Med promillen vill jag dansa!

Jag tycker om alkoholens effekter.
I alla fall en del av dem.
De negativa, som de flesta av oss kommit i kontakt med,
ja de lämnar jag till ett helt annat inlägg.
Nu handlar det om det odelat positiva.

Alkohol, det får mig att känna, ja vad?
Jo nämligen att känner mig som mig själv när jag druckit en drink (läs grogg, drink skriver jag bara för att inte framstå som vulgär…)

Avslappnad, glad, uppspelt, brinnande och vacker.
Jag skrattar, ohämmat. Utan tanke på i morgon.
Jag njuter av varje sekund, och vill få ut det mesta möjliga av tiden just nu.

Som jag önskar jag skulle känna mig jämt.
Men som jag aldrig är i närheten av att känna i vanliga fall.

Därför får det bli vid enstaka tillfällen.
Och jag tycker om de tillfällena.

Låt mig också säga att jag är helt förankrad i de mörka sidor alkohol för med sig.
Jag har alkoholism runt omkring mig, vilket gör att jag
är väldigt väl medveten om hur effekterna ser ut när de missbrukas.

Fast det är inte vad detta inlägg handlar om, nej, det handlar om de positiva effekterna som åtminstone jag, och gissningsvis fler än jag känner av.

Kontroversiellt…nej inte egentligen. Däremot kanske inget vi så gärna pratar om.

Jag står i köket och häller upp en, enligt mig, acceptabel mängd
alkohol i ett glas. Till det häller jag i Sprite (light),samt lite is.
Och voila, en enkel och god drink är färdig.

Jag sippar lite. Går till vardagsrummet och drar igång Spotify.
Oavsett vad jag känner för, metal eller dance, så finns det där.
Jag följer mitt humör och anpassar musiken efter det.
Sippar lite till.
Känner effekten. Och njuter. Dubbelt.
I följande ordning njuter jag, musik och drink.
Gillar mixen den föder i min kropp.

Jag känner mig varm inombords. Kärleksfull.
Jag känner mig glad. Vänlig. Generös, med mig själv.
Helt plötsligt kan jag tänka mig att dela med mig av mig själv. Vilket jag mycket sällan annars gör.
Det är för privat i vanliga fall. Verkar jag tycka.

Men nu, under musikens och alkoholens påverkan, då slappnar jag av tillräckligt.
Tillräckligt för att låta någon vara i närheten av det som är jag.

Och jag gillar det.
Det är plötsligt okej att släppa in människor så nära det som är jag.

Behovet av att hålla människor på en armlängds avstånd minskar.

Men mina vänner, låt oss komma tillbaka till verkligheten.
Jag kan inte gå omkring och vara berusad jämt.
Dels skulle upplevelsen av det hela inte bli densamma om jag berusade mig varje dag, och dels skulle jag heller inte kunna fungera i min vardag i ett berusat tillstånd.

Så därför är det givet att detta endast är till för enstaka tillfällen.
Känner att jag kanske borde skriva ut det, så inga missförstånd skapas under detta inlägg.
Kära nån, nu börjar detta inlägg närma sig den pretantiösa gränsen.
Vilket jag hade hoppats på att undvika.

Kontentan av det hela är att jag tycker om den jag känner mig som när jag är berusad.
Jag är fri. Jag rör mig fritt från det som annars håller mig fast.
Nämligen mig själv.

Målet blir att våga släppa in människor närmare mig även utan alkoholens
påvekan.
Varför…?
Kanske för att jag i grund och botten är alldeles förälskad i det som blir när jag möter andra, oförställt.

Magi.
Eller vad säger ni?

Exakt nu njuter jag till Panetoz ”Dansa pausa”, vilket får mig att vilja
kliva upp från soffan.

Exakt det ska jag göra nu.
Dansa. Men inte pausa.