Äntligen! Kod brun gäller för inlägget.

…herregud!
Undra om jag någonsin kommer att nyktra till?!
Haha, jajamän fest på Casa Hawk igår innebär en mycket trött jag idag.
Det är aldrig ett bra tecken att vakna och undra vart fan man är, om jag säger så.
Tack och lov var det hos makarna Skogly, men ja jag blev nog smulans förvånad,
eftersom jag skulle få lifta hem när skjutsen mot Kåge och Ängarna kom.

Men nejdå, då hade jag inte festat klart.
Alls.
Inte heller Erika och Danne gissar jag, för vi fortsatte.
Vilket jag helt förträngt när jag vaknade i morse.
Och alltså kände mig väldigt förvirrad när sängen jag låg i inte var min.

Fick skjuts hem av föräldrarna som var i krokarna.
Vilket var tur, för jag tror inte jag hade fixat att gå hem.
Det var en mycket blek kopia av mig själv som vaknade i morse.
Herregud, jag måste sluta blanda alkoholsorter.
Jag drack alldeles för gott för att begränsa mig…
Vilket känns idag.
Väl hemma låg jag pall. Kunde inte sova. Kunde inte vara vaken.
Ett klart oskönt läge.

Men det var givetvis gårkvällen värd.
Jajamän, vi hade jäkligt kul.
Åt gott, precis som alltid. Matmagi mama Skogly-style!
(Tack för matlådorna Erika! Smakade toppen även idag!)
Vi satt ute länge igår.
Pratade och myste på i allra största allmänhet!
Sedan lyssnade vi givetvis på massor med bra musik!
Klart som fan man inte vill gå och lägga sig då!

Dagen idag har med andra ord varit lugn.
I princip inget har gjorts. Överhuvudtaget.
Med det sagt, ikväll blir det en sen skogsrunda.
Jag hoppas det inte hinner börja regna innan jag fått mig ut.
Både åska och regn vankas.
Åskan mullrar redan på avstånd.
Mysigt.

Vad som däremot har gjort den här dagen till en alldeles finfin sådan är att
jag äntligen har fått nummer tvåa mig!
Jajamän, man tror ju inte att det är sant!
Senast var förra söndagen, så välbehövligt jajamän!
Jag hade börjat fundera i Microlax-termer, för man mår ju inte bra när man inte gått
på toa på så länge.
Tack och lov behövde jag liksom bara hota min kropp med det, för helt plötsligt fick
den för sig att vilja samarbeta.
Mycket klokt. Och mycket tacksamt!
Fridens liljor!
(Eller ja, hur trevligt nu det är att göra sig av med något som känns som en tegelsten
med en sisådär 25 vassa hörn.)
Jag tittade på det hela, det som alltså lagrats i min kropp.
Jag hade utan tvekan lagt upp en bild på det om jag inte med det förmodligen hade
brutit en rad regler för Facebook.
Samt att mina vänner där kanske heller inte hade uppskattat det.
För en veckas sådant, det är inte lite det.
Mycket imponerande vill jag tycka.
Jag förstår precis varför jag inte mått speciellt bra de senaste dagarna.
I morgon kommer jag att ringa Heimdall och fråga om jag kan få börja med
järninjektioner istället för medicin.
Det här fungerar inte. Jag mår fasen inte bra av att magen är såhär.
Olika järntillskott är testade, och nu ger jag upp.
Har läst att injektioner med järn brukar fungera bra.
Däremot verkar det lite knepigt att få sådana, men tja, jag får väl putsa mina argument
och vara väl förberedd när jag pratar med min läkare.
Jag tänker mig att han borde vara hygglig och hjälpa mig med det.
Om inte annat så kan jag alltid ta ett kort och visa honom hur en veckas avföring ser
ut när den väl behagar komma ut.

Det borde skrämma honom till att hjälpa mig. Smider min elaka hjärna planer om…

Låt oss alla ha en härlig söndagsafton!