Att få äran att vara slagpåse såväl som spypåse.

Så kommer inlägget som var tänkt att skrivas igår, då jag helt plötsligt befann mig
skrivandes om vänskap, istället.

Hur som helst.
Min goda vän Katta och jag har de senaste gångerna vi träffats kommit att diskutera
hur fel det blir när folk tar ut sin ilska på andra.
Att en del människor kastar ur sig saker, helt osorterat och oreflekterat,
när de är arga.
Det kan vara hot om våld, känslomässiga hot till förolämpningar och allmänt svineri.

Det kan vara allt från att kalla någon hjärndöd, kalla någon en jävla fitta,
säga åt någon att hålla käften, be någon dra åt helvete, säga att om personen inte passar sig
djävligt noga så kommer…, till att undra hur djävla dum du kan vara, eller säga åt dig
att ta din feta jävla röv och pallra dig härifrån.

Vi pratade om det utifrån ett partnerperspektiv.
Men vi kunde lika gärna ha pratat om det gällandes överlag.
Det här sättet existerar självfallet i alla typer av relationer.
De du har med dina barn, dina vänner, dina arbetskompisar eller dina föräldrar.

Känner du igen dig i det jag skriver?
Har du råkat ut för denna behandling, eller är det du som ger denna behandling?

Eftersom det sägs av en arg person och återspeglar det en arg person vill få ur sig,
går det över lika fort när personen lugnat ner sig.
Då blir de tillbaka till sitt vanliga, mer normala jag.

Kvar står den som just fått ta emot allt. Kvar i känslan som föds när man blir hotad
eller föroläpad och hånad.
Alla ord som nyss blev sagda eller skrikna ekar inom en. Sliter i känslorna. Förlamar.

Medan, den nyss arga, är på bra humör igen.
Och kanske till och med undrar varför du är så tyst eller verkar sur.

Kanske säger du hur du känner det, hur det kändes när hen spydde ner dig.
Som svar kan tänkas att du får höra; men jag var ju arg då. Nu är det lugnt.
Så enkelt.
Personen kräktes och sket ner dig för att hen var förbannad, kanske inte ens på dig.
Utan bara förbannad. Och mådde gott av att ta ut det på någon.

En del skakar av sig grova ord. sagda av arga personer.
De ger inte orden någon makt eller något fäste, eftersom de vet att den andre är arg,
och inte menar det den sa.

Jag tillhör inte den gruppen, konstaterar jag.
Orden får fäste hos mig. Trycker på känslor inom mig.
Bekräftar sådant som jag redan viskar åt mig själv.
Jag blir välidgt tyst när det drabbar mig.
Ett bra tag efteråt är jag tyst. För känslorna härjar fritt inom mig.
Jag hör orden om och om igen. Vet att det finns något sant i dem.

Låt mig ta ett färskt exempel, det utspelades i torsdags när Jörgen ville ha hjälp
med att lasta skotern på släpen.
Han skulle vinkla upp skidorna medan jag körde upp den.
Det är inga konstigheter, men det blir enklare när man är två.

Däremot hade jag inte förstått exakt hur vi skulle göra det, så jag gjorde fel.
Han blev tvärförbannad, skrek argt åt mig att; vad fan, du måste ju
vänta tills jag tagit tag i andra skidan.
Jag blev lite skärrad för jag var mycket nära att tippa skotern över mig, så jag hoppade
av och han fick köra bak den för att göra ett nytt försök.
Hela tiden skrek han åt mig att jag var hjärndöd, att vem som helst för fan kunnat
räkna ut med arslet att han måste få skidan i rätt läget först.

Tröttheten kom över mig direkt. Från att ha haft energi till att bli helt tom.
Just innan hade jag burit ut maten jag lagat, den jag handlat och det vi skulle
ha med oss i största allmänhet.
Vilket är självklart med tanke på att jag har mer ledig tid till mitt förfogande
än han har. Det underlättar även för mig.

Men nu kände jag mig tom.
Samt att jag kände mig orättvist behandlad. då jag fixat allt annat, så att han
bara skulle behöva lasta skotern och duscha innan vi skulle åka.
Jag tänkte på det jag ordnat med, för att göra det enkelt för honom.

Han spände fast skotern och sedan åkte vi iväg.
Nu var han på strålande humör.
Skrattade och skämtade.
Men uppmärksammade att jag inte var i samma läge som honom, så han busade med mig ännu mer.
Ställde frågor om sådant som intresserar mig osv.
Men jag kunde inte riktigt svara upp till hans glada jag.

Jag var kvar i att jag än en gång fått höra att jag är dum i huvudet. Oduglig.
Orden hjärndöd eller ointelligent kom inte ur hans mun denna gång, men har gjort
de alltför många gånger, så för mig spelade det ingen roll att de inte sades just
denna gång.
De ekade i mitt huvud ändå.
Jag kände mig helt platt. Som jag fått en rak höger.
Jag har förklarat hur fruktansvärt ont det gör när han säger sådana saker till mig,
att höra den man tycker så mycket om säga att man är värdelös, dum och ointelligent.

Jag vet att han bara säger det när han är arg eller frustrerad.
Men inom mig undrar jag om han inte tycker det fastän han inte är arg.
Varför skulle han annars säga det när han är arg?

Det riktigt smärtsamma är att jag tycker detsamma om mig själv.
Att jag inte riktigt är så smart som andra. Eller rolig som andra.
Min självkänsla är smulans stukad.
Därför är jag ofta tyst i sammanhang där det är mer än två personer, alternativt
personer jag inte känner.
Jag vill inte att de ska förstå att jag inte är så klyftig. Eller rolig heller för den delen.
När han säger det till mig, då vet en del inom mig att han har rätt.

Jag har beskrivit det i tidigare inlägg, här och här läser ni om det.

Tillbaka till torsdagen.
Vi åkte till husvagnen, det är en bilfärd på 2.5 timme.
Jag var rätt tyst, fundersam, men försökte svara och prata på så gott det gick.
Vi var inte ovänner på något vis. Och väl framme vid husvagnen hade hans arga ord
slutat gå på repeat i mitt huvud.
De ligger kvar, fortfarande faktiskt, några dagar senare, men skriker inte högt lägnre.

De ligger kvar även på det plan att jag varje gång han vill ha hjälp med något,
får en viss ångest i kroppen, för jag vet att det är stor risk att jag inte lyckas
med det han vill, och då kommer han att berätta för mig hur dum och ointelligent jag är.
Det får mig att alltid vilja prestera perfektion inför honom.
Så han ska förstå att jag visst duger.
Så han inte blir besviken på mig, igen.
För visar jag hur oduglig eller osmart jag är, då finns det risk att bli lämnad, utesluten.
Det är vad det innebär att orden ligger kvar inom mig.

Jag skulle vilja tycka att det här är precis det min vän Katta och jag pratad om.
Hur någon i frustration eller ilska kräks ur sig på någon annan.
När det väl är gjort, och situationen väl löst sig, då blir denne sitt glada jag igen.
Och förstår kanske inte att den andre är kvar i spyan den just fått spolad över sig.

Jag har pratat med Jörgen om detta, det har dock inte lett till någon förändring.
Han blir arg, skriker åt mig, jag tar åt mig, han är glad, och jag är kvar i orden.

Jag vet att jag skulle må mycket bra av att sätta en gräns här.
Vilket jag så småningom kommer att fixa. I nuläge är jag inte där än.
Biter jag ifrån, då matchar han det lätt och trycker till mig hårdare, vilket gör att
jag i nuläge inte kommit dit jag vill, då det gäller gränssättningar än.

Gör det honom till en elak människa?
Inta alls.
Däremot kan han inte sätta sig in i hur hans sätt påverkar mig.
Att det han säger åt mig i ilska, finns kvar hos mig fastän han blivit glad igen.

Till dig som känner igen dig, som den som slår hårt mot din partner,
dina barn, dina vänner, dina föräldrar, dina arbetskompisar, och rättfärdigar
det med att du inte menade det, du sa det ju bara för att du var arg.

Gör om, gör rätt.
Dina ord är inte bara ord för den du spyr på.
De gör precis så ont som du avser att de ska göra.
Och de sitter kvar, långt efter att du slutat vara arg.

Så, gör om, gör rätt.
Det är en uppmaning.
Punkt.