Absolut, jag gör det i morgon!

Jag undviker det som fyller mig med obehag.

Det låter väl naturligt och rimligt, gissar jag att många av er tänker.

Men jag undviker det mesta som fyller mig med obehag.
Även de saker som tillhör livet.

Och det fungerar ju sisådär värdelöst.
Det gör att jag står stilla, när resten av världen rör på sig.

Jag tänker samma sak varje gång, att jag gör det i morgon.
Eller nästa vecka.

Som sagt, det här med att skifta till sommardäck är en typisk sådan sak.
I vanliga fall ringer jag min goda vän Patrik som skiftar åt mig.
I år var inte det ett alternativ, då jag hade fälgar och däck som
inte satt ihop.

Jag var alltså tvungen att kontakta en däckverkstad så de kunde slå om
rätt däck på rätt fälgar.

Det här har jag vetat sedan däcken skiftades i höstas.

Jag har haft en hel vinter på mig.
Jag har haft en hel vår på mig.
Först igår blev det gjort.

Då satte mamma ned foten och förklarade att jag var tvungen att
ta itu med detta.

Vilket jag absolut höll med om. Givetvis.
MEN, det innebar att jag var tvungen att åka till däckverkstaden,
prata med dem där och alltså fråga om de kunde hjälpa mig.

Vilket de givetvis kunde. Hello, de arbetar med detta…nåväl…

När jag väl pratat med dem, kört upp däcken och sedan kommit dit
med bilen så de även skiftade däcken åt mig, då tänkte jag att
det där var ju hur enkelt som helst.

Inga problem, liksom.

De förstod vad jag ville, kanske för att de under karriärens gång fått
den frågan vid något annat tillfälle.
Och jag överlevde att prata med dem.
Samt stå och titta på när de på 5 minuter skiftade däcken.

Glad som en lärka körde jag därifrån. Lättad.

Sedan kom liksom insikten.
Att jag gjort det så krångligt för mig själv.
Jag kunde ha gjort bort detta i vintras.
Istället för att riskera böter vid en poliskontroll på 800 kronor/vinterdäck.

Jag jobbar bäst under en viss typ av press.
Men det här är ju fan i mig löjligt.

Jag har våndats som tusan.
Tänkt att i morgon åker jag till däckfirman.
Den morgondagen har pågått i ca 1.5 månad nu.

Det här är bara ett enda litet ynka exempel på allt jag undviker att göra.
Tar det emot. Då gör jag det heller inte.

Annars är telefonsamtal en riktig undvikargrej.
Värst är de samtal där jag ringer och måste ordna något, som att
kolla om den dietist jag vill ha tag i har kommit tillbaka från sin
sjukskrivning. För jag har en del saker jag vill diskutera med henne.

Men de flesta samtal, i sig, är jobbiga.
Även till folk jag faktiskt gillar att prata med.
När jag väl ringt och vi väl pratat med varandra, då har jag ofta
en riktigt glad känsla i kroppen. Samtalet gav mig den känslan.
Men det hjälper inte.

Samma undvikande finns kvar vid nästa tillfälle då jag ska ringa.
Eller svara i telefon, för den delen.

Jag vet inte hur länge jag haft en huvudströmbrytare liggandes i min Golf.
Den ska kopplas in, eftersom något i min bil tjuvtar ström.
Det blir enklare att sätta in den, än att felsöka vad som tar ström.
Jag har bett Jörgen om hjälp.
Jodå, men sist hade han inte rätt verktyg i närheten.

Det är över en månad sedan.
Jag borde fråga honom igen, men jag gör det inte. Jag drar mig för det.
Utan håller tummarna varje gång det är dags att starta Golfen.
Ibland startar den, ibland inte.
Vilket är oerhört stressframkallande.

Jag skjuter det åt sidan.
Bestämmer mig att jag tar itu med det i morgon. Eller nästa vecka.

Men det fungerar givetvis inte så.
Utan det ligger och suger energi, hela tiden fram tills jag faktiskt
utför det jag ska utföra.
Det korsar mina tankebanor om och om igen.
Jag slår undan det, men det återkommer.

Det är inte ett bra sätt att leva sitt liv.
Livet blir väldigt hämmat och fyllt av stress.
Och fyllt med konstant dåligt samvete.

För att inte tala om fyllt med självförakt.

Vi pratade om detta på Kliniken sist.

Att jag blir stillastående.
Förändringen vi pratat om att jag behöver göra, den blir det
litet och inget av.
För jag står still.
Rör mig inte framåt, inte bakåt och heller inte åt sidan.

Jag blir frustrerad. Mitt Lag blir frustrerat.
Vi blir alla frustrerade.

Teori behöver övergå till praktik.
För att göra en förändring möjlig.

Jag blir stressad.
För jag inser att det hänger på mig. Enbart.
Jag blir orolig.
Och då blir jag absolut stilla.
Som om något hemskt ska hända om jag rör mig ur fläcken.

När stressen kommer står jag still, så att det inte ska bli värre.
Å andra sidan blir det heller inte bättre.

Små, små steg, handlar det om.
Jag behöver inte tappa fotfästet.

Jag vet det.
Ändå blir jag rädd, och frustrerad.
Känner att jag måste prestera.
Utan min prestation blir det inget.

Och jag kan prata mig blå i ansiktet om hur jag längtar
efter förändring i mitt liv.
Men det betyder att jag även måste vara beredd att faktiskt göra den.

Att sluta upp med att skjuta upp saker är en bra förändring.
Obehaget, som jag alltså försöker undvika, skulle förkortas
avsevärt.
Jag har allt att vinna på det.

Hör du det Cicci?
DU HAR ALLT ATT VINNA PÅ DET!