Jag påminns i dagarna om kärlekssorg.
När det finns ett förflutet och tankar om en fortsatt framtid tillsammans är över, då den andra träffat någon ny.
Hur ont det gör.
Jag spinner vidare i mina egna tankar.
Jag befinner mig inte i samma läge som min kompis, men hennes
smärta drar igång en del frågor och funderingar hos mig.
För jag minns, från tidigare erfarenheter, den lamslående vansinniga smärtan.
Den som gör en till levande död.
Den som gör att man slutar fungera som människa.
Jag tänker, för den miljonte gången i ordningen, på
hur glad jag är att det inte drabbade mig när J gjorde slut.
Jag som var övertygad om att det uppbrottet skulle kunna pulvrisera mig som människa.
Vilket av någon anledning alltså inte inträffade.
Idag ät det precis 10 veckor sedan han gjorde slut.
Jag har inte sett eller träffat honom på 10 veckor.
Jag har inte pratar med honom i telefon på 10 veckor.
Den kontakt vi har består av sms och mejl.
Det känns inte längre det minsta märkligt att vi inte har kontakt
och pratas vid varje dag, vilket vi annars gjort de senaste dryga
14 åren.
Tvärtom.
Det känns helt naturligt.
Att han sedan hör av sig via sms och mejl stör till viss del.
Och till viss del inte alls.
Hur som helst.
Nu känner jag inga kärlekskänslor för J, men hur kommer det att kännas när han träffar en ny kärlek?
Kanske har han redan gjort det, och jag bara inte hört om det än.
Eller så gör han det om ett tag.
Jag förstår givetvis att han kommer att träffa någon annan att älska.
Hur kommer jag att känna då?
Ledsamhet?
Ensamhet?
Missunnsamhet?
Glädje?
Eller ingenting?
Jag bävar en smula, rädd att detta ska kunna utlösa någon typ
av kaos hos mig.
En god vän sa att, jo, nog kommer det att kännas och säkert kunna göra ont. Men att det onda endast kommer att vara för en kort stund.
Jag hoppas hon har rätt.
Det här är inget som oroar mig eller upptar mina tankar nämnvärt.
De drar snabbt förbi, de passerar mest i förbifarten.
Nåväl, jag har grymt bra folk omkring mig, så inträffar en kris
är jag i de bästa tänkbara händer i form
av mitt Lag, min familj och mina vänner.
Efter uppbrottet med J, det jag alltid trott skulle kunnat bli mitt
livs värsta mardröm, har jag insett att jag fixar långt mer än jag tidigare trott.
Vilket gör mig tryggt förvissad om att jag kommer att klara vilken kris jag än ställs inför.
Det är en varm och vänlig vetskap.