Ätande eller tuggande. Skit som skit.

Efter min gastric bypassoperation (oh yes, here we go again!)
är mitt matmissbruk, som bekant, över.
Med matmissbruk menar jag inte mat, det kallas så, men vad det handlade
om i mitt fall var alltså godis, choklad, kakor, bullar, chips, ostkrokar,
skräpmat, you name it, jag åt det.

Avsaknaden av den tröst ett sådant missbruk ger hade kunnat få mig att
missbruka något annat, nämligen alkohol. (Det inlägget hittar ni här.)
Mitt Lag gjorde mig fullkomligt uppmärksam på detta, och nu är det inte längre
ett problem.

Numera håller mitt missbruk till på mer acceptabla breddgrader.
Nämligen tuggummi.
Haha, ja jag vet, det är smulans skrattretande löjligt!
Men håll i er gott folk, jag tuggar i mig mellan 2-4 påsar tuggummi per dag, så för mig
känns det varken löjligt eller skrattretande.
Det känns bara pinsamt och tröttsamt, att än en gång vara i karusellen.

Jag följer mitt invanda mönster. Behovet av lindring och flykt.

Det kan säkert finnas någon som på ”normal” basis tuggar i sig liknande mängd
tuggummi som jag, men jag törs lova att mitt tillvägagångssätt skiljer
mig från denne mer normala tuggare.

Jag gör på samma vis som när jag överåt.
Jag följer några givna regeler.

* Ensamhet.
Jag masstuggar bara när jag är själv. Jag blir väldigt irriterad om någon kommer
och stör när jag sitter vid datorn eller ser tv ihop med mitt tuggande.

* Mörkandet.
Jag mörkar hur mycket jag faktiskt tuggar.
Jag har alltid en rejäl gömma med mig när jag åker exempelvis till fjällen.
Djupt undanstoppade i min väska, där jag vet att ingen kommer att vara.
Stannar vi till under vägen, ja då kan jag, utan att det verkar konstigt
i andras ögon, köpa två påsar till.
Jag menar, två påsar under en hel helg, ja det är ju acceptabelt i allas ögon.

Jag ser givetvis till att gömma de tomma påsarna bland soporna, så inte Jörgen
ska se dem.

* Det perfekta tillfället.
Jag väljer noga mina tillfällen då jag tuggar i mig dem.
Jag kan längta tills jag kommer hem och kan dra igång det hela.
Nästan fantisera lite om det.
Det är en ritual. Antingen är jag hemma vid datorn eller tv:n.
Jag gör det endast om jag vet att jag kan hålla på tills jag är nöjd.
Skulle jag bara hinna tugga i mig säg, 8-10 tuggummin, då börjar jag inte ens.
Jag skulle bara bli arg och frustrerad om jag blev störd nämligen.

* Löften om bot och bättring.
Jag lovar mig själv att sluta upp med detta, varenda dag.
Men fortsätter givetvis dagen efter.

* Skammen.
Jag skulle aldrig någonsin erkänna hur det ligger till med mitt tuggande.
För det är så pinsamt att jag flyttat mitt matmissbruk till något så djävla fånigt
som missbruk av tuggummin. Pinsamheten slår liksom i taket här.
Min vän Erika vet, med henne har jag pratat om det.

Tills nu, då jag lägger ut mitt grymt pinsamma jag inför allmän beskådan.

Och för mig är det så enkelt att se att jag bara bytt ut ätandet, mot ett tuggande.
Same, same, but different.

Så ja, visst finns det inledningsvis något skrattretande fjantigt över att kalla
ett tuggummituggande för ett missbruk.

Men som ni ser, alla omständigheter omkring skriker missbruk.
Andra med missbrukartendenser gissar jag känner igen mönstret direkt.

Jag behöver se över detta.
Utan tvekan.
Men inte just nu. Utan någon annan dag.
Jag vill ha kvar den tröst och flykt det ger.

Fast jag inser att jag inte kan fortsätta såhär längre.