35 år efter Kyrkans barntimme.

Jag ska spendera kvällen med en av mina allra bästa vänner, Linda.
Vi kommer att dricka vin och mysa ihop, vilket jag längtar till!
Därför blir detta inlägg förhoppningsvis det enda ni hör från mig idag.
Skulle ni, mot förmodan, höra från mig sent i natt så bör de orden föreslagsvis
tas med en nypa salt.
Jag blir smulans teatralisk när jag druckit.
Och eftersom Linda går att prata med om det allra mesta så lär både glada och
mindre glada ämnen ventileras.
Och alltså även kunna få mig att börja fundera en hel del.
Vilket inte vore helt lyckat om jag får för mig att blogga alltså.
Därav att jag låter bli att blogga när jag är på sniskan. Som regel.
Självbevarelsedrift kallas det. 🙂

Nej då, ikväll blir en lugn tillställning, vi har längtat efter att umgås,
och nu lyckades vi äntligen hitta en kväll som passade oss båda.
Mycket trevligt.
Jag har för övrigt känt Linda sedan vi båda var 4 år.
Jajamän, det är gammal vänskap det.
Kyrkans barntimme gjorde oss till vänner. Och ja, det är 100 år sedan.
Eller, åtminstone 35 år sedan.

Skål på er mina vänner.
…mental notering till mig själv, klipptid hos bästaste Katta på Hufvudsaken
i morgon bitti klockan 9.00!