God morgon!
Ja, ni läste rätt.
Den annars så dystra jag ser en god morgon på denna dag.
Sakta har mitt humör börjat vända, nämligen.
Det känns väldigt mycket bättre än för bara några dagar sedan.
Jag gömmer mig förvisso fortfarande.
Men lika fullt är det bättre och lugnare inombords.
Vart hittar man mig då, dessa dagar i undanskymdhet?
I föräldrarnas stuga, givetvis.
Här har jag en given plats. De är alltid lika glada och välkomnande
då jag dyker upp.
Jag kan stanna en eftermiddag likväl som flera dagar. Jag väljer helt själv.
De är glada den tid jag är här.
Vi äter mat som passar mig, det finns alltid lämpliga varor att göra
mellanmål som är ultimata för min mage och mitt näringssökande.
Det är absolut underbart att känna sig så efterlängtad och välkommen.
Bara för att detta inlägg inte ska bli sliskigt pretto ska jag givetvis också berätta att vi även går varandra på nerverna.
Haha, ordentligt!
Jag har ett stort behov av ensamhet och tystnad.
I kombination med två personer till på en mindre yta är det modell
omöjligt att få ensamhet och tystnad på det sätt jag föredrar det.
Samt att min mamma ibland glömmer att jag strax är 39 år.
Så visst fräsande från min sida förekommer.
De däremot, de visar inte när jag irriterar dem.
Vilket jag är hyfsat säker på att jag gör. Åtminstone ibland.
Stugan ligger endast två mil från stan, vilket gör det enkelt att fly
fältet när det behövs.
Vilket det gör lite nu och då.
Hur som haver.
Igår mailade jag en del med lite olika människor.
Vilket är ett riktigt roligt och intressant sätt att spendera tid.
Fick från ett helt otippat håll ett mail som fick tårarna att rinna.
Kraften, bemötandet, igenkänningen och omsorgen slog omkull mig.
På ett sätt som fick tårarna att komma.
Avsändaren är precis hon jag syftade på i gårdagens inlägg, där jag
skrev om tillit till någon jag knappt är bekant med.
Hennes mail var klockrent, på en mängd olika sätt.
Inte undra på att jag har gillat henne sedan vi träffades för första gången för ca 13 år sedan.
Min magkänsla om henne var rätt, redan från start.
Nu fick hon mig att gråta av igenkänning och värme.
Det var otippat. På samtliga plan.
Jag läser hennes rader om och om igen.
Jag kommer att skriva tillbaka under dagen.
Först måste jag ta in och smälta.
Liksom bearbeta.
Strax en promenad i det väldigt vackra vädret.
Idag blir en bra dag.
Vänta, sa jag just det? Att idag blir en bra dag?
Jag är utan tvekan på bättringsvägen.