Jaha ni, tiden går fort minsann.
Och samtidigt går den långsamt.
Hur är den kombon ens möjlig?
Idag har inga av de planer jag förberedde egentligen blivit som de var
tänkta, men jag sitter likafullt här och tänker att det ändå blev en väldigt bra dag.
Gillas.
Idag är det exakt 2 år och 4 dagar sedan jag gjorde min gastric bypass.
Klockan 15.00 låg jag i en operationssal i Stockholm, på Ersta sjukhus, och tittade ut
över staden som var absolut ögonbedövande vacker denna soliga dag för
2 år och 4 dagar sedan
Här hittar ni själva sjukhusberättelsen.
Jag har under dessa dryga 2 år återkommit till min operation en sisådär babiljard gånger
här på bloggen.
Den har inneburit en enorm skillnad i mitt liv, därav de återkommande inläggen. 🙂
När jag tittar tillbaka på åren inser jag att allt egentligen gick på räls de
första 1.5 åren.
Ni vet, man går ner i vikt som man ska, utan några egentliga större problem
eller ansträngningar.
Kanske alltid för långsamt för ens egen smak givetvis, man landar på platåer där
viktnedgången står helt stilla, och man går även upp i vikt ibland.
Det hör till, det är en del av resan, den där otåligheten.
De första 1.5 åren var jag riktigt naiv.
Hahaha, jag skrattar lite åt mig själv när jag tänker på det.
Jag hörde mig om och om säga att det ju bara är att följa direktiven man fått,
då kommer man att gå ned i vikt som man ska och sedan även behålla den.
Hihihihi.
Självklart är det så.
Och i precis samma perfekta värld hade jag heller aldrig behövt göra en
gastric bypass för att rädda livet på mig ens i första hand.
Nåväl.
Så länge jag gick ner i vikt som jag skulle så hade jag inga egentligen större
problem med att följa de rekommendationer som mitt opererande sjukhus varit
stenhårda med.
Jag var liksom i en viktnedgångsbubbla.
Visst att jag vid kvinnocykelns vissa dagar kunde ha dödat någon för choklad, bullar
och liknande.
Absolut.
Men på det hela taget gick det riktigt bra.
Enkelt, törs jag nästa skriva.
Utan att för den skull låta som en självgod idiot.
Det är först när jag stannade upp i vikt som det verkliga livet faktiskt började.
Att kämpa för en nedgång är en skitsak jämfört med att behålla en vikt.
Motivationen är inte den samma.
Min gamla (o)vän ätstörningen började visa sig igen, i somras.
Efter att ha varit borta i 1.5 år så började den rispa lite försiktigt i mig.
Tidigare fanns den ju givetvis också där, men då klickade den perfekt med mitt
snudd på övernitiska sätt att äta enligt de direktiv jag fått.
Jag fick liksom ut matångesten genom att få hålla hundraprocentig koll på att
jag följde dietisten på Erstas föreskrifter.
Samt i form av ett mycket ocharmigt tuggummimissbruk…
När jag sedan stannade upp i vikt så vägde jag för lite.
Kanske inte kilomässigt, men kroppsfunktionsmässigt.
Jag var darrig i kroppen, hade ingen ork alls.
Då började en tid av experimenterande för att få tillbaka orken.
Och mensen som hoppade över vid något enstaka tillfälle.
Jag lade till ett 8:e mål. Samt drog ned på motionen en del.
Och blev piggare, kände mig starkare i kroppen.
Vilket också resulterade i att jag gick upp 2 kilo.
Nu vägde jag helt plötsligt 57 kilo istället för 55 kilo.
Och det fixade jag inte.
Då slog matmissbruksproblematiken till i full styrka.
Där allt handlar om begränsning och kontroll. På ett galet sjukt sätt.
Jag hade läst alltför många historier om folk som gjort denna operation,
gått ned i vikt och sedan gått upp rejält i vikt.
Jag vet att det är vanligt och helt normalt att gå upp ett antal kilo efter att man
landat på sin ”lägstavikt”.
Jag gissar att det är kroppen som kalibrerar in sig på något sätt.
Så gjorde även min kropp.
Jag hade kunnat bli kvar på 55 kilo om jag gett mig fan på det, det är jag
övertygad om.
Men jag kände mig så kraftlös att det inte egentligen var ett alternativ.
Men fan också vilken ångest när jag gick upp några kilo.
Det rev igång hela matmissbrukscirkusen igen.
Satan så slitigt det blev.
I morse, måndagar är min vägningsdag, stod vågen på 57.9 kilo.
Till mina ståtliga 165 centimeter.
Jag är helt okej med det.
Jag accepterar allt mellan 56 kilo och 60 kilo.
De gånger jag ligger på 60 kilo är jag förvisso bekymrad, men jag går liksom alltid
ned igen, utan att ändra något i min kost, så jag tänker mig att det är okej
så på något vis.
Jag är noga med vad jag äter.
Sa jag något annat så skulle jag ljuga.
Jag äter mina 7 mål per dag. Jag försöker att se till att det är vettiga
mål också, mycket protein, samt kolhydrater. De kommer i första hand.
Jag jobbar stenhårt på att hålla tiderna också, mat varannan timme.
Under ägglossning och mens äter jag ibland mer än jag ska, enligt rekommendationerna.
Det drar igång ångest hos mig.
Jag kan liksom inte stoppa mig själv.
Hela cirkusen kör igång.
Det brukar vara någon dag, sedan är det över, men jag kommer ofta helt i kraftig
obalans med mig själv dessa dagar.
Jag tycker inte om det. Alls.
Det blir ett slitigt sätt att leva.
Jag är våldsamt tacksam över det beslut jag tog att inte längre låta mina gamla
missbrukarelexir ingå i mitt liv.
Jag klarar nämligen inte av att hantera dem.
Så enkelt är det.
Trist förvisso, men jag är tvungen att göra det såhär.
Det var inte planen från början, utan då tänkte jag mig första halvåret utan
den typen av intag.
Men jag insåg att det inte skulle bli hållbart, så jag tänkte om relativt snabbt.
Redan innan jag lämnat Ersta sjukhus hade jag bestämt mig.
Vad som gäller är alltså inget godis, snax, dricka (7-up light till vin är undantaget.),
inget fika, som kakor, bullar, tårtor eller efterrätter. Heller ingen glass.
(Ett tag drack jag Piggelindrinkar, och då ingick alltså Piggelinglass, men den
grejen har jag lagt ner.)
Inget friterat (testade 3 friterade fläskbitar på en thaibuffé och en tugga av
en friterad lökring vid ett tillfälle, men nej inget annat.) och ingen pizza.
Låter det tråkigt?
Ja, det har ni helt rätt i.
Det är tråkigt. 🙂
Men det är mitt sätt att göra det här på. Det är enda möjligheten.
Jag känner mig själv väldigt väl på den här fronten, så jag har hittat andra lösningar
på ätbart som är lite godare, som känns som något extra.
I mitt fall är det Skyr eller Valios Pro-feel kvarg.
Eller naturell keso i kombination med någon frukt.
Det är godis för mig.
Jag skämtar inte, när man äter så lite sött som jag gör så känns som sagt även
mindre söta saker som väldigt söta.
Ta bara Wasa frukostbröd, jag äter dem som jag skulle ha ätit kakor, de gånger jag
befinner mig i kvinnocykelns mer krisaktiga lägen.
Om jag kommer att hålla det här en livstid?
Självklart!
Skriver jag och fnissar vilt i ren panik.
För nej mina vänner, resten av livet vet jag inget om. Alls.
Jag fokuserar på nuet. På att göra nuet så bra och gott som möjligt.
Jag ser nämligen till att äta det jag tycket är gott.
Så jag inte ska känna att jag går miste om den delen av livets goda.
Och jag hoppas att det ska räcka långt.
Den dag jag tar en tugga av något av ovanstående kommer jag att tappa kontrollen.
Jag drömmer mardrömmar om den dagen.
Därför är jag fast besluten om att aldrig låta den komma in i mitt liv.
Till det här hör också att min kropp inte kan ta upp vissa ämnen som en kropp behöver.
Så ett livslångt ätande av kalcium, d-vitamin, b-vitamin, järn samt en vanlig
multivitamintablett är vad som gäller.
Varje dag.
Och ska göra så forever.
Jag tar prover 1-2 gånger per år för att se till att jag ligger bra till.
Vilket jag gjort hittills.
Mitt blodtryck är numera bra.
Åt blodtrycksmedicin tidigare, men den behövs inte längre.
Bra, och helt klart vad jag förväntade mig av mig själv.
Jag har även slutat med den ångestdämpande medicin jag åt tidigare.
Givetvis inte bara som ett resultat av denna operation, men delvis tror jag faktiskt.
En förändrad livssituation i sig det senaste åren och fram för allt det senaste
året har lett fram till att jag kände mig helt redo att testa livet utan den medicinen.
Det gick väl lite sisådär i början, ett rejält djupdyk inledningsvis, men med
hjälp av Laget så tog jag den perioden, och precis som de sa, så rätade
det hela upp sig.
Nu när jag levt dryga 2 år som opererad kan jag säga att jag blivit långt mer
ödmjuk det senaste halvåret till skillnad från tidigare.
Då, då sa jag kaxigt att jag bara behövde följa direktiv.
Senaste halvåret har livet, vardagen, den som ska vara resten av mitt liv visat mig
att jag inte är någon robot.
Jag kliver upp och ner i kroppens krav och önskningar, speciellt i kvinnocykelns
krisiga lägen, precis som alla andra.
Och jag har, precis som alla andra, åkt med i den berg- och dalbanan.
Och insett att det är helt okej.
Det är en del av livet.
Inget att slå mig själv blodig över.
Jag är ingen fuck-up bara för att jag periodvis inte håller rekommendationerna.
Livet är liksom inte så svart eller vitt som det var för mig de första 1.5 åren.
Ja ångesten sliter galet med mig när det händer, men det går bättre och
bättre likafullt.
Vilket gör att jag känner mig hoppfull på ätstörningsfronten.
Den här tiden har gjort mig betydligt mer vänlig med mig själv.
Och långt mer ödmjuk inför resan med min kropp resten av livet.
För jag är fortfarande helt säker på att det är jag som styr resultatet av
denna operation.
Det ansvaret är mitt.
Alltid.
Det gäller att våga vara lite krass med sig själv.
För det finns alltid en önskan om att få dela ansvaret med något.
Med sjukdomar, graviditeter, med jobbiga tillfällen i livet, med tillstånd
som ingen läkare hittar en förklaring på.
Och ja, absolut kan det vara så. Utan tvekan.
Men för de flesta av oss hänger det på oss själva.
Att hålla kursen. Att hitta tillbaka till den, de gånger man tappar den,
vilket kommer att hända.
Vilket för mig passar alldeles utmärkt.
Jag tycker om den biten.
Jag absolut älskar att jag har ansvaret själv.
Det passar mig perfekt.
Kanske är det lätt för mig att skriva så.
För jag har fått en alldeles fantastisk stöttning, ända sedan jag opererade mig.
Sedan den dagen jag berättade om mina funderingar på den här operationen har
jag haft det bästa tänkbara stöttning.
Av mamma främst, himmel, utan henne hade jag aldrig klarat det här.
Hon är, förutom mig själv, den absolut största anledningen till att jag lyckas
än så länge.
Mina vänner har också varit fantastiska.
Vickan, från andra sidan jorden, har funnits med mig.
Laget, K och L har varit ovärderliga.
Jag har aldrig hört någon endaste negativ kommentar om mitt val.
Människorna omkring mig behöver absolut inte tycka att det här är en bra eller ens
vettig operation att göra för egen del, men de har slutit upp för mig till 100 procent.
Det märks i vardagsomsorg som får mig att smälta.
Om jag ska äta ihop med någon får jag frågan om vad som passar mig att äta i
form av ingredienser i hemmalagad mat, eller vilka uteställen som passar mig.
Jag får också frågan om vilka tider som passar mig.
Ja sådant som gör det enkelt för mig. I all min gränslöshet.
Människorna omkring mig är fantastiska, helt och hållet.
Då blir det enklare för mig att leva som jag bestämt mig för.
Jag kan liksom ha ett vanligt liv mitt i allt det här ovanliga.
Rent kroppsmässigt är jag nöjd. Väldigt nöjd.
Den känns stark. Det är viktigast av allt.
Jag känner klippen i stegen när jag motionerar.
Det är liksom kvittot på att jag är i den balans jag vill vara.
Däremot har mensen uteblivit 2 gånger de senaste 3 månaderna, vilket oroar mig.
Något är inte som det ska, för min mens är punktlig.
Vad jag ska göra åt det vet jag i skrivande stund inte.
Kanske är det så att jag måste titta över mina mat/motionsvanor ytterligare.
Kroppsmässigt utseendemässigt har min hud har dragit ihop sig fint.
Eller nja, alltså jag ser ju verkligen inte ut som en 25-åring i kroppen.
Vilket ju är galet trist fastän jag är 39 år.
Hahaha, nej, nej.
Min mage har några mindre smickrande rynkor om jag böjer mig fram.
Och boobsen, ja men vad fan hände med dem liksom?
Jag har en A-kupa som hänger.
Snyggt?
Nej.
Möjligtvis när jag fryser för då drar de ihop sig lite snyggt, men vem fan
vill gå omkring och frysa liksom?
Så A-kupan i sig är helt okej som storlek, men tja, jag skulle inte må
dåligt alls om de kunde hissas upp en sisådär 3 centimeter.
Anywho, förutom att jag alltså har få likheter med en underklädesmodell
är jag väldigt nöjd med kroppen.
Den känns precis så stark som jag någonsin vågat hoppas på.
Däremot har jag väldigt svårt för att förstå att jag ser ut såhär numera.
Det blir någon sorts mental tvärnit som jag inte kommer runt.
Jag tittar på bilder av mig själv, på min spegelbild i skyltfönster eller i provhytter.
Och kan inte för mitt liv förstå att det där är jag.
Det ser inte ut som jag.
Min spegelbild förvirrar mig.
Jag tittar förundrat och nyfiket när jag ser min spegelbild.
Och tänker ofta att sådär skulle jag vilja se ut.
Utan att liksom ta in att det är mig själv jag står och tittar på.
(Nej, jag har inte druckit vin i skrivande stund, omän det verkar så.)
Jag kan heller inte relatera till de bilder jag ser på mig själv som överviktig.
De känns inte heller som jag. Heller.
De känns förvisso mer som jag än de smala bilderna, men likafullt är det inte jag.
Så hur jag än tittar på mig själv, så är det inte mig själv jag ser.
Förut när jag tittade på gamla bilder av mig själv så skämdes jag.
Över hur jag såg ut.
Hur jag hade låtit mig själv bli så tjock.
Det gör jag inte längre. Skäms alltså.
Det finns ingen anledning att skämmas över något sådant.
Oavsett om jag bara tyckt alltför mycket om goda saker eller om jag ätit för
att döva, är det inget att skämmas för.
Jag tittar förundrat på bilderna jag tog som alldeles nyopererad,
då vägde 50 kilo mer än idag.
Märkligt, så otroligt märkligt. Det är känslan jag får när jag ser dem.
Min självkänsla har förbättrats som smal.
Jag vet inte riktigt hur, och i vilken utsträckning operationsresultatet påverkat.
Jag tänker mig mer att de senaste 2 åren har jag genomgått en stor fysisk skillnad,
men förmodligen en lika stor mental skillnad.
Laget, de jobbar med mig angående självkänsla, det går långsamt, men jag tänker mig
att jag gjort stora framsteg där, fastän det känns som myrsteg.
Därför är det svårt att säga vad som beror på viktnedgången och på den psykiska biten.
Jag tänker mig att de båda delarna samarbetat väldigt bra.
Jag är inte lika rädd längre.
Rädd för människor.
Jag vågar möta människor på ett helt annat sätt nu.
Jag hittar inte riktigt orden.
Är jag ute och går, byter jag inte längre trottoar eller väg när ett gäng ungdomar
kommer gående mot mig.
Jag passerar dem helt utan rädsla.
Inget av de tidigare mönstrena kickar igång, där jag blir orolig om de ska säga något
om mitt utseende, eller ja bara säga något alls. Om mig. Till mig.
När jag är ute bland folk i sociala sammanhang känner jag mig fortfarande löjligt blyg,
men vågar samtidigt vara kvar.
Jag går likafullt dit. Är med.
Jag gömmer mig inte, som tidigare.
Men de förändringarna tänker jag mig att K och L har den mesta förtjänsten i,
tillsammans med mig.
De började bygga självkänsla med mig för några år sedan, och det arbetet har absolut
börjat ge resultat.
Känns bra när jag tänker på det, på det viset.
För jag tycker alltid att förändringen går för långsamt.
Att jag lätt halkar tillbaka till gamla mönster.
Men i själva verket har mycket gått framåt.
Så ett arbete med Laget, en livsstilsförändring och en förändring i en livssituation,
de 3 sakerna har lett fram till vart jag befinner mig idag.
Alla 3 saker har bidragit på de mest fantastiska sätt.
Där den förändrade livssituationen blev det som faktiskt utlöste att förändringen
kunde komma igång på allvar.
Att den ens blev möjlig.
Jag har måstat prioritera mina behov. Vilket varit ett rent helvete för mig
som alltså har problem med alla typer av gränssättning.
Att då behöva ha fasta tider 7 gånger per dag är inte en enkel sak.
Väldigt lärorikt har det varit.
Om framtiden vet jag som sagt inte mycket.
Jag kommer att fortsätta göra mitt jobb.
Hålla mig på banan, med de mål och de medel jag väljer att använda mig av.
En sköterska på Heimdall sa härom veckan att hon tyckte jag gjorde det så oerhört bra
som behöll min nedgångna vikt.
Jag log och tackade, men tänkte inombords att jag verkligen bara har börjat resan, 2 år
in på den säger absolut inget om hur framtiden kommer att se ut.
Jag ser givetvis ljust på den eftersom jag själv ansvarar för att hålla den vikt
och den livsföring jag är inne på.
Men som sagt, jag är så otroligt mycket mer ödmjuk nu än den kaxiga jäkel
jag var för bara ett halvår sedan. 🙂
Innan jag gick ut med att jag funderade på att söka denna operation var jag rädd
för omgivningens reaktioner.
För innerst inne kände jag att jag tog den lätta vägen ut ur en övervikt.
Liksom att jag nästan fuskade mig ur det hela.
Och jag var dödligt rädd att omgivningen skulle se det så också.
Vilket jag aldrig har mötts av.
Inga sådana reaktioner överhuvudtaget, som sagt.
Och nu vet jag ju också på ett helt annat sätt än som icke-opererad att
det inte är en enkel väg ut ur en övervikt.
Hihi, oj så oerfaren jag var, men hur skulle jag ha en aning?
Nej hörrni, ni som tänker den tanken, att en gbp är en enkel lösning, en mirakellösning
och något som gör att den opererade slipper göra jobbet själv, ni vet mindre än vad
jag gör om den saken.
Vilket gör att vi ser lite olika på denna operation.
Jag hör ibland folk säga att de gått ner i vikt ”på egen hand, utan någon operation”.
Som om de gjort det bättre, mer fair än jag själv gjort det.
Jag vet inte om det är avsikten bakom den meningen, men för mig känns det så.
Och det gör mig givetvis glad, att de gått ner i vikt som de jobbat för.
Men det är lite väl enkelt att tänka att endast denna operation i sig skulle garantera
en viktnedgång.
Så den meningen provocerar mig samtidigt som jag blir glad att personen lyckats
gå ned i vikt.
Jag tänker att sättet, metoden vi valt att göra det på inte spelar någon roll.
Utan det är resultatet, det mål man själv ställt och siktar på, som är det viktiga.
Inledningsvis gör den det. Operationen alltså, får folk att gå ned i vikt.
Utan tvekan, för du äter ju knappt någonting de första veckorna/månaden.
Klart folk rasar i vikt.
Sedan kommer det där som alla som kämpar med viktnedgång ställs inför.
Det egna valet.
Att välja viktnedgångsmässigt rätta alternativ.
Och det är lika knepigt för mig som opererad som för dig som icke-opererad.
Med operationen kommer fördelar som dumpning, dvs näradöden-upplevelser i form av
kraftig hjärtklappning, svettningar, och galet illamående.
Absolut.
Att kombinera de symptomerna med arbete är dock inget jag rekommenderar.
Det gör den trevligaste av alla arbetsdagar till ett rent helvete.
Men det är inte tvärenkelt att styra. Sådant som gick fint att äta igår,
kan gå sämre i morgon.
Det är lite roulettekänsla över det hela.
Däremot är det långt ifrån alla som dumpar.
Många av oss kan äta precis samma rätter/saker som innan operationen.
Dock i mindre mängd.
För mängden begränsas kraftigt av en gbp.
Man äter väldigt lite nämligen.
De första åren.
Sedan kan man äta hyfsat mycket. En ”normal-portion” för en icke-opererad går finfint.
Så ja, utan tvekan finns det grymma fördelar med denna operation.
Som man har rejäl nytta av de första åren.
Sedan börjar kroppen återgå till sitt mer normala jag.
Som inte är helt olikt den jag var för några år sedan.
Och då är det, likafullt, jag själv som ansvarar.
De första 1.5-2 åren är det en väldigt effektiv väg att gå, tycker jag.
Och det gäller att under den tiden ha skaffat sig nya vanor i livet.
Då kommer det att gå alldeles finfint, tänker jag.
Jag kan ibland tycka att denna operation har fått något mirakelaktigt över sig.
Det blir inte helt rättvisande, och jag kan tänka mig att att många känner sig
lite snuvade på det enkla, som många tycker sig blivit lovade.
Man pratar nämligen mycket sällan om tröttheten som ofta följer, och som inte går
äta bort. Att hur rätt du än äter kan du få leva ditt liv i trötthet.
Vidare pratas det sällan om de brister man kan få.
Vi äter ju tillskott som jag berättade om här ovan, men de hjälper inte alltid.
Samt tarmvred (som undertecknad testat på och på allvar undrade om jag höll på att dö.)
och gallproblem är också mycket vanligt förekommande.
Sedan har vi all denna överskottshud.
Hängande magar, lår, armar och bröst.
Sådant som dels blir ohälsosamt då många dras med svampinfektioner av den hängande huden.
Men framför allt hur allt det hängande påverkar ens syn på sig själv.
Att man helt enkelt inte kunnat, i sin mest fasansfulla mardröm, kunnat ana att
man skulle komma att se så djävlig ut naken.
Tänk er en alldeles för stor hudkostym.
Jag läser återkommande om människor som bittert ångrar sina operationer eftersom
de numera inte klarar av att se sig själva nakna.
Och inte på något vis klarar av att deras partner ser dem nakna längre.
Att de skulle göra vad som helst för att ha operationen ogjord.
Och sådant får mig att gråta lite inombords.
Att allt de gått igenom och gjort rätt, gav dem ett sämre liv än innan.
Så smärtsamt.
Javisst, bukplastik kan man ansöka om, och få beviljat om du uppfyller ett
pärlband av kriterier.
Men vi snackar fortfarande gäddhäng, ordentligt gäddhäng, lår som hänger och bröst
som får de flesta av oss att vända oss bort i avsmak.
För alla har inte ekonomisk möjlighet att fixa till sådant.
Kanske vågar man heller inge genomgå den typen av operation.
Jag har haft ofattbar tur med min hud.
De rynkor jag får på magen då jag böjer mig fram, och de bröst som inte har fluff och
stuns ala 25-åring, jag kan leva med det utan problem.
Men likafullt, man talar inte mycket om de här problemen.
Av någon anledning.
Om man gjorde det kanske folk skulle tänka sig för både en och två gånger.
Jag hade förvisso inte gjort det. Tänkt om, och låtit bli.
Jag har av någon anledning alltid vetat att jag skulle lyckas med min operation.
Jag har också av någon anledning varit helt förvissad om att min hud skulle följa med.
Hahaha, ja något annat var aldrig ett alternativ.
Men jo, jag rekommenderar folk som funderar på operationen att gå med i forum på
exempelvis Facebook.
Det finns mycket att lära och ta del av där.
Själv har jag gått ur dessa grupper, för det förekommer väldigt mycket skit och direkt
osunda saker där.
Folk är bekräftelsetörstande och dömande på ett sätt som inte är förenligt med hur
jag vill leva mitt liv.
Den enda grupp jag är med i är en grupp endast för långtidsopererade.
Du ska ha varit opererad i minst 4 år för att få vara med.
Jag sökte mig till den gruppen drygt 1 år efter min operation.
För jag insåg att det är de människornas erfarenheter jag vill åt.
Jag vill ha deras kunskap.
Om vad som komma skall.
Inte de som är i samma sits som mig själv, nej de är alltför mycket osunt som
pågår där.
Så jag förklarade för admin i långtidsgruppen hur länge jag varit opererad och varför
jag sökte mig till deras grupp.
Och fick ett ja, jag fick gå med.
Jag har hållit låg profil, men stuckit in någon enstaka fråga, som jag vet att
de har erfarenhet av, utan att det avslöjar att jag är lite yngre i gemet än vad de är.
Den gruppen är bra, den är riktigt bra.
Där handlar det inte om bekräftelse, utan om problem som uppstår, och även hur
man peppar varandra när viktuppgång i form av att man börjat slira på sin utstakade
väg kommer.
Folk är väldigt ödmjuka där.
De vet så otroligt mycket mer än vad jag själv vet.
Ingen är tvärsäker och tycker sig ha det ultimata svaret på alla frågor som många
i de andra grupperna har.
Hahahaha, som jag ju tills bara för ett halvår sedan tyckte att jag själv hade.
Japp, er Degerman har blivit betydligt mer ödmjuk.
För nu är jag i det läge där den här operationen ska vara min vardag.
Och om jag vill fortsätta att ha den som en lyckad operation så är det min
uppgift att se till att den fortsätter vara lyckad.
Jag kanske låter lite krass när jag skriver detta.
Men det tål att pratas om.
Vad som händer när motivationen tryter, när kroppen återgår mer till sitt gamla jag.
Vad som händer när det inte känns så lyckat längre.
Om jag rekommenderar operationen?
Ja. Det gör jag.
Men läs på. Väldigt noga.
Titta ordentligt på de negativa sidorna.
För de kan mycket väl drabba just dig.
Framför allt, lyssna på de som varit opererade i flera år.
De är inte längre nyfrälsta, utan har en mer vardaglig syn på det hela.
Tänk igenom vilket stöd du har.
Om du ens har möjlighet, rent praktiskt, att äta 6-7 gånger per dag.
Det är mycket som ska stämma med arbete och familj.
Då rekommenderar jag den absolut.
Jag är även medveten om att det många år från nu kan forskas fram att det här
är en vansinnig sak att göra med sin kropp.
Givetvis.
Redan nu läser jag ibland ord som ”stympning”.
Och långtidsstudier har en tendens att komma upp med mindre positiva saker.
Jag är medveten om det, men inget jag funderar på.
Hehe, det är ju liksom redan för sent för min del.
Jag är nöjd.
Jag är faktiskt beyond nöjd.
Och nu, 2 år och 4 dagar in på den nya vägen kan jag tack vare en absolut
fantastisk sjukvård i Sverige, min mamma och Vickan, mina vänner, Laget och mig själv
konstatera att mitt liv tagit en fantastisk vändning.
Jag är 2 år in på ett bättre liv.