Jag är allt.
Jag är inget.
Jag är överallt.
Jag är ingenstans.
Fylld av liv skimrar jag.
Och ligger tyst, orörlig.
Min kropp, den är stark.
Och går sönder när jag stryker mjukt vid huden.
Mitt inre skrattar och sjunger.
Och är lika tyst som tomt.
Jag vill skära genom min hud.
Jag behöver påminna mig om att jag fortfarande kan känna något.
Jag vill väcka mig själv till liv.
Kroppen som svarar när det vassa går genom huden.
Det vackra röda.
Den mest levande känslan någonsin.
Den tränger igenom allt.
Den lugnar, den lenar, den fokuserar, den ger hopp.
Jag är passionerat förälskad. I livet självt.
Det berusar mig. Gång på gång.
Jag är tom. Som om jag slutat andas.
Det gör mig ledsen. Och ännu mer ihåligt ekande.
Jag håller mig fast.
För växlingarna går fort.
Där jag å enda sidan är förväntansfull och glatt förälskad i livet.
Där hela jag följer med mitt hjärtas sång med energi som forsar genom mina ådror.
För att strax efter lägga mig ner, trött på allt.
Stumheten. Den jävla tomheten skrikande i mina öron.
Så jag håller mig fast.
Och jag släpper taget.
Dagarna passerar och jag följer växlingarna. Samtidigt som jag inte följer.
Utan skapar själv. För att göra mjukare vändningar.
För att jämna ut.
Idag är en bra dag.
Det råder en typ av någorlunda balans.
Som känns lugn, stabil med ett stänk av vemod.
Jag skrattar inte. Men känner mig på inget sätt ledsen heller.
Jag känner mig allvarlig. Fundersam.
På mitt liv.
Det är vår.
Vändningarna, motsättningarna, som alltid har funnits och alltid kommer
att finnas, blir kraftigare, större och mer våldsamma med våren.
I år som alla andra år.
Jag använder mig av det jag lärt mig för att mildra stormarna, vilket hjälper.
Men kasten är tvära likafullt. De sliter.
Men våren varar som bekant inte för evigt. Den övergår alltid i sommar.
Och då följer jag med den.
Dit livet är mer balanserat och de tvära kasten inte längre är lika tvära.
Jag ser fram emot det. Mycket.
Fylld av liv njöt jag av det tysta och stora tidigare idag.