Det här är ett märkligt inlägg.
Skrivet i tre delar.
Morgon. Eftermiddag. Afton.
Vilket inte var avsikten.
I alla fall:
________________________________________________________________

Stum.
Ihop med en karusell av känslor.
Det är jag idag.
En intressant kombination.
Existerar den ens på riktigt, eller är det jag som på allvar börjar
tappa greppet?

Ett samtal med en vän i morse.
Samt en bild sedd på Instagram.
Ledde fram till denna stumma cirkus av känslor.
Samtidigt som jag skrattar har jag ett enormt behov av att gråta.
Och gör även så.
Skrattar då jag tänker på samtalet. Ler åt den postade bilden på Insta.
Samt gråter åt det hopplösa som växer inom mig.
Samtalet och bilden har på inget sätt med varandra att göra, personerna inte heller.
Det är bara på något sätt det sammanlagda som plötsligt, denna övervackra söndag,
får min känslan att gå i moll, att bli vemodig.
Med inslag av det glada.
En vemodig känsla av rosa?

Tankar kring familj dyker upp.
Saknaden efter familj. Närmare bestämt.
En längtan absolut, men framför allt en saknad.
Andra dagar tänker jag om familj på ett glatt sätt. På ett tryggt sätt.
På ett förväntansfullt sätt.
Eftersom jag går i inseminationstankar är tanken kring barn på inget sätt
konstig att ha med mig var och varannan dag.
Tanken kring det övertar på inget sätt hela min tankesfär, det är mer som att
den finns där i bakhuvudet, lugn och behaglig.

Men idag kom en känsla av sorg och saknad in.
Något ledsamt smög sig över det hela.

Jag börjar tänka på det barn som inte blev av.
Som inte blev större än delar av min hand.
Det kan ibland gå många dagar utan att tanken om det ens passerar mitt medvetande.
Och när den väl gör det är den fullt hanterbar.
Det känns nästan hellre som om det var jag i ett helt annat liv.
Inte att det bara var några få månader sedan.
Men just idag är den med mig på ett vemodigt sätt.

Jag tänker just nu om mitt liv i stort. Och i smått. För den delen.
Om åren som varit.
Och helt plötsligt känner jag mig väldigt gammal.
Långt äldre än futtiga 40 år.
Som om jag levt flera livstider och nu är less på allt.
Känslan av ”är det här allt?” är närvarande.
Känslan av uppgivenhet.
Mitt undermedvetna skriker ”för sent” till mig. Eller viskar det bara?
Orden ”för sent” skapar känslan jag har idag.
Ödesdigra ord.
Betydelsen av dem är skapar en stumhet. En knivskarp ångest.

Tankar kring familj.
Tänkar kring att jag inte har någon familj.
Låt mig förklara. Jag har mamma, pappa och syster.
Samt att jag har en bonusfamilj som jag känner mig nära.
Så familj är jag välsignat rik på. Inget snack om den saken.

Däremot är det inte den typen av familj mitt hjärta saknar idag.
Jag längtar helt plötsligt efter en egen familj.
På det sätt där jag idag är familjelös.

Två olika typer av saknader dyker upp.
Det blir plötsligt påtagligt och väldigt ledsamt att jag inte delar mitt liv med någon.
Någon som jag älskar och som jag vaknar med. Som älskar mig tillbaka.
Som jag planerar ihop med. Som jag kompromissar med.
Som jag skrattar med.
Som lånar mig sin axel när det behövs.

Jag lever väldigt själv. Inte ensam. Men själv.
Jag kommer och går som jag vill. Som det passar mig.
Jag behöver sällan kompromissa.
Jag gör i mångt och mycket som jag själv vill.

Den friheten kanske låter väldigt lockande.
För den som saknar den.
Som upplever sig bunden till händer och fötter stora delar av sina dagar.
Jag förstår det.
Jag tycker också mycket om den.
Men idag känner jag baksidan av den.
Den där känslan av att inte höra ihop med någon.
Att jag går själv på min väg.

Det bekymrar mig i vanliga fall väldigt lite.
I stort sett inte alls.
De allra flesta dagar tycker jag väldigt mycket om det.

Efter ett förhållande jag tidigare befann mig i hade jag inte så stora möjligheter
att vara mig själv. Att vara Cicci. De var väldigt små. Till och med.
Därför är jag de allra flesta dagar glad över att jag lever ett liv där
jag har den möjligheten. Att leva som mig själv.
För mig är det i stort sett synonymt, att leva själv, som att få leva som sig själv.
Jag vet att så inte är fallet. Jag provade på det en kort stund innan det inte
fungerade längre, så visst kan en relation även tillåta att man är sig själv.
Men jag har liten erfarenhet av det och känner det därför inte riktigt.

Men idag… just idag då saknar jag.
Att kompromissa.
Att böja min tid så att den ska fungera ihop med andras.
Att ha olika åsikter och diskutera.
Att slita mitt hår då den andra är en total idiot som inte förstår mig.
Hehe, ja ni förstår.
Idag saknar jag alltså till och med baksidan av en relation. Inte bara det
härligt underbara med en relation.
Gör det att jag till sist alltså tar steget ut och numera kan kategoriseras
som en jävligt märklig typ?

Just idag känns friheten inte lika vacker som den brukar göra.
Inte med det sagt att jag är villig att byta den mot en relation.
Jag har fortfarande en väldigt skev syn på relationer.
Det kan givetvis förändras. Jag vet ju att de flesta relationer inte är som den
jag tidigare hade.
Rent teoretiskt vet jag det.
Men känslomässigt är det fortfarande mycket jag har att jobba med.
Där det gäller att förstå, känslomässigt, att sunda relationer innebär att man
duger fint som man är. Att man kan vara sig själv. Tänka, tycka och prata som man
själv är.
Och ändå få höra till.
Samtidigt vet jag att när jag väl faller för någon, då lockar en relation
väldigt mycket.
Jag är i grund och botten en förhållandemänniska.
Jag trivs mycket med att vara tillsammans med någon.
Så länge jag har möjligheten att vara den jag är.
När den andra inte vill ändra den jag är.

Idag kommer tankarna alltså kring att jag inte har en familj.
Där min längtan efter familj också är en längtan efter att bli mamma.
Insåg jag efter att jag blev gravid i höstas.

Känslorna och tankarna kring det dyker upp idag, på det alltså inte positiva sättet.
Utan på ett uppgivet och ”för sent”-kännande sätt.

Det är inte för sent än.
Förnuftsmässigt vet jag att chanserna inte är lika stora som de hade varit om
jag varit 10 år yngre, givetvis.
Men det finns absolut chans för mig att bli mamma fortfarande. Utan tvekan.

I morgon kommer jag att vakna upp med en annan känsla.
Det är jag övertygad om.
Det hopplösa sover jag ofta bort på natten.
Vilket kommer att ske även denna gång.
Jag kommer att vakna i morgon med en långt mer rosa känsla.
Men idag finns det risk att det ledsamma hänger kvar hos mig.

Jag tror jag ska baka idag. Semlebullar.
Samt gå en sväng i det vackra vädret ihop med en sprallig Alice.
(Som förvisso är i löpen och därför har som livsmål att markera för hela Norrböle
att hon finns här. Det kissas, med det sagt, var tionde meter i stort sett.)
Lyssna på bra musik högt i lurarna kommer jag också att göra.
Givetvis kommer jag även att knarka Dexter till och från under dagen också.

Idag handlar om att göra saker jag jag trivs med. Som får mig att känna mig glad.
Som får mig att ta mig genom dagen.
Att ersätta det vemodiga med något mer glatt, vilket lugnar ångesten som ligger väldigt
nära just nu.

_______________________________________________________________________

Aftonen är här.
Det är ett märkligt inlägg det här.
Tvådelat så till vida att första delen skrevs på förmiddagen.
Men av någon anledning inte postades då.
Den andra delen skrivs på aftonen.

Känslan, den vemodiga, den sorgesamma lättade.
Vilket var i det närmaste otippat. Att det skulle ske så fort alltså.
Den där typen av vemod brukar jag som regel alltså sova bort.
Att när jag vaknar dagen efter så har nattens sömn mildrat den.

Nu hände det sig redan dagtid. Då jag var vaken.
Jag tänkte egentligen bara få dagen att flyta.
På det sätt där jag gjorde saker som jag tycker om.
Och tadaaaa, mitt mående blev väldigt mycket bättre.
K och L kan mycket väl tänkas le en smula här, jag menar, de har pratat
mycket med mig om strategier när ångest och dåligt mående slår till.
Utan att egentligen jobba mot det målet medvetet, men på samma sätt som vi
pratat om på Kliniken blev resultatet detsamma, då jag tidigare idag
ägnade mig åt sådant som jag mår bra av.
Jag ville flyta genom dagen för att kunna hantera.
Det gav precis samma resultat som om jag medvetet jobbat aktivt mot att må bättre.
Tillvägagångssättet blev det samma när jag ville flyta mig genom dagen som om
jag medvetet hade jobbat för att ”må bättre”.
Teori goes praktik. Mycket spännande indeed.

Ett avsnitt till av Dexter står på tur.
Kanske också en semla.
God söndagseftermiddag på oss alla!
_______________________________________________________________________

Och inte heller där postades inlägget.
Märkligt.
Som om det var meningen. Som om jag inte var klar.

Sov en timme i eftermiddags.
Vaknade med rejäl huvudvärk. Ni vet den där typen där det känns som det
forsar blod ur näsan. Otippat.
Alvedon lenade av det värsta. Tacksamt!
Jag känner mig inte på bra humör.
Alls.
Eftermiddagens lite gladare tongångar känns avlägsna.
Blir det jag rör och det jag tycker om till skit?
Vad gör jag som förvandlar det jag tycker om till förstört?
Det är känslan jag har nu.
Vilket försåeligt inte är en glad känsla.

Den här dagen har sannerligen varit ups and downs.
Vilket förvisso är positivt, att det inte bara varit svart.
Utan att jag vände det där i eftermiddags.
Men nu går det nedåt igen.
Jag kommer att göra en tidig kväll ikväll.
Jag är liksom less på den här dagen nu.
Hade det inte varit för huvudvärken hade det förmodligen känts betydligt bättre.
Varma mackor nu ihop med några avsnitt av Dexter är vad som gäller innan sänggående.

Det vore väldigt tacksamt med en god natts sömn.
Jag tänker mig att omän morgondagen gissningsvis lär ha en touch av ups and downs, så är
en god natts sömn en väldigt bra sätt att göra den karusellen mindre kännbar.

Nu är det dags att avsluta detta inlägg.
Den här gången kommer jag att posta det. Tror jag. 🙂
Jodå, jag är klar, jag har inget mer att tillägga.
Och skulle något väldigt tilläggningsbart dyka upp, tja då kan jag ägna det ett
inlägg i morgon istället.

Tänk att ett samtal och en bild kan få mig att totalt försvinna in
i funderingar och grubblerier om mitt eget liv.
Degerman over and out.