Antingen eller ger medräknad eller inte.

Jag har en klar tendens till ett antingen-eller sätt att förhålla mig.
Till mig själv och det jag gör, alltså.

Jag har nog tyckt att jag jobbat bort det mesta av det här tänket,
men vid närmare granskning visar det sig att så inte är fallet.

Tänket finns kvar, lik förbannat.
Liksom den bristande självkänslan. Där tänket är fött ur.

I stil med, antingen gör något helt korrekt, eller inte alls.
Inte att förväxlas med svart-vitt tänkande, som för mig innebär
något helt annat än det jag pratar om här.

Tillbaka till antingen-eller.

Om jag företar mig med något, det kan i stort sett handla om vad som helst,
så gör jag det med ett antingen-eller tänk.

Ska jag måla en vägg, då ser jag till att göra det ”perfekt”, i mina ögon.
Tror jag inte att jag fixar ”perfekt”, ja då struntar jag i att ta i penseln överhuvudtaget.

Eller som innan operationen, antingen skötte jag min kost exemplariskt.
Eller så misskötte jag den totalt.
Hade jag väl ”sumpat” min ”perfekta” kost med en bit Dajm,
ja då var det ändå kört, då ansåg jag att jag lika gärna
kunde äta en Pollypåse, en påse ostkrokar samt dricka 1.5 liter
Coca cola när jag ändå var i farten.
(Och sedan lova mig själv att i morgon, ja då skulle jag fixa
en ”perfekt” matdag, som kompensation för dagens ”misslyckande”.)

Det här är ett ganska slitsamt sätt att leva på.
Jag menar, livet är fyllt med ”halverst bra” gjorda saker.
Vilket är helt okej. Vilket räcker alldeles tillräckligt.

När man hela tiden strävar efter att göra saker och ting ”perfekt”,
så blir stora delar av allt man företar sig, ”misslyckat”.

Eller ännu värre, jag låter bli att prova även det som låter både
kul och spännande.
Vilken nybörjare kan göra något ”perfekt” första gångerna?
Inte jag, men då låter jag som sagt hellre bli att försöka.
Och går, än en gång, miste om en hel del kul grejer.
Vilket jag också jag gräma ihjäl mig över.

Ett antingen-eller tänkande ställer orimligt höga krav på en själv.
Vilket gör att man lever i en stressad tillvaro i jakten på att göra
något lite bättre.

Det blir i mångt och mycket ett liv i misslyckandets tecken.
Och vem fasen vill leva där?
Som misslyckad?

Jag ställer andra krav för dem jag möter, givetvis.
”Perfekt”-standarden gäller bara mig.
Det jag ska leverera, inför andra, inför mig själv.

Jag vill inte göra någon annan besviken.
Eller få någon annan att känna att jag inte duger.
Att riskera att inte vara medräknad, om jag inte är bra eller duktig nog.

Jag kan slå mig själv blodig (mentalt alltså) när jag missat
något, så jag inte ”lyckades”.
Jag undrar gång på gång hur jag kunde vara så dum eller så slarvig,
att jag missade något.
Gång på gång, rasslar tankarna förbi med blinkande text som skriker
”värdelös”.
Genom att ”misslyckas” ser alla att jag är en fuckup, som inte klarar
någonting ordentligt.

Varför skulle de då vilja fortsätta vara med mig?
Utanförskapet hägrar.

Slitsamt, slitsamt, mina vänner.
Jag hoppas de flesta av er inte har en susning om vad jag pratar om,
att ni absolut inte kan relatera.

För då lever ni ett bättre liv, som är långt mer tillåtande och förlåtande.
Mot er själva.

Allt detta sitter i mitt huvud.
Och i ryggmärgen.
Känslan av att inte ha något värde.
Därför måste jag gång på gång visa att jag visst duger, att jag visst har ett värde.
Att jag visst går att älska.

Dit är jag på väg.
Med en hel del arbete kommer jag att komma dit.