Efterlängtade vardag.
Precis det skrev jag om i mitt tidigare inlägg.
Målsättningar inför det det nya året.
De utarbetades inte med tanke på något nytt, fräscht år som
var i antågande, det råkar endast i mångt och mycket sammanfalla.
Gränssättningar i olika avseenden. På olika plan.
På det privata. På det yrkesmässiga.
Jag har redan brustit. På båda planen.
Till synes ett nederlag.
Men framför allt, seger.
Förstå mig rätt, självklart hade jag föredaragit att
inte snubblat till från den riktlinje jag har.
Men, nu är det gjort, jag är medveten om vart det hände.
Varför det hände.
I och med det vet jag även hur jag ska förebygga det, inför
nästa drabbning med min snubbelfot.
Kartläggning. It´s da shit!
Utan den vet jag inte vart jag befinner mig i nuläge, vart
jag befann mig nyss eller hur jag hamnade där.
Vart jag vill befinna mig, samt hur jag ska nå dit.
Oändligt positivt. Omän man snubblar till. Lite då och då.
I morgon är min första vardag sedan julledigheten.
Jag har inte mirakulöst förvandlats till en lugn, trygg variant
av mig själv, fullsmockad med såväl självkänsla som självförtroende,
under dessa lediga veckor.
Nej då, jag är i stort sett samma Cicci som innan.
(Förutom det ytterst ocharmiga och missklädsamma lilla
herpesutbrott som tagit över i stort sett hela ansiktet.)
Trots mitt hyfsat vanliga jag, är dessa dagar ändå början på något nytt.
Eller en fortsättning på något påbörjat nytt.
Målet är utarbetat.
Vägen dit är mitt jobb, i min vardag, ihop med K och L på Kliniken.
Intressanta förändringar för mig.
Sådana som i nuläge får mig att tänka ”driver du med mig? Hur ska jag nå dit?”
Vilket jag givetvis kommer att göra.
När målsättningen känns bra och är realistisk, och stegen dit anpassas efter min
steglängd, då finns precis alla förutsättningar för något riktigt bra.