
En annan favorit är att sova i min säng. (Egentligen är det ett nej på den, just för att jag sover sämre när hon ligger i sängen. Men jag konstaterar, trots att jag under natten skickat ned henne ur sängen gång på gång, att hon alltid ligger där ändå när jag vaknar nästa gång. Jag har med andra ord gett upp, för när allt kommer omkring tycker jag nog att det är väldigt mysigt trots allt.)
Annars gillar hon att bara ligga bredvid när jag sitter med datorn i knäet.


Snyggsidan upp!

Det finns alltså mycket positivt med att ha hund. (Att ha husdjur överhuvudtaget givetvis.)
Det finns också en hel del som frestar på ens tålamod. :D
I slutändan är man likafullt totalt såld på sin ögonsten!

Låt oss alla ha en finfin torsdagsafton!


Mitt absoluta favoritfoto på Alice. Mitt hjärta smälter precis varenda gång jag ser det.

Ps, här läser ni mer om Alice fulländade teknik då det gäller att få sig en extra godbit. Ds.

2 reaktion på “That damn dog.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>