Perspektivet som förändras i ögonblicket jag tittar upp.

God fortsättning på oss alla!
2015.
Jajamän hörrni, nytt fräscht år på intågande!
Vilket känns mycket bra!
Jag firade in det på bästa sätt.
Med hela min familj, sånär som på Vickan.
Här hittar ni finfina bilder från det firandet.
Här ser ni vad vi åt. Och ja, det var gott.
Förrätten.
Varmrätten.
Efterrätten.
Så gott att vi blev dödsföraktande på kuppen.
För en sak ska vi ha helt klart för oss, man går inte två promenader kring
Sunnanå-området i den halkan om man inte måste.
Vilket vi alltså kände att vi var.
Vi hade ätit alldeles för mycket gott för att fortsatt firande om vi inte fått
gå ned en del av maten. Punkt.

Vad hände förresten med tiden?
Haha, jag minns precis hur jag firade in år 2000.
Och det är alltså hela 15 år sedan.
… what the hell liksom?!

I vilket fall, nytt år är här. Och jag gillar det!
Massor!

Och strax dags för vardag igen.
Vilket känns bra. Jag har nämligen för länge sedan tappat bort vilken
veckodag vi har.
Jag börjar längta efter rutiner. Helt enkelt.

Jag har tyckt om att vara ledig.
Jag har varit ledig länge.
Sedan saker och ting gick åt helvete närmare bestämt.
Jag har jobbat sporadiskt, men inte för fullt.
Jag har haft den möjligheten.
Mina föräldrar har gjort det möjligt.
Det har varit undergörande.
Att bara få vara.
Att få tid att landa.
Att få tid att varva ned. Från besvikelsen. Från det snudd på otröstliga.
(Det ser så litet ut när jag skriver om det, men i det verkliga livet har
det varit enormt.)
Jag har behövt acceptera.
Behövt sörja.
Behövt Pausa.
För att ta ut ny riktning.
Vilket jag fått chansen att göra.

Den här ledigheten har jag spenderat med vänner.
Främst med min familj på Casa Hawk.
Också på Ängarna med Ängarnas finest, ihop med hemvändande vän.
En sväng dryga milen norrut har också blivit av.
Samt en sväng söder om guldriket.

Jag tittar på mina vänner.
När jag alltså lyfter blicken från mitt annars så egocentriska jag.
Min vän strax norrut som alltså drabbats av en enorm förlust.
Eller min vän, inåtlandet, som kämpar för att samla ihop bitarna av sig själv.
Som gör ett fantastiskt jobb gång på gång.
Lyfter jag min blick ser jag att vi är många som sliter med livspusslet.
Min vän många, många mil härifrån som funderar på avgörande förändringar, som inte
ens själv vet vad det innebär.
För att inte tala om den vän jag har strax söderut som förundrar mig genom sitt
sätt att acceptera, och ta tag i.
Det finns mycket med de människor jag har omkring mig som jag imponeras av.
Som jag inspireras av.
Mitt eget perspektiv förändras med ens då jag lyfter blicken.

Det är lätt att missa.
Eftersom jag så ofta bara ser mig själv.
Men när jag faktiskt ser de mina, tänker om dem, känner om dem.
Då förstår jag att även de har livspussel som ska läggas.
Att min egen resa är en resa som alla andras.
Så enkelt är det.
Jag har blickat inåt i många veckor nu, tänkt på mig själv en längre tid.
Men det finns så mycket mer, om jag bara lyfter blicken några millimeter
från mig själv.

Det här nya året kommer att innefatta en del förändringar.
Det är mycket jag vill berätta för er.
Om mina tankar, mina förhoppningar och om mina planer.
Om vad mitt hjärta fylls av, helt enkelt.

Det nya året är just påbörjat.
Det kommer att bli ett annorlunda år.
Garanterat.