Äntligen borta. Som jag längtat.

Idag gjorde jag något som jag velat göra länge.
Nämligen att ta bort två födelsemärken.
Som var lika fula som obekväma.
(Tjejer med födelsemärken där bh:n ligger vet vad jag menar.)

I vilket fall, idag var dagen.
Jag kom dit, träffade läkaren, som visade sig vara en man.
Skit. Satans jävla skit.
Jag hade förvisso förberett mig på att så skulle kunna vara
fallet, men jag blev likafullt väldigt obekväm när det visade
sig vara en man.
Namnet jag fått med kallelesen berättade nämligen inte för mig
om det tillhörde en man eller kvinna.
Han såg snäll ut, så jag tänkte att det ändå är klart snart.

Däremot kändes det inte alls okej att visa min rygg för honom.
Min nakna hud. Där jag hade honom bakom mig och alltså inte kunde
se honom.
Jag skulle inte någonsin ens i påklätt läge ha en man bakom min rygg.
Jag utsätter mig ytterst ogärna för det.
Kan jag undvika det så gör jag det. Alltid.
Det hade varit betydligt enklare om födelsemärkena suttit på framsidan,
omän det hade betytt att jag behövt visa framsida överkropp naken för honom.
Jag hade likafullt haft honom i mitt synfält, och därigenom kunnat
följa hans rörelser.
Att kunna se honom hade utan tvekan gjort mig mer trygg än det
obehagliga i att någon okänd ser mina nakna bröst.

Men nu satt födelsemärkena på ryggen så det vara bara
att försöka hanterat det hela.
… herregud, att han rörde vid min hud utan att min syn kunde uppfatta
hans rörelse och med det förbereda (förvarna) mig…

Ni som hängt med här inne på bloggen har många gånger läst om varför
det är komplicerat med män.
Beröring från dem, vänskap från dem. Bara att ens vara i närheten av dem.
Ni som är nya hittar viss förklaring det här inlägget.
Följer ni länkarna i det inlägget tror jag ni bättre kommer att förstå
den märkliga relation jag har med män.)

I vilket fall.
Jag var redan där, på plats, och jag försökte mentalt acceptera att han var man
och att jag nu ville bara ha detta bortgjort.
Jag lade mig på mage på britsen, och han lade bedövningen.
Vilken gick fint.
Till saken hör att jag inte är så jätteförtjust sprutor.
Har aldrig varit, kommer gissningsvis aldrig att bli.
Blodprov är aldrig några problem, men sprutor… nej.
Oftast för att de förutom sitt stick svider.
Vilket ju blodprov aldrig gör.
Bedövningsmomentet gick dock finfint.

Sedan följde en massa aktiviteter med personal som gick in och ut ur rummet,
jag var placead i någon typ av mellanrum. Dörrar på var sin sida av rummet
och ett tag kändes det nästan som om det användes som en genomfart.
Det gjorde att jag inte kände mig riktigt så väl till mods där jag låg.
I och med att jag låg på mage var det svårt att följa vad som hände,
och vilka personer som befann sig i rummet och liknande.
Hade jag bara kunnat se dem…
Behovet av att resa mig upp och gå därifrån blev enormt.

Så kom en sköterska (för att stanna) som alltså skulle assistera
min läkare.
Det var dags att dra igång. Perfekt.
Att jag såg en skalpell och sedan inte kunde se något mer gjorde
att jag låg och väntade på vass smärta.
Haha, jodå, jag visste att jag var bedövad, men rädslan fanns
liksom där ändå.
Tänk om bedövningen inte tagit fullt ut än?
Vilket gjorde det svårt att slappna av.
Men det gjorde inte ont alls när han började skära.
Ingen vass smärta med andra ord.
Tills någon minut in i borttagandet av första födelsemärket.
Då började det kännas.
Jag sa till honom att jag kände av det, och frågade om det var normalt.
Jodå, svarade han, det är normalt.

Okej, ja då kunde jag liksom ta det lugnt. Allt var normalt.
Det kändes mer och mer och jag började hoppas att det skulle vara över.
Jag hade (av någon anledning) tagit för givet att det hela bara
skulle ta typ en minut.
Men så var alltså inte fallet.
Jag började oroa mig när han ändrade vinkel för vilken gång i ordningen.
Jag tänkte att om det inte är klart snart så kommer jag inte att
fixa det. För nu kändes det rejält.

Men just då var det klart. Och en mycket lättad jag pustade ut.
Tills han satte ner nålen (eller vad som nu används) för att sy.
Jag var liksom helt oförberedd.
Jag ryckte till, och sa att det gjorde ont.
Utgången gjorde lika ont som ingångshålet.
Han sade till mig att det här inte gör så ont.
Jag tänkte att fan, det är jag som är sjåpig. Skrärpning Degerman.
Så jag sade inget mer.
Vid ingånghålet på nästa stygn drog min kropp ihop sig ofrivilligt.
Och ett synnerligen osmickrande ljud kom ur min mun.
Sköterskan frågade hur det gick, jag sa att det gör ont.
När andra stygnet var på plats så undrade jag hur många stygn till
som skulle dit.
Eftersom det andra stygnet gjort rejält mer ont än det första så började
jag på allvar oroa mig över de stygn som skulle komma.
Så stack han för tredje stygnet, och den här gången kunde jag inte
hålla kroppen eller benen still, jag liksom sparkade till på britsen.
Och min läkare upprepade att det här gör ju inte så ont.
Sköterskan sa att vi kanske skulle sätta lite mer bedövning.
Jag frågade hur många stygn till det rörde sig om, och när jag fick höra att
vi var på sista så sa jag att det går bra utan mer bedövning.
Under sista sticket fokuserade jag, så att jag skulle fixa det utan att
några fler idiotiska läten skulle komma ur mig.
Smärta när man är fokuserad är en helt annan sak än när man är ofokuserad.
Den går hanterar då.
När saker gör ont blir jag nämligen arg. Oftast.
Och det arga gör att jag kan hantera det.
Men det arga inträffar som regel bara då jag är förberedd på att något
ska göra ont.
… ehrm, ja alltså det låter ju hur märkligt som helst när jag
försöker förklara det här.
Sista stygnet blev klart och det gick alldeles utmärkt.

Men likafullt, födelsemärke nummer två bekymrade mig.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle fixa det utan att avslöja
att jag tyckte att det gjorde ont.
Jag tänkte att det bara är att bita ihop. Och inte sjåpa sig
så förbannat.
Jag blev irriterad på mig själv där jag låg, att jag liksom
gnällde över något som inte var något att gnälla över.
Vilket var bra, för då behöll jag den arga känslan jag behövde.

Gissa hur lättad jag kände mig då jag varken kände när han skar bort det
andra födelsemärket eller satte dit stygn.
Jag kände absolut ingenting. Jag kände inte ens när han rörde min hud.
Jag nästan fnissade för mig själv av lättnad.
Sköterskan sa, när läkaren lämnat rummet, att vi skulle ha lagt mer
bedövning för det ska inte behöva göra ont alls att ta bort födelsemärken.
Fast då var jag så lycklig över att jag klarat av pärsen.
Den där jag hade en man så nära och till råga på allt bakom min rygg,
samt att ha fixat något som jag tyckte gjort ont
Frågan kring om jag skulle ha fått mer bedövning eller inte
spelade på inget sätt någon roll längre.
Jag var liksom världens gladaste över att ha fixat det.

Å andra sidan så undrade jag en hel del i eftermiddags varför jag inte
bara hade bett om att få mer bedövning.
Kanske var det för att jag trodde att det skulle kännas, att man får
räkna med att det gör ont helt enkelt.
Kanske ville jag inte visa mig svag och sjåpig genom att be om det,
när läkaren varit tydlig med att det här inte gjorde ont.
Mitt behov av att inte vara någon mes eller någon som ska
klaga och tjafsa kickade in rakt av.
Mitt enorma behov av att visa mig duktig och tålig.
Att visa att jag är värd någonting.

Eller så kanske jag bara ville få det överstökat, för att jag
inte var bekväm med att ha en man så nära min nakna hud, då jag låg
med ansiktet nedåt och inte kunde se vad som hände.
Kanske var det en kombination av alla ovanstående.
Eller drog han kanske slutsatsen då han såg delar av de tatueringar jag har,
att jag borde fixa något så enkelt som att ta bort födelsemärken och
sy några ynka stygn.
Vem vet?

I vilket fall, nu är det gjort.
Och en mycket, mycket glad jag gick därifrån med lätta steg.
Äntligen är födelsemärkena borta.
De lika fula som onda i kombination med en bh.
Och tacksamt är att jag inte behöver ha en man i närheten av mig.
Bakom min rygg.
Aftonen blir lugn, för jag är trött.
Jag tror det är anspänningen från tidigare idag.
Situationen jag inte kunde kontrollera.
Och att jag påmindes om sådant i mitt liv som jag helst inte vill
bli påmind om eller tänka på.
Det rev igång någon ledsamhet som jag inte riktigt kan skaka av mig.
Kanske får kvällen bjuda mig på ett Criminal minds-maraton.
Med ett öga på hockeyn givetvis. 😉

Min underbara lillgurka får avsluta det här inlägget. Finaste Alicen.