Utan mål föder vakuum. Som måste dövas.

…nej, det här fungerar inte.
Jag förstod det först idag. Hur det är fatt.
Jag må se levande ut, men inombords är jag död.

Jag har haft det bra i stugan helgen som var, men nej det här fungerar lika fullt inte.
Jag fungerar inte.

Jag trodde det var kvinnocykelns växling i kombination av underätande som
slet igång matproblematiken.
Det hade varit bra om det varit så.
Jag inser idag att jag inte riktigt såg hela bilden.
Jag var fullkomligt nöjd med förklaringen ovan nämligen.
Duckade för en annan typ av förklaring.
Just för att jag inte vill kännas vid den.

Men när jag tänker på det så har skrattet liksom försvunnit.
Absolut att jag kan skratta när jag träffar vänner och kunder, men det sitter
liksom inte i djupet.
Det är bara tillfälligt. Kortsiktigt.

Herregud, jag har inga bra ord att förklara det med.

Jag insåg idag att det är hopplösheten jag känner som gör det.
Den där jag tappat riktning och fokus.
Den jag har trots att jag till det yttre är precis som vanligt.
Där jag sköter mitt arbete, där jag har välstädat hemma, där inget ligger och drar energi,
där det finns gott om matlådor, där Alice får det hon behöver för att må gott.
Men där jag inte lever längre.
Utan bara existerar i någon sorts vakuum.

Där inget egentligen spelar någon större roll.
För jag är död.

Jag trodde liksom jag passerat det.
Att det var överarbetat.
Haha, jag är lite väl optimistisk ibland.
Det är endast några veckor sedan insikten om att inte bli mamma föll ner över mig.
Och redan nu trodde jag mig ha kommit förbi den saken.
Som sagt, optimist Degerman till er tjänst…

Jag är inte okej med den här nya framtiden.
Långt därifrån.
Chocken har dock lagt sig.
Den våldsamma sorgen har mildrats.
Även rädslan över ensamheten jag nämnt då det gäller min familj har blivit mindre.
Alltså borde jag vara helt okej.
Men det är jag inte.
Tvärtom!

Det som hänt är att en tomhet har spridit sig hos mig.
Där inget egentligen spelar någon större roll.
Gråten drog in över mig i afton.
Endast i en mycket kort snyftning som var över på en sekund.
Men den visade mig precis vart jag befinner mig.

Som sagt jag sköter mitt hem alldeles utmärkt, jag sköter Alice finfint.
Jag beter mig helt rätt socialt sett.
Och jag tar emot mina kunder precis som jag ska.
Allt med en känsla av total tomhet.
Som om jag frågar mig själv, till vilken nytta?

Det är vad det här handlar om.
Känslan av tomhet.
Att vara utan mål.
Där allt jag gör följs av frågan, till vilken nytta?

Tillfälliga roliga saker finns absolut i mitt liv.
En lunchträff med en god vän, fika en eftermiddag med en annan god vän.
Jag pratar och skrattar med folk jag möter.
Mejlar och sms:ar glatt och sätter smileysarna på rätt ställe.
Jag beter mig helt normalt.
Jag spenderar helger i stugan där jag trivs fantastiskt bra.
Resan med Linda där vi åker till Stockholm, njuter av festivalande och umgås med
andra goda vänner ska bli rolig.
40-årsfesterna i sommar som jag är bjuden till och kommer att närvara på.
Min egen 40-årsfest.
Vickan som kommer hem.

Som vi ser finns massor att glädjas åt.
Både små och stora saker.
Och gläds gör jag.
Utan tvekan.
Men i nuläge kommer följdkänslan, till vilken nytta?

Jag har tappat fart.
Jag har inte ens styrfart.
Jag går på autopilot och gör det som förväntas av mig.
Och sköter det riktigt snyggt.
Men själv är jag inte närvarande.
Autopiloten är på. Jag vet vad som förväntas av mig, så jag utför.
Utan att vara närvarande, för själv sitter jag fast i tomheten.

Jag vet att jag kommer att behöva omdirigera mitt fokus.
För min egen skull behöver jag hitta nya mål i livet.
I nuläge har jag inga.
Vilket skapar en känsla av tomhet.
Som flyter ut till en känsla av uppgivenhet.

Nu vet jag varför jag äter.
Min kvinnocykel må spela in, så även förra veckans underätande.
Men här är det verkliga skälet.
Att äta får mig att slippa uppgivenheten och tomheten.

Jag har inte ångest.
Dess mildare variant förvisso, oron alltså, men inte ångest.
Jag är inte förlamad, jag fungerar och prestera som förväntat.
Det gör jag inte när jag har ångest.
Alltså har jag inte det.
Oro… ja oro inför framtiden, det har jag.
Oron för att inte hitta något som känns värt.

Jag tystar oron genom att äta.
Jag har inget bättre sätt.
Jag tystar uppgivenheten genom att äta.
Jag har inget bättre sätt.
Och jag tystar hopplösheten genom att äta.
För jag har inget bättre sätt.
I nuläge.

Jag borde ha förstått tidigare att jag inte var okej.
Att det tar mer än några få veckor att greppa det som hände på
gynläkarens rum.

Jag är inte okej med det här.
Inte på långa vägar.
Jag har accepterat det.
Men det betyder inte att jag gillar det.
För det gör jag inte.

Just nu äter jag.
Så får det vara ett tag.
Jag har tid på Kliniken senare i veckan.
Jag ska prata med K och L om hur viktigt det känns för mig att hitta nya mål i livet.

Att det faktiskt är prio 1 för närvarande.
Innan jag dragit mig själv i skiten totalt.

Under tiden fortsätter jag att bearbeta beslutet.
Det kommer förmodligen att gå betydligt bättre med det när glädjen kommer tillbaka
till mig.
Glädjen som blir när man har mål och drömmar.
Något att sträva efter.
Något att brinna för.
Något att leva för.

I nuläge är det vakuum.

Kanske räknas det här till att vara deprimerad, jag vet inte.
I vilket fall känns det bra att träffa Laget senare i veckan.
Mötena brukar ge mig en känsla av hoppfullhet.
Veckans möte borde leda till det också.
Veckans möte måste leda till det.

Jag som anser mig själv vara en jäkel på att kartlägga mig själv och mitt mående
hade missat det viktigaste av allt.
Att jag inte alls landat i det nya.
Eller jodå landat, men jag missade den stora tomheten som följde.
Den där inga mål längre finns.

Så det är vad som måste till att ske.
Att hitta nya mål.
Att skapa en känsla av sammanhang.
Att skapa en längtan till livet självt.

Tills dess äter jag.
För att döva vakuumet.

Måndagskväll mina vänner. Ha det gott där ute i stugorna.