10 sekunder. Med innebörd av en livstid.

Den 15 juni 2012, klockan 12:58 händer det.
Jag klickar på filen jag har på datorn. Tittar på den välbekanta scenen som spelas upp.
Jag har sett den massor med gånger.
Den visar en filmsekvens på exakt 10 sekunder.

De är bland de viktigaste sekunderna i hela mitt liv.
Därför filmade jag dem.
Jag ville ha dem kvar för evigt hos mig.

Vad som visas är hur jag postar ett brev, i en alldeles vanlig gul brevlåda.
Ni vet, de som står utställda här och där som Posten tömmer varje dag.

Det som är ovanligt, är dess innehåll.
Det innehåller nämligen ett brev som jag skrivit till min barndoms pedofil.
Där står vad jag tycker och tänker om honom.
Om vad hans övergrepp har lett till.
Vilken enorm inverkan de haft på mitt liv. Och fortfarande har.
Det är ett långt brev. Jag såg till att vara omsorgsfull när jag skrev.
Jag lät det ta tid.
Det tog dagar att bli helt klar med det.
Jag lät K och L på Kliniken läsa det innan jag skickade iväg det.

Det brevet blev mitt sätt att göra en viktig markering.
För mig själv. För honom. Mot honom.

Jag skickade det dels som ett traditionellt brev, som filmsnutten visar,
och jag skickade det som mejl.
Jag ville försäkra mig om att han skulle läsa det.

När jag skickade det hade jag inte sett honom på drygt ett halvår.
Och dagen efter springer jag på honom.
Mitt hjärta stannade. För jag såg honom på håll.
Jag sökte en chans att slippa träffa honom.
Men det fanns ingen, vilket jag insåg direkt.
Han saktade in framför mig, och jag känner mig själv stanna.
Varför vet jag inte, för min enda tanke var att inte behöva möta honom.
Vi tittade på varandra.
Jag tyckte han såg lite ledsen ut.
Vi pratade i några minuter. Om bilar.
Sedan gick jag.
Jag hade tur att mina ben bar mig överhuvudtaget.
Det var ruskigt nära att de inte hade gjort det nämligen.
Så stark var chocken.
Över att se honom och prata med honom efter det jag visste att han hade läst.
Över att veta att han tagit del av mina tankar och känslor kring det han gjorde.
Över att veta att nu är korten på bordet.

Jag tittar ibland på den filmsnutten.
Den gör mig glad.
För jag berättade för honom att jag kom ihåg.
Att jag minns vad han gjort mot mig.
Han har förmodligen i alla dessa år någonstans skjutit undan att jag skulle minnas.
Eller vad vet jag, jag har ingen aning om hur pedofiler fungerar.
Det var en enorm seger för mig. Att skicka det där brevet.
Nu behövde han och jag inte förställa oss för varandra något mer.

”Du är lägst i rang av alla människor.
Du är det sjuka som finns i en del människor, du gjorde det man inte får göra.”

De exakta orden skrev jag till honom.
Kanske att jag lägger ut brevet i sin helhet här på bloggen någon gång.
Jag har kvar det, så det är fullt möjligt.
Om jag en dag känner att det fyller ett syfte att lägga ut det kommer jag att göra det.
Men i nuläge känner jag inget sådant syfte.
För karmat har slagit tillbaka.
I form av en sjukdom som mycket väl kunde ha haft en dödlig utgång för hans del.
Men som inte hade det. Än åtminstone.
Men hans ångest har förmodligen varit fruktansvärd många gånger.
Vilket glädjer mig.
Skulle han ha dött hade det glatt mig med.
Skriver jag utan att känna minsta ånger för mina känslor kring det.
Den dag han dör kommer att vara en bra dag i mitt liv.

”Men visst, skulle du dö i morgon skulle jag inte känna något, eller kanske en liten
glädje ändå. Jag skulle inte gå på din begravning.
Jag skulle heller inte säga ett enda vänligt ord om dig. Men hata dig, nej det gör jag inte.”

Så skrev jag till honom också i samma brev.
Och jag står för precis varenda av de orden.
Lever jag den dag han dör ska jag skåla i något riktigt gott.
Och tänka att det inte var en dag för tidigt.
Så ont har hans påverkan på min barndom gjort mig.
Att jag kan skriva sådana djävulska ord. Utan att känna minsta ånger.

Jag kommer aldrig att förlåta honom.

Han har berövat mig för mycket av livet för att det ska vara möjligt.
Men jag hatar honom inte aktivt för den delen heller.
Det går fler och fler dagar utan att jag ens tänker på honom.
Det kan till och med gå veckor utan att han ens nuddar vid mitt medvetande.

Jag har träffat honom en del sedan det brevet skickades.
Senaste gången blev en katastrof.
Här hittar ni det jag skrev om det mötet.
Jag gick under. För att jag inte höll det jag lovat mig själv.
Nämligen att aldrig någonsin mer hälsa honom, ännu mindre prata med honom.
Vilket jag inte höll. På något sätt.
Och gick nästan under som människa när jag inte gjorde så.
Men K och L grep in.
Rejält.
De pratade med mig om självmedkänsla, och om hur vissa saker är för svåra att fixa.
Oavsett om man lovat sig själv en viss förändring.
De pratade mycket med mig om det.
Och jag tog mig upp ur underjorden några dagar senare.
Jag förstod till sist vad de pratade om.
Att det bara varit för svårt. Just då.
Att jag med övning kommer att fixa att bara passera honom. Utan att hälsa.
Utan att stanna och prata.
Jag vet att de har rätt.
Jag visste det inte då, därav avgrunden. Men nu, nu vet jag.
En dag kommer jag att fixa att ignorera honom.
Bara tanken på honom kommer att beröra mig alltid.
Att se honom likaså.
Men en dag kommer jag att bara passera.
Utan att det framkallar en storm av känslor.

Jag fick för övrigt aldrig någon respons på brevet jag skickade.
Jag hade inte förväntat mig någon heller.
Det hade inte förändrat något heller.
Jag går inte omkring och drömmer om att han en dag ska komma och be mig om förlåtelse.
Nej.
Dels för att jag vet att det aldrig kommer att hända, men jag vet heller inte vilka ord
han skulle kunna använda för att ens kunna be om förlåtelse.
Den typen av ord finns inte.
Inga ord i den här världen kan på något vis komma i närheten av att uppväga det han gjorde.
Det han förstörde.

Om han däremot skulle dö långsamt med fruktansvärd ångest, ja då börjar vi närma
oss något som skulle ge mig en nöjd känsla.
För jag önskar inget gott för honom.
Inget elakt heller egentligen, inte aktivt i alla fall, på något vis.
Men när jag tänker på hur han dör långsamt och ångestfyllt känns det helt okej.
Det skulle inte förändra något, men det skulle kännas väldigt bra att veta att
han för ett ögonblick fick känna den fruktansvärda dödsångest han givit mig många gånger.

Det här var den andra och sista gräns jag skapade mot honom.
I morgon ska jag berätta om hur jag avslutade hans övergrepp.
Då var jag 15 år.
Jag gjorde det genom att fly.
Men han förstod likafullt att det var över, för efter den dagen försökte han aldrig röra mig igen.