Alkohol.

Idag kommer ni att få läsa något som är mycket privat och personligt.
Kan tänkas att jag bryter en hel uppsjö av tabun med detta inlägg.
De må så vara.
Jag har tänkt på detta länge.
Inlägget har cirkulerat inom mig en längre tid.
Idag är det dags att skriva det.
Orden kommer att flyta, utan något som helst motstånd.

Och ja, det kan komma att få er att skruva obehagligt på er.
Att publicera det kommer utan tvekan att framkalla ångest hos mig.
Men att behålla det inombords är inget alternativ.

Välkommen till min berättelse om ett liv kantat av alkohol.
Det är inte vackert.
Let´s go.

Jag har en knepig relation till alkohol.
För min egen del gillar jag den, men kan inte hantera den speciellt bra.
Jag dricker för snabbt och jag dricker för mycket.
Jag skyller det gärna på min gbp, men krasst sett så har jag alltid druckit för
snabbt och för mycket.
Jag har tyckt mycket om att vara berusad.
Jag har berättat om det många gånger här på bloggen.
Den höll på att ta mig på en väg som jag inte var riktigt beredd på.
Mitt Lag rätade upp det hela.
Här läser ni om det.
Jag förstod mycket kring mitt drickande.
Jag trodde jag visste varför jag tyckte om att berusa mig.
Hela den där biten med att jag blev mer social, jag slutade vara blyg och
hela den grejen.
Jag trodde jag hade koll, men det skulle visa sig att det var mycket jag inte
hade koll på.

Mitt Lag pratade med mig om den beroendestatistik som finns för oss gbp-opererade.
Det är känt att vi har lättare än andra att utveckla alkoholism.
Det beror främst på två anledningar, dels den fysiska, att kroppens funktioner är förändrade.
Och dels beror det på att många, förmodligen de allra flesta, har en missbrukarproblematik.
Vi missbrukar det vi kommer över. En djup ångest som tar sig uttryck i missbruk som mat,
alkohol, träning eller vad du vill.
You name it, vi missbrukar det.

Den biten gjorde de mig uppmärksam på.

De uppfattade också att jag börjat prata om alkohol på ett annat sätt,
det senaste året.
En dag tog de upp det.
Och fick mig att fundera vidare på hur mitt drickande hade förändrats det senaste året.
Det gick inte att blunda för det längre.
Jag har inte skrivit om det tidigare, egentligen.
Det är nämligen inte något jag känner mig det minsta stolt över, tvärtom.

Jag har druckit för att slappna av.
Jag har levt med en kraftig ångest.
Jag har känt att jag inte levt mitt liv på ett ultimat sätt.
Jag har känt mig förlamad.
Jag drack för att jag kände mig lugnare, mer avslappnad.
Jag mådde helt enkelt bättre.
Den konstanta ångesten och stressen försvann när jag var berusad.
Livet kändes så mycket mer varmt och vänligt.
Det var mitt val, helt och hållet, jag självmedicinerade kan man säga.
På ett sätt som aldrig någonsin har lett till något bra.
För någon.

Numera är jag inte speciellt förtjust i alkohol.
Jodå, jag dricker fortfarande. När jag är på fest.
Men att ta ett glas vin när jag är själv eller med mamma och pappa i stugan
en helgkväll, är helt ointressant.
Jag skulle inte ens komma på tanken.

Jag har inte den anspänningen i kroppen som behöver ett utlopp.
Jag dricker i glada vänners lag.
Fortfarande inte på ett sunt sätt, utan alldeles för fort och alldeles för mycket.
Jag dricker i mångt och mycket som innan operationen.
Utan att få det härliga alkoholen gav mig, innan operationen.
Innan, kände jag av de två första klunkarna jag drack.
Det började pirra lite i ansiktet, kroppen blev avslappnad och förväntansfull.
Hela jag skrattade lyckligt, liksom.

Krasst sett får jag inte riktigt ut det jag vill av alkoholen sedan operationen.
Jag känner inte av de två första klunkarna, Ibland inte ens första glaset.
Vilket är så otroligt trist.
För det var den känslan som var startskottet för fest.
Nu uteblir det, för att väl slå hårt när alkoholen väl kickar in.
Jag vet inte hur jag ska lösa det.
Jag dricker vin utspätt med 7-up light eller liknande.
Blandar 1/3 vin och 2/3 dricka.
Det är mycket lämpligt för mig.
Och ändå blir det liksom inte helt lyckat.
Snapsar däremot, de är ett avslutat kapitel. Trist men sant.

Jag är relativt känslig då det gäller alkohol.
Vilket kanske förvånar eller roar folk som känner mig.
Eftersom jag levt med J, som på inget sätt hymlar om sitt intag av alkohol. Han skäms inte en sekund. Tvärtom.

Men så är det. Jag är väldigt känslig mot alkohol.
Det började givetvis långt tidigare i mitt liv, den här känsligheten då det
gäller alkohol.
Jag har/har haft alkoholism mycket nära inpå mig ända sedan jag var barn.
Med en morbror som tyckt mycket om starka drycker, och med föräldrar
som tycker om starka drycker.

Jag minns när Vickan och jag var små, då fanns det alltid en Kapten löjtnant eller
en Nyköping ståendes på rumsbordet på helgerna.

Ett avbrott i det hela var de gånger det var deras tur att skjutsa mina kompisar och
mig till något disco. Våra föräldrar turades nämligen om att köra, så då var de
givetvis nyktra, åtminstone den av dem som körde.

Pappas och min dåliga relation är ett direkt resultat av hans användande av alkohol.
Numera är han helt nykter sedan två år tillbaka.
Vilket är väldigt bra, men det han orsakade under alla andra år, det uppvägs inte
under den här livstiden, av några nyktra år.

Problemen startade när Vickan och jag var små.
Jag vet inte hur många gånger jag sett min pappa falla handlöst och slå sig.
Hur många gånger mamma hjälpt honom upp, för att han föll utanför sängen när han
skulle lägga sig.

I stugan var det en otrolig grannsämja.
Området var nytt då mamma och pappa köpte tomt där, så grannarna var
alla nya för varandra i samma veva.
Folk lärde känna varandra och somrarna var en enda stor fest i grannskapet.
Det var i mångt och mycket roligt att vara barn i det festandet.
De vuxna blev glada och hade massor med godis åt oss.
Vi fick komma och gå som vi ville.
Vi stortrivdes.

Däremot hade det en baksida.
Som den som blir när man dricker alldeles för mycket, och inte kan ta hand om sig
själv framåt småtimmarna.
Det är otroligt skrämmande som barn att se sådant.
Pappa slog sig vansinnigt ibland.
Jag kan inte sudda bort den synen, när han faller och inte gör någon som helst
ansats till att ta emot sig.

Mamma låg vid några tillfällen på sjukhus när jag var barn, hon jobbade även någon
enstaka gång utomlands också.
Hon var borta någon dag eller en vecka, vid några få tillfällen.
Då skulle pappa ta hand om Vickan och mig.
Vilket han inte klarade.
Han söp de dagarna eller den veckan i sträck i stort sätt, de tillfällen mamma var borta.
Han sov på dagen, hans arbete ringde hem och jag var den som fick säga att pappa var sjuk.
Han var okontaktbar och ömklig.
Kunde sitta och kolla porr när jag kom hem från skolan.

Jag blir arg bara jag tänker på det.
Jag var ett barn och Vickan likaså.
Helt plötsligt var det min uppgift att se till att hon åt frukost och middag,
att hon duschade och att hon hade rena kläder. Att hon gjorde läxan, se till att hennes
gympaväska var packad.
Samtidigt som jag skulle klara mitt eget liv.

Och klara av pappa som var berusad och fylld av självömkan.
Han satt vid köksbordet och grinade i fyllan, sa att han inte ville leva.
Att han skulle ta livet av sig.
Hans saknad efter mamma var så stor.

Och jag var barn, mitt i allt detta.
Jag berättade för mamma, och jag berättade för min faster.
De pratade med pappa och hotade med att kontakta farmor, alltså hans mamma.
Då skärpte han till sig.
Men vad spelade det för roll, det var alltid de sista dagarna innan mamma skulle
komma hem. Promillen hade väl just gått ur kroppen när hon klev över tröskeln hemma.

Jag har pratat, i vuxen ålder, med mamma om detta.
Frågat hur hon liksom kunde lämna oss med pappa, som inte kunde ta hand
om sig själv ens.
Hon svarade att hon inte trott han skulle missköta sig så.
Och ja, det kan jag köpa. Det klart hon inte skulle ha lämnat oss om hon vetat.
Så hon hon pratar allvar med honom och han lovar bot och bättring.
Hon ger honom en till chans att ta hand om oss.
Han sumpar det hela igen.
Och här önskar jag att de gjorts annorlunda val.
Men det kanske inte fanns några.
Skammen tar bort stora delar av våra valmöjligheter nämligen.

Mamma skämdes, gissar jag.
När skammen var hans.

Det i sig gör ont.
För jag vet att mamma alltid gjort sitt absoluta yttersta för Vickan och mig.
Hon är det som älskar oss helt osjälviskt.
Hon som utan tvekan skulle ge upp precis allt för vårt välbefinnande.
Utan att ångra sig en enda sekund.

Skammen ska aldrig vara hennes.

Jag önskar likafullt att hon gjort annorlunda i just denna fråga.
Kanske att hon kunnat prata med farmor och farfar, att de kunnat ta hand om oss den veckan.
eller låtit oss bo hos några av deras vänner, det hade varit en långt vänligare
lösning för Vickan och mig.
Då kanske jag inte hade de här erfarenheterna som gjorde att min tillit till
pappa i mångt och mycket inte finns idag.

Så ja, det är mycket känslor från min sida då det gäller detta.

Pappa och jag har bråkat mycket när han varit berusad.
Han blev nämligen otroligt elak, spydig och nedvärderande mot mamma när han drack.
Han är det även i nyktert tillstånd, men det är lite bättre då.
Jag vet inte hur många gånger jag ville att han skulle vara nykter åtminstone
en gång när jag kom på middag, men det hände aldrig.
Han kunde klara sig någon timme, men sedan började smygracet in i köket.
Där det sveptes vin eller sprit, ett helt glas på de sekunder det tar att dricka
upp det, för att sedan komma ut ur köket och låtsas som han inte druckit alls.
Men som ni vet, åtminstone ni som haft människor med alkoholproblem i er närhet, så blir man
fenomenal på att veta vad som försiggår.

Människor som tycker om alkohol må tro sig själva om att ingen annan har en aning vad
som pågår, när det i själva verket är tvärtom.
Man hör det när flaskan försiktigt lyfts ut ur kylen, eller tas fram från
under diskbänken, eller att han gick till bastun för att fylla på glaset.
Man hör hur korkar öppnas, omän tv:n är på full volym.
Man hör hur dricksglaset sköljs ur två gånger efter att det är tömt
på sitt alkoholhaltiga innehåll.

Man ser den lilla antydan till vinglande när de reser sig upp från soffan.
Man ser det där lite blanka i ögonen, den där lite, lite för glada uppsynen
när man hälsas välkommen till middagen.
Sättet de rättar till glasögonen på. Sättet glasögonen har halkat ned en millimeter på.
Ord som de i vanliga fall inte använder kommer i bruk under alkoholpåverkan.
Sättet att kraxa eller harkla sig.
Sättet att gå på, det knappt märkbara extra svängandet med armarna.

Det finns hundra små tecken man lär sig utantill.
Och gemensamt för allt är att den druckne tror att det inte märks.

Jag kan med 99-procentig säkerhet säga om någon har druckit, innan jag ens tagit av
mig ytterkläderna.
Ge mig en minut till, så kan jag säga det med 100-procentig säkerhet.
Det kan röra sig om mycket små mängder.
Något hos mig noterar det. Omän det tar lite tid innan hjärnan registrerar det.
Smygandet.
Det är något med smygandet som min hjärna registrerar.

På den tid då pappa drack bråkade han och jag ofta öppet.
Han blev lynnig, ilsken, regelrätt arg och nedvärderande.
Och jag var arg, ledsen, besviken och förmodligen fruktansvärt otrevlig jag också.

Det var många gånger jag fick höra att jag inte var välkommen till dem något mer.
Många gånger har jag slängt igen dörren och farit direkt jag kommit.
Dagen efter bad han inte om ursäkt.
Däremot kunde han ringa mig och säga att han kontaktat verkstad för min bil
som han visste behövde lite omtanke.
Eller frågat om vi ska äta lunch ihop på måndag, som han givetvis vill bjuda på.
De gånger han själv tyckte han gått för långt, eller att mamma tvingat honom,
så försökte han be om ursäkt, givetvis utan att behöva be om ursäkt.

För han ville inte prata om det dagen efter.
Då ville han bara stryka ett sträck över det hela, och glömma.
Inte måsta prata om det, inte måsta ta min besvikelse, inte måsta
säga att han är ledsen för hur han betedde sig.
Och kanske måsta prata om hans beteende och hans drickande.

Mamma medlade.
Gjorde sitt bästa för att jag alltid skulle känna mig precis lika välkommen.
Den här situationen kan inte ha varit lätt för henne.

Och när jag tänker tillbaka på det så var det likafullt hans ord jag ville ha.
En ursäkt.
Inte handlingarna som ersatte den talade ursäkten.
Utan att han skulle säga att han gjort fel.

Jag skulle ha mycket att säga till honom om han vågade lyssna.
Jag skulle berätta om alla känslor det väckt att höra honom nedvärdera, håna och skita
på den person jag tycker mest om i livet, nämligen mamma.
Hur han under Vickans och min uppväxt skapade en otrygghet, som aldrig gick bygga över.

Så ja, alkohol har funnits i mitt liv alltid.
Min morbror som sagt, ni som vet vem han är, vet att han är en stor karl, närmare
två meter lång och dryga hundra kilo tung.
Hans fysiskt stora uppenbarelse ihop med att han har ett aggressivt utseende.
Jag skulle nästan kunna gå så långt att han har ett skrämmande utseende.
Folk backar när de träffar honom.
Så när han kom till oss på fyllan, då blev jag rädd.
Han var alltid snäll mot Vickan och mig, men väldigt högljudd och skrämmande som full.
Han och pappa bråkade ofta på fyllan, även i nyktert tillstånd förvisso, men på fyllan
slogs de även.
Vilket var absolut fruktansvärt att uppleva.
Så ja, jag är känslig då det gäller alkohol, samtidigt som jag kan den, jag känner den.

Att jag då tog ihop det med någon som gillar alkohol är egentligen rätt naturligt.
För det där med människor som är berusade, det kan jag.
Jag vet hur man anpassar sig. Hur man lever med det.

J blev oftast på bra och avslappnat humör när han drack.
Jag var lugn när han var berusad. För han blev snäll nämligen.
Jag behövde inte tassa på tå, utan jag kände mig väldigt fri med honom då.
Helt plötsligt skrattade han och busade med mig, vi pratade om allt möjligt.
Både ovettiga och vettiga saker.
Vi hade väldigt mycket gemensamt, han och jag.
Och när han druckit, omän bara några öl så började han prata med mig på ett
annorlunda sätt.
Nästan som om jag var hans jämlike.
Det fick mig att må gott, han var mer respektfull mot mig.
Så respektfull han nu kunde vara mot mig, alltså.
Helt plötsligt pratade han planer och framtid med mig. Bollade idéer med mig.
Frågade om mina åsikter.
Jag var ändå på min vakt, men kunde slappna av rejält.
Skratta och tänka att han är så underbar att vara med.
Att bli behandlad som synlig av honom var det jag ville.
Han såg mig, han behandlade mig nästan som jämlike.
Jag förstår precis varför jag tyckte att det var okej att han drack.

Ja, jag skäms över det nu.
För det gjorde mig medberoende i allra högsta grad.
Jag skulle ha försökt uppmuntra honom att vara nykter, men jag valde
att tänka på hur bra jag mådde, så jag offrade liksom det som skulle ha varit mer
hälsosamt för honom.
Jag vet heller inte om han skulle ha lyssnat på mig.
Troligtvis inte.
För säg till J vad han ska göra, och han kommer att göra tvärtom.
Bara för att han kan.
Men, jag kan ändå känna att det är vad jag skulle ha gjort av kärlek till honom.
Fan.

Någon gång per år spårade det ur, och han blev obehaglig och direkt skrämmande.
Som gjorde mig väldigt rädd för honom.
Han blev våldsamt aggressiv.
Men jag kunde hantera det.
Omän han trampade mig på varenda öm punkt jag äger och har, så kunde
jag hantera det.
Jag svalde det inombords, försökte hitta förklaringar, försökte hitta hur jag skulle
kunna undvika att situationen återkom.
Det handlade mest om psykisk aggressivitet, kraftigt verbalt våld.
Det förekom sexuellt våld några gånger också, men det är så smärtsamt att jag inte varken vill tänka eller berätta om det.
Jag har nämnt det tidigare här, utan att nämna vem det handlar om eller när det ägde rum, på ett korrekt sätt.
Närmare än så fixar jag inte, just nu.
För det är känsligt på ett helt annat plan.
Såpass att jag inte kunnat berätta det för mamma.
Dessa rader blir hennes första bekantskap med det.
Men mitt Lag är medvetna om det, och några av mina närmaste vänner.

Faktum var att jag inte kunde undvika situationen.
För hans utbrott berodde inte på mig, de togs bara ut på mig.
Han kunde vara arg för att något gått snett, för att någon sagt något han inte gillade,
eller att det var många små händelser han retat sig på.
Det blev bara mig han tog ut det på.
En eller två gånger per år kunde han få totala psykbryt.
Jag såg alltid när det var på gång.
Det följde alltid samma mönster.
Han var glad under kvällen, lite små pikar mot mig utöver det vanliga på aftonen.
Han kunde jävlas lite med folk i allmänhet, mest i diskussioner.
Men sedan, när vi blev ensamma, då skulle det bryta ur.
När vi skulle hem, alltså sitta i bil ett tag, då började det på allvar.

Först handlade det om hur jag körde, hur jag skulle hålla ratten, och jag fick ha handskar
eller inte på mig när jag körde.
Hur jag slog av och på helljuset. Hur jag växlade. Hur jag trampade ned eller släppte
kopplingen.
Hur jag låg placerad på vägen. Och så vidare.
Vad jag än gjorde var det fel.
Det spelade absolut ingen roll, det kunde vara hur jag pratade likväl som
hur jag alltså hanterade bilen.

Jag blev alltid väldigt tyst då, och gjorde precis som han sa.
För att hoppas att vi skulle hinna hem innan det bröt ut på allvar.
Ibland fungerade den strategin, men ibland var det för långt hem att det inte
gick förhala längre.
Utan då fick jag höra hur jag var som person, vad han föraktade med mig, hur
lite han brydde sig om mig, hur lite han tyckte om mig.
Att om jag försvann skulle han inte bry sig ett dugg.
Om och om igen, tills jag började gråta.
I början kunde jag försöka resonera med honom, men efter några år lade jag ned
det.

Eftersom det aldrig handlade om att han ville lugna ned sig.
Tvärtom, han ville köra linan ut.
Tills jag storgrinade och berättade hur mycket han betydde för mig.
Han gottade sig i mig i det läget.
Jag har aldrig blivit klok på det.
Men det var dit han ville komma, tills han gjort mig så illa att jag storgriande
och berättade att jag tyckte om honom mer än allt annat.

Väl hemma så gick han oftast och lade sig direkt, och somnade innan han landat på kudden.
Kvar låg jag vaken, ofta till tidig morgon.
För att om och om igen gå igenom allt han sagt till mig.

Morgonen efter klev jag ofta upp tidigt, efter bara en timme eller två av sömn.
Jag var alltid nervös och på helspänn.
Tills han klivit upp och jag kunnat checka av vilken sinnesstämning han var i.
Oftast var han på väldigt muntert humör, han var förmodligen berusad fortfarande.
Vilket inte var så konstigt efter en lång natt med mycket alkohol och umgänge.
Då var han sitt riktigt glada jag.
Pratade gärna med mig, gav mig uppmärksamhet, visade hur väl han kände mig
genom att föreslå saker att göra som han visste att jag gillade.

Låter likt min far, eller hur?

Någon ursäkt fick jag aldrig.
Eller jo, två gånger har han bett om ursäkt, och det var när vi fortfarande
bara var vänner, innan vi alltså blivit ett par.
Då var han ett riktigt satans as vid två tillfällen, och bad om ursäkt dagen efter.
Men nej, några ursäkter eller möjligheter att prata om det, det existerade egentligen aldrig.
Jag sa ibland, dagen efter, att jag inte ville han skulle dricka ren sprit.
För det var som regel i kombination med ren sprit som det barkade av.
Men det i sig blev aldrig en diskussion eller ett tillfälle att prata om något.
Utan jag sa det bara, utan någon som helst respons från honom.

Men tja, med tanke på att han allt som oftast blev en snäll kille, vänlig och glad
med alkohol i kroppen, så hade jag inga invändningar mot att han drack.
Vilket är ruskigt osunt på alla sätt och vis, från min sida.

Jag skäms för det.

Jag vet heller inte när någon klassas som alkoholist.
Förmodligen långt tidigare än vad jag själv gör den bedömningen.

För mig handlar det inte så mycket om mängden eller antalet tillfällen som dricks på.
Det handlar mer om hur personen blir.
Hur det påverkar livet.
Om de påverkar relationer man har med människor, alltså med familj, vänner
och andra typer av relationer.
Om det påverkar det arbete man har.
Om det påverkar saker man blir begränsad att göra.

Sådant definierar en alkoholist i mina ögon.

I J:s fall påverkade hans sätt att använda alkohol inte ovanstående nämnbart.
Han skötte jobbet exemplariskt. Han tycker om sitt jobb, och sätter det främst.
Det han ville göra på fritiden stördes lite och inget heller. Jag var som regel
nykter och körde oss dit vi skulle.
Japp, mitt medberoende ser vi här igen.
Och om alkoholen påverkat hans relation med sin familj, hmmm, de har en knepig relation
överlag. Om alkoholen har någon påverkan där eller inte vet jag inte.

Eller så är jag blind.
Jag vet faktiskt inte riktigt.

Och då det gällde min pappa och hans sätt att använda alkohol, så
påverkades hela hans sätt att relatera till folk överhuvudtaget.
Han blev inte speciellt trevlig.
Arbetet tog stryk vissa gånger.
Och hans och min relation blev som den blev.

Så alkohol är jag känslig inför.
Vi har en långvarig och knepig relation.
Dels hur jag själv använder den, och dels hur andra i min omgivning
använder den.

I mångt och mycket tycker jag inte om den.
Och i andra fall är jag väldigt förtjust i den.
Allt hänger på hur jag fungerar ihop med just den personen när hen är på fyllan,
eller ens har druckit så lite som en öl eller ett glas vin.

Så ja, alkohol är knepigt.
Jag kommer för alltid att måsta våga se mitt eget drickande med
klara ögon.
Annars ligger jag illa till.
Vilket inte är ett alternativ.

Alkohol är en av livets mycket trevliga drycker att hänge sig åt.
Men lika rolig som den är, är den destruktiv.

Jag märker att jag har mycket att skriva av mig då det gäller detta ämne.
Jag känner mig nöjd för nu, men kommer troligtvis att återkomma till det
vid fler tillfällen.

Orden kom enkelt, precis som jag väntade mig.
Känslorna kom också. Det var lite mer otippat.
Det finns många ledsna sådana, glada, arga och rädda också.
Alkohol och dess effekter, dess påverkan på mig och på de jag har runt omkring
mig väcker många känslor.
Det väcker många minnen.
Får mig att tänka på sådant som jag har begravt djupt inom mig.
Sådant som jag aldrig ville tänka på igen.

Jag tror jag just sprungit ett maraton.