För några dagar sedan gjorde jag mig en riktigt härlig promenad.
Den blev lång och den innefattade såväl skog som skogsbilväg.
Det var sådär tyst och lugnt som man ibland vill ha det.
När inget annat än nuet existerar.
Vädret var strålande vackert och Alice sprang lycklig.
En perfekt promenad, på många sätt.
Under den här promenaden blev mina fötter varma.
På ren svenska; fotsvett mina vänner, var vad som inträffade.
Vilket inte på något vis bekommer mig, i vanliga fall.
Den här gången gjorde dock det varma i mina skor att mina
fötter inte riktigt rymdes.
Efter ett tag började det tränga på ett synnerligen obehagligt sätt.
Då jag var en timme hemifrån var det även en timme tillbaka hem,
ibland finns inga genvägar.
Sista kilometerna hem övervägde jag att ta i sockarna.
Inte för att det snöiga underlaget lockade till något sådant, men vid
det här laget rymdes inte mina fötter i skorna längre.
Väl hemma och ur skorna var jag öm som tusan. Kunde liksom inte ha något
som rörde vid tårna överhuvudtaget. (Försök hitta skor som sedan ska fungera
med den grejen.)
Täcket fick inte nudda mina tår, utan fötterna placerades utanför täcket när
jag skulle sova de följande nätterna.
Såhär ser mina tår ut nu några dagar senare.
Hehe, det blir vackra barfotafötter av det här.