Att göra natt klockan 22.15 en fredagskväll gör att när man vaknar
tio timmar senare har gott om tid att njuta av morgontimmarna.
Vilket Alice och jag sannerligen gjorde.
Vi drog upp på Vitberget och gjorde en runda i naturen.
Det var precis sådär ögonbedövande och sinneslyftande som man fantiserar
om att vackra dagar ska vara.
Den där fantastiska tystnaden. Den just så pass minuskalla luften tillsammans
med snö och träd som dansar i solen.
Det är få saker jag tycker så mycket om som skog.
Den är underbar oavsett väder i stort sett.
Regn i skog är underbart renande.
Storm i skog är underbart skrämmande.
30 minusgrader såväl som 30 plusgrader är underbart utmanande.
Solsken i skog är en underbar mjuk och lugn strykning över själen.
Skog och jag passar helt enkelt väldigt bra ihop. Har alltid gjort.
Underbart!
Många gånger undrar jag hur hon ser på världen, vad hon tycker och tänker.
Så i förmiddags hittade man Alice och mig på Vitberget.
Vädret var oslagbart och jag tankade energi.
Den sista veckan har varit påfrestande.
Pappa bröt som bekant lårbenshalsen förra lördagen och mamma har legat
däckad i lunginflammation.
Mina dagar har på många sätt inneburit att pendla mellan arbete, lasarettet
och föräldrarnas bostad.
Samtidigt som jag också vill ge Alicen en bra tillvaro.
Turligt är att mitt sätt att tanka energi genom att vara i
skogen sammanfaller med ett av Alicens stora nöjen, nämligen att
springa fritt.
Mitt mycket dåliga mattesamvete har mildrats då vi varit ute i skogen.
Men jag konstaterar att hon fått stå tillbaka en hel del den här veckan.
Hela jag har varit trött den här veckan.
Trötthet i kombination med huvudvärk och en krånglande mage.
Lagt mig tidigt om kvällen. Och likafullt varit väldigt irriterad dagtid.
Det är inte att jag inte hinner med arbete/lasarettet/mamma.
Återigen, tidsmässigt hinner jag.
Det handlar mest om att jag får lägga om mitt schema och göra saker
när jag i vanliga fall inte skulle ha gjort dem.
Jag har fått boka av några träffar med kompisar, men det är inget som
inte går ta igen en annan vecka.
Det handlar om tidsplanering och tidseffektivitet.
(Med resultat att mitt hem numera ser ut som ett slagfält. Att diska eller
plocka bort, dammsuga, står inte högt i prioritering när det enda
jag vill göra är att vila när jag kommer hem på kvällen.)
Nåväl, idag är dagen då jag strax tänker ta itu med slagfält Hyttlidgatan!
Det är den mentala pressen som tar min energi, tänker jag.
Pappas situation har inte oroat mig nämnvärt, ett benbrott är ett benbrott.
Samt att han trivts finfint på lassa!
Han har gillat allt från maten till de andra på salen till personalen.
Varje gång jag besökt honom har jag fått samma känsla och tanke;
att han sett långt mer pigg ut än på väldigt många månader.
Visst har han längtat hem, men han har verkligen trivts på lasarettet.
Det är mammas situation som gnagt mer.
Det gör väldigt ont att se sin annars så pigga mamma
inte orka stiga upp ur sängen i stor sett.
Att se hur hon måste ligga och vila efter att ha tvättat sig på morgonen,
att en så enkel procedur slukat all energi som fanns.
Att se hur hon inte äter. Hon säger att hon mår illa och inte har någon
aptit. Samtidigt som hon inte har någon ork.
Att då försöka att inte bli rasande förbannad och frustrerad hindra mig
själv från impulsen att fysiskt tvinga i henne maten.
Att i stället försöka lirka och peppa henne att äta.
… bara för att se henne peta i den.
Att se hur hon stirrar rakt ut i luften ståendes mitt i köket utan att
orka gå tillbaka till soffan för att lägga sig och vila.
Det är slitsamt. Det gör väldigt ont.
Jag har varit arg så många gånger denna vecka.
Jag antar att jag blir arg när jag i själva verket är rädd.
Samtidigt har jag läst på om lunginflammation, jag är
införstådd i att man tappar all ork. Att aptiten försvinner.
Att detta kan pågå väldigt länge.
Jag vet. Och samtidigt känner jag mig rädd. Vilket visar sig i ilska.
Nu, några dagar in på sin penicillinkur och Mollipect, hostar hon
betydligt mindre och orken är något bättre.
Hon kommer givetvis att bli bra. Det går bara så förtvivlat långsamt.
Pappa fick komma hem igår. Han klarade de många trappstegen riktigt bra.
Jag är glad över att han tagit träningen på största allvar.
Han var väldigt trött väl hemma, men nu är han hemma, vilket är bra.
Men det gör även att mammas ork förmodligen kommer att bli prövad.
Hon som knappt fixar sig själv har delvis en annan person som hon ska
kolla till och hjälpa.
Jag kommer att fortsätta ordna med deras frukost, lunch och middag i
den mån jag kan kombinera det med mitt arbete.
Så att mamma fortsätter ha mig som en vagel i ögat då det gäller att hon
ska äta ordentligt.
(Och med ordentligt menar jag att hon åtminstone ska äta mer än en myra.)
Samt se till att pappa sköter ruljansen där hemma.
Hur det än är med pappa, att han läker från ett benbrott, så har han
betydligt mer energi än mamma.
Det gäller att ta tillvara på den energin nu, så att mamma kan fortsätta
piggna till i den takt det tar.
Samt att det förmodligen motiverar pappa att hålla sig så pigg som
möjligt för att hjälpa mamma, med tanke på att han är väldigt
orolig över henne.
De är våldsamt tacksamma för den hjälp de får, vilket de säger flera
gånger per dag.
Vilket får mig att skämmas en smula över mig själv.
Det är självklart att jag hjälper dem, och i ärlighetens namn
är det inte mycket jag gör för dem.
Givetvis blir jag glad över deras tacksamhet, men den glädjen blandas
med en rejäl dos av skam likafullt.
Vickan och jag har en hel del kontakt dessa dagar, via Skype och
via mejl. Det känns väldigt bra att vi är två om det här.
Vickan gör det hon kan från andra sidan jordklotet. Hon ringer mamma
och pappa varje dag. Kollar hur det är med dem, uppmuntrar och lyssnar på
dem samt underhåller dem med roliga och intressanta saker från Nya Zeeland.
Samt skickar blommor och choklad.
Jag tycker absolut att mamma och pappa har fin uppbackning.
Mina fastrar och en av mina halvbröder hör också av sig och pratar med dem,
vilket jag vet gör både mamma och pappa glada.
De är väl omhändertagna. Utan tvekan.
Likafullt känner jag mig trött, jävligt trött.
Och väldigt många gånger också otroligt irriterad.
Förmodligen för att min vardag inte liknar sig själv.
Tiden är återigen inte något större problem, jag har som bekant inga barn
själv, så den tid jag har är helt och hållet min.
Det är planerandet, hur jag ska styra ihop det hela.
Vilket innebär att planera måltider, inköp och utförande.
(Att ordna måltider till den som inte har någon som helst
lust eller ork att äta är en utmaning i sig.)
Det hela underlättas genom att pappa numera inte är på lasarettet,
att endast ha en adress att fokusera på förenklar.
Knäckande är dock påminnelsen om föräldrarnas sårbarhet.
Den påminner mig om deras förestående död.
Vilken jag inte har den minsta lust att påminnas om.
Den här nattens långa sömn samt förmiddagens runda i skogen var bra saker.
Jag kände mig på bättre humör efter det.
Men tröttheten kom direkt jag hälsat på föräldrarna och kollat att de
fått i sig frukosten.
Det räckte med något så litet som att pappa ansåg att han kunde skippa
Fragmin-sprutan han fått utskriven och bara ersätta den med sin
sedvanliga Waran.
Då gick en säkring hos mig och det krävdes precis all självkontroll
för att inte vråla rakt ut i frustration.
Jag förklarade lugnt (kanske) att läkaren ordinerat att dessa
injektioner ska ersätta Waranet i fyra dagar till.
Att vi inte ska frångå det.
Pappa frågade inte varför utan köpte bara att ”nu gör vi som läkaren ordinerat”.
(Vilket var tur, för jag har inte läst på något alls, jag vet bara att
Fragmin-sprutor är vanliga efter operation.)
Men så lite behövs alltså, för att jag ska tappa fattningen och all ork
ska rinna ur mig.
Jag gick hem strax efter deras frukost och sov i dryga timmen.
Jag ska se till att tanka väldigt mycket energi de kommande veckorna.
Vilket lär behövas då jag i det här läget inte tål speciellt mycket.
Jag ska se till att umgås med kompisar.
Att omge mig med skratt och med intressanta diskussioner känns som ett
väldigt bra sätt att öka energin på.
Bra balans kommer att ordna den här situationen.
(Även när föräldrarna blir påfrestande obstinata. 😉 )
Låt oss alla ha en härlig lördag!