Att gråta fast jag är glad.

Jag har länge undrar vart alla tårar tagit vägen.
Den efterlängtade och förlösande, rensande gråten, ni vet.

Inte egentligen en tår på två månader, det är ovanligt
för att vara jag.

Kanske har jag helt enkelt inte haft något att gråta över.
Det är väldigt bra, tänker jag.
Å andra sidan fungerar gråt väldigt bra i situationer där känslor
överlag pressats samman och skapar ett galet taggtrådigt rivande.

Vilket har varit läget den senaste veckan.
Stress som kramat livslusten ur mig.
Som fått mig att gå under jord.

Det sinkar mig.
Jag har varken tid, lust eller ork att pausa livet.
Jag vill fortsätta bearbeta de många år jag levt på ett
sätt som inte varit varit bra för mig.
För när jag stänger in mig i min privata bubbla, då slutar
jag samtidigt att bearbeta.
Jag känner varken ork, lust eller behov av det.

Nu när jag mår bättre, då dyker behovet av att bearbeta åter upp.
Det är alltså ett rent sundhetstecken för mig.

Stackars er, det betyder att en hel del bedrövliga historier och
funderingar kommer att möta er här.
Tur ni är tåliga och tålmodigt folk.

Tillbaka till gråten.
Den hjälper även när den framkallas av något positivt.
Jag är en total känslomänniska.
Mailet jag nämnde i det förra inlägget resulterade i tårar.
Det var nämligen så positivt, igenkännande, och bekräftande
att jag tappade andan.

Människovänlighet i sin mest varma och underbara form.
Ett förstående och en acceptans som gjorde mig glad
ända in i det som är jag på riktigt.

I afton kom en inbjudan från samma tjej.
En inbjudan om att fira en alldeles speciell dag
i hennes liv.
Då kom det fler tårar.
Det var en ömhetsbetygelse och en bekräftelse att det jag känner
för hennes vänskap är ömsesidigt.
Fastän vi inte umgås. Fastän vi inte är kompisar.
Jag tänker att tilliten finns där.
Att vi vid våra möten uppskattar varandra lika mycket.

Jag känner mig glad, hedrad och nervös.

Jag lär återkomma i ärendet.

I alla fall, därav tårarna.
Jag är extremt känslostyrd.
Jag gråter utan problem oavsett om jag är ledsen
eller glad.

Blir känslan stark, ja då kommer tårarna.
I grund och botten tycker jag om det hos mig själv.

Det är på något vis passionen, det levande i mig
som kommer till tals.

Vilket känns otroligt bra att ha.