Vi bara måste ta det här igen!

Denna morgon hälsas som god med ett renodlat reprisinlägg.
Jajamän, det är vad tangentbord Degerman bjuder på såhär på morgonkvisten.
Jag bara älskar den här låten, och inlägget som beskriver den.
Vad? Jasså, självgodhet klär mig inte…. hmmmm nåväl. 😉

Välkomna till dagen idag, och dagen den 16:e december 2012.

——————————————————————————

Tårar och ihopsnörda strupar, kvittot på en riktigt bra julsång.

Julmusik.

Jag är rätt förtjust i julmusik.
Lite lagom sådär, lyssnar inte på det hemma, men tycker det är allmänt
småmysigt när jag går i affärer och den flödar i högtalarna.
Även när jag hälsar på andra och det vevas igång, jo, det är helt okej.

Däremot finns det en julsång som är outstanding.
Jag hör den gärna året om, men av förklarliga skäl blir det mest runt jul.

Ni har alla hört den.

”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl.
Herregud, jag som är förtjust i irländs musik, går igång rakt av på denna.

Den är så underbart, fenomenalt bra!!!

Det finns en uppsjö covers gjord på denna låt, och jag ryser i djupet av min själ
varenda gång jag hör någon annan version än just originalet.

Det finns ingen jag hittills hört, som kunnat mäta sig med just Shane MacGowan,
han låter så underbart avdankad, det passar absolut till texten och musiken.

Helt fantastiskt.

Jag kan höra den 10 gånger på raken och njuta precis lika mycket samtliga 10 gånger.

Jag blir väldigt sentimental och rörd när jag lyssnar på musik som jag tycker om.
Det kan mycket väl komma en tår och halsen blir sådär lagomt ihopklämd så det blir
omöjligt att prata.

Den här sången är en sådan sång.

Jag har tidigare berättat att min mamma och jag delar det genuina intresset för musik.

Det här är faktiskt en av de få låtar som vi är lika förtjusta i, båda två.
Vi hörde den häromdagen, den var inklämd mitt i en julskiva.
Mamma skulle säga något om den, gissningsvis något om hur mycket hon tycker om den.
Men eftersom hon reagerar på bra musik på samma sätt som jag,
så kom inget ljud över läpparna, utan det blev som bara ett skumt läte,
så jag tittade på henne, och hennes ögon var fyllda av tårar, precis som mina egna
har en tendens att bli när jag blir rörd av musik.
Jag förstod precis vad hon kände just då, och även vad hon försökte säga,
fastän halsen vägrade samarbeta.

Det riktigt lustiga i det hela är att vi inte ens behöver höra de låtar som berör oss,
för att vi ska bli så berörda att det kommer tårar.
Det räcker alldeles utmärkt med att bara prata om dem.

Mina damer och herrar, nog pratat.
Lyssna och njut!