Bara några dagar till, sedan ska jag… Matproblematik i sin fortsättning.

Jahapp då kör vi.
Gårkvällen och natten spenderades på Casa Hawk.
Mycket trevligt.
Vi såg film, och pratade om den del vettiga saker. Som det här med matproblematiken.
Tacksamt!

Nu är det dags att fortsätta resan i matproblematikträsket.
Det inledande inlägget från häromdagen hittar du här.
Jag föreslår att ni laddar upp med en rejäl kanna kaffe, för det här kommer att
bli ett lååångt inlägg.
Uppers som godis rekommenderas också. Och varför inte koffeintabletter.

I vilket fall.
När jag tror att jag gjort varenda tänkbar runda i matproblematikens förlovade land,
dyker det alltid upp något oprövat.
Jag känner mig uppgiven. Trött. Less.
Fast jag vet att det inte löns att känna så.
Det är jag som ska bryta det. Punkt.

Det gör mig rasande förbannad.
För jag orkar liksom inte.
Jag vill ha mitt liv lugnt. På det sätt jag har det nu.
Det är lugnt för jag har kontroll.
Jag har total kontroll på mitt intag. När jag soppar på heltid, that is.

Och de gånger jag äter middag räknar jag högt.
Jag har inte järnkoll längre då, vilket skapar ångest.
Men jag gör vad jag kan för att lena den genom att räkna högt.
Orkar jag inte räkna det exakta antalet kalorier genom att väga maten, vilket
jag ytterst sällan gör, ska läggas till, finns andra knep.
Vad som händer istället är att jag istället räknar högt.
För jag har ju efter så här många år i det här träsket en hyfsat hum om kaloriintag för
olika måltider och livsmedel.
Så om en måltid uppskattningsvis ligger runt 400 kalorier, då väljer jag medvetet att
räkna den som 600 kalorier istället.
Varför?
För att veta hur jag ska göra resten av upplägget givetvis.
Och för att inte riskera något så räknar jag högt.
Det är logiskt.
För mig.
För den matmissbrukande delen av mig är det här glasklar logik.

Mitt mer sunda jag vet att det här inte är friskt.
Jag. Vet.
Tro inget annat.
Men vad fan hjälper det?
Jag tar mig ju för helvete inte ur det…

Det här är nämligen det mest enkla någonsin.
Precis enligt följande fungerar jag:

Mätt känsla = jag har ätit för mycket = det är likaså kört, så nu kan jag äta precis allt.

Ovan mening berättar för mig att jag strax är överviktig igen.
Antingen genom att jag äter för mycket rent bara genom att följa rekommendationerna från
Ersta sjukhus som gav mig en plan för hur jag skulle äta för att lyckas med min operation.
Eller så genom att den mätta känslan skapar en felkrok genom att berätta för mig att
nu kan jag äta hur mycket som helst, jag har ju redan sumpat det.

Oavsett är jag körd.
Förstår ni?

Förstår ni då varför mättnadskänslan är den jag kämpar för att undvika?
Men den går inte alltid att undvika.
Den kan, precis som alla vet, dyka upp på de mest oväntade sätt.
Vissa gånger kan man äta en hel pizza, och andra gånger bara en halv, innan det
tar stopp.
Så är det givetvis för mig också. Dock inte på pizza, men det är ett bra mått som de
flesta av oss känner igen.
Och då är blir det trassligt som satan för mig.

Mitt sunda jag gör inget då det händer. Känslan av ångest drar in, men jag agerar inte
på den.
Det sjuka hos mig går ut på en lång runda. Eller fortsätter äta, i värsta fall.
Vilken del, den sunda eller sjuka, som tar överhand vet jag inte på förhand.
Ju längre period av medveten underätning ju mer ökar riskerna markant för att den sjuka
delen ska ta överhanden.
Att jag börjar kompenseringsmotionera, eller att jag ska fortsätter äta.
För vid underätningen får jag i mig för lite näring.
Jag blir slö i kroppen och i hjärnan. Jag går som i sirap och börjar sova klockan runt.
Det föder också ett uppdämt behov av att äta.
Vilket alltså ofelbart leder till att jag vid något tillfälle, det kan röra sig om
1-4 veckor av underätning, kommer att börja äta.
Det börja med att jag börjar äta precis som jag ska.
För att sedan öka portionerna. Eller antalet gånger jag äter.
Och slutar oftast med att jag börjar missbruka mjukt bröd.
Den här perioden brukar hålla i sig i allt från 2-3 dagar till, i sämsta fall, 2 veckor.

Det är rädslan för kontrollförlust som skapar ångesten.
Som alltså paradoxalt nog blir drivkraften där jag faktiskt tappar kontrollen och överäter.

Jag brukar säga att det började trassla när jag blev tvungen att avvika från
Ersta sjukhus rekommendationer.
Då jag nått min målvikt och fortsatte tappa i vikt. Och hade noll ork. NOLL.
Då började ett laborerande med ökade måltider och med ökade portionsstorlekar.
Jag fick hjälp av Laget och jag fick hjälp av en dietist.

Vad som hände då var att jag givetvis fick tillbaka orken.
Men min matproblematik, som jag trodde var borta eftersom jag inte sett till den
sedan jag opererade mig för då 1.5 år sedan någonting, visade sig igen.

Den fanns givetvis kvar.
Hahaha, självklart.
Den hade bara legat där under och inte synts till eftersom jag fick utlopp för den
på ett ”korrekt” sätt. Nämligen genom att slaviskt följa Ersta sjukhus rekommendationer.
Japp, min matproblematik klockade in perfekt på arbetet med att gå ner i vikt.
Vilket idiot jag varit. Som liksom inte såg det hända.
Jag tycker, som jag skrev här ovan, att jag är så bra på att kartlägga och veta
vad jag pysslar på med.
Uppenbarligen är det inte så.
I allt jag kan om mig själv så är jag sanslöst blind ibland.

Så när jag alltså skulle börja frilansa från de matregler jag fått, ja då började
det trassla för mig.
Jag var tvungen att ta egna beslut.
Vilket är djupt vatten för mig då det gäller mat.
För jag har varit smal förr. Inte frisk och smal förvisso, den kombinationen har faktiskt
aldrig inträffat, men jag har gått ner rejält i vikt vid andra tillfällen.
Så jag vet hur det är.
Jag går upp igen. Ofelbart.
Vilket skrämmer skiten ur mig, ska ni veta.
Av den anledning att jag då blir en fuck-up i ännu ett till avseende.
Och jag vill inte vara det.

Jag vill lyckas med något i mitt liv.

Det är nu det är på sin plats att säga att övervikt i sig är jag inte emot.
På andra, alltså.
Hahaha, inte det minsta!
Jag tycker inte på något vis att folk ska gå ner i vikt. Om de inte själva vill det alltså.
Jag gillar människor som gillar sig själva.
Som är fullkomligt trygga med sig själva. I sig själva.
De utstrålar något jag fascineras av. Som jag trollbinds av.
De känns lyckliga.
Den går jag igång på.
Totalt!
Numera ser jag till att spendera mitt liv ihop med just den typen av människor.
Jag har mycket att lära av dem. Och jag njuter av resan att lära mig.
Och vilken kroppsform, hårfärg, klädstil eller musiksmak du har kunde inte bry mig mindre.
(Gillar du metal så har du givetvis ett plus i min bok!)
På allvar!
Jag kunde inte vara mer obrydd inför andras storlek, vare sig den är stor eller liten.

Däremot är jag mycket intresserad av min egen storlek.
Jag eftersträvar en viss känsla i kroppen.
Det är en lätt känsla, där kroppen känns lätt och smidig.
Den har jag väldigt tydligt när jag inte är mätt.
Och förlorar alltså i det ögonblick jag blir mätt.
Varpå jag gärna löser det genom att gå ut och gå. En timme eller två senare har
jag den lätta känslan igen.
Eller hoppar över nästa måltid, om jag inte har möjlighet att röra på mig.
I sämsta fall fortsätter jag att äta…

Så, en lätt känsla är vad jag vill ha.
Vågens siffror är också mycket viktiga.
Jag brukar låtsas om att de inte är viktiga när jag pratar om dem.
Men tro mig, de är jävligt viktiga för mig.
Ingen lätt känsla i världen kan i nuläge kompensera för icke acceptabla siffror.

Av den mest enkla anledning i världen.
De visar mig hur stor eller liten jag är.
För jag ser det inte själv.
Jag har varit opererad nästan på dagen i 2 år och 4 månader.
Och jag har inte den blekaste jävla aning om hur jag ser ut.
Fortfarande!
När ska det komma ikapp mig?

Aldrig?

Jag har skrivit om det gång på gång här på bloggen.
Hur jag inte ser mig själv realistiskt.
Jag vet, rent förnuftsmässigt när jag tittar på min klädstorlek, att jag är
helt normalviktig för min längd.
Men jag relaterar inte till det.

Jag känner mer samhörighet med överviktiga.
Där hör jag hemma.
Jag förstår pratet till fullo.
När vi pratar om att man inte kan sitta överallt på matställen.
Dels rent fysiskt. Man kollar alltid av hur det ser ut kring borden, om man kommer att
rymmas att passera. Eller om man kommer att kunna sitta bekvämt om det finns tillräckligt
med plats när man drar ut stolen.
Eller att man inte har lust att äta något som klassas som onyttigt, för att man inte vill
utsätta sig för obehaget av att andra ska titta äcklat eller beklagande på en.
Eller hur man tittar lite skeptiskt på en utemöbel gjord av plast och undrar om det kommer
att hålla för ens vikt.
Herregud, det klart jag förstår det tänket.
Jag har ju levt i det stora delar de senaste 14 åren!
Inte försvinner det bara för att jag går ner i vikt!
Jag relaterar så mycket enklare till övervikt än till normalvikt.

Vilket i sig inte är dumt alls.
För jag hoppas verkligen aldrig att jag glömmer min bakgrund här.
Liksom ödmjukheten inför att det verkligen aldrig handlar om att man bara borde skärpa
till sig lite och skaffa sig en karaktär.
Det är mycket sällan övervikt handlar om en karaktärsbrist eller liknande.
Och heller mycket sällan avhjälps med.
Den vetskapen vill jag aldrig tappa.
För den skulle göra mig plumpt blind. Och till en idiot, för att ta det på ren svenska.

Däremot vill jag gärna lägga till att kunna relatera till hur det är att vara i normalvikt.
Herregud, jag gillar inte ens ordet. Smaka på det ”normalvikt”.
Vad fan betyder det egentligen?
Nej, bara det ordet i sig fungerar inte ihop med mig.
Normal.
Det betyder att folk som inte har den vikten är onormala.
Både de för smala och de för kraftiga.
Och nej, det tilltalar inte mig.
Men i brist på bättre ord använder jag mig av just ordet.
Alla med på det?

Det är i vilket fall därför jag gång på gång sticker in min vågs siffror här.
Och pratar om antalet motionspass jag gör, i tid och otid.
Inte för att visa andra hur bra jag är.
Eller hur lyckad jag gjort min operation.

Jag gör det för att se det själv.

För att till slut kanske förstå vad det betyder.
Eftersom min spegelbild på inget sätt hjälper mig här.
Jag passerar skyltfönster ibland och liksom stirrar på min egen spegelbild.
Förvånat.
Beundrat.
Och tänker att fan, så där vill jag se ut.
Samtidigt som konflikten i min hjärna blir värre.
För jag vet att det är jag i skyltfönstret eller i spegeln.
Men jag känner det inte.
Jag förstår det inte.
Det. Går. Inte. In.

Därför har jag bestämt vilken vikt jag vill ha.
Mellan 57-59 kilo.
Det passar mina 165 centimeter bra.
Nu ligger jag på 57.5 kilo vilket är godkänt.
Jag gör 3 pass på gymmet per vecka.
Tidigare gjorde jag mellan 4-5, men det fungerar inte.
Inte ihop med den mat eller de soppor jag äter. Återkommer i senare inlägg om det.
Och att öka mängden mat i det här läget är inte ett alternativ.
Jag ska jobba mig dit, men är inte där än.
Till det motionerar jag i skogen varje dag.
45 minuter om jag gymmar samma dag.
65 minuter annars.
Så ja.
Visst ser det bra ut?
Om man gillar motion alltså.
Vilket jag gör.

Och ja, visst ser jag galet skrytsam ut också?
Jag inser det.
Däremot finns det inget skrytsamt i det.
Tvärtom.
Det är mitt sätt att liksom bevisa för mig själv att jag är på rätt bana.
Att jag inte tappat fokus från de mål jag satte när jag skickade iväg min
ansökan om en gastric bypass.
Det målet har varit tydligt formulerat ända sedan då.
Jag har inte vikit ifrån det. Och kommer inte att göra det.
Jag har inget genomgått en livsomvälvande operation för att nöja mig med något.
Jag satte målet. Tog mig dit. Och tänker stanna där.
Och jag är oerhört stolt över mig själv för det.
Annars kunde jag nämligen ha struntat i att faktiskt stympa kroppen.
Så enkelt är det.

Därför tittar jag på de fakta jag har framför mig.
De som gör att jag känner att jag lyckats. Och att jag kommer att fortsätta att lyckas.
Det är vad min lista över min duktighet betyder.
Inget annat.
Tills den dag jag känner igen min spegelbild.
Den som är så otroligt främmande i nuläge.

Camilla tog en bild av mig sittandes i hennes sköna fåtölj när Linda och jag gästade
Stockholm nyligen.
Hon lobbade över den till min mobil.
Jag tittar på den ibland.
Och blir liksom så förvånad. När jag ser mig själv.
Jag tittar och tittar, och kan för mitt liv inte förstå att det är jag.
För jag ser inte ut sådär.
… jag är inte sådär smal.
Och jag ser så glad och lättsam ut. (Ja, även rätt berusad också…)

Jag har faktiskt ingen aning om hur jag ser ut.
Jag är liksom på något vis hjälplöst jävla lost här.
Jag känner igen mitt ansikte, brukar jag säga.
Men det är inte helt sant.
För jag tittar på bilder av mitt ansikte.
Jag känner inte igen det heller riktigt, det saknas många kilo för att det ska se bekant ut.
Och med en frisyr som actually liknar en frisyr.
Inte på grund av att Katta inte hållit mig med snygga frisyrer under årens lopp.
Utan för att jag inte stylat dem som jag skulle ha gjort.
Vilket jag gärna gör nu.

Vem fan är jag?
Vem är tjejen som tittar tillbaka på mig ur skyltfönstret, från spegeln och från foton?

I Missen hade vi en spegel i hallen.
En spegelvägg, som passerades varenda gång man gick in och ut, vilket kunde vara
ett stort antal gånger per dag.
Och den hjälpte. En hel del.
För när jag såg mig själv massor med gånger per dag passerandes den spegeln,
ja då slutade jag liksom att förundras.
Det räckte i och för sig att jag hade en ny tröja eller ett par andra byxor på mig
så drog jag-känner-inte-igen-mig-självkarusellen igång igen.
Men likafullt, jag såg mig så ofta i en helkroppsspegel att min främlingskänsla inför mig
själv på det hela taget minskade rejält.
Nu har jag ingen sådan spegel.

Och helt plötsligt började jag gå vilse i min bild av mig själv.

Därför blir känslan, den icke-mätta, så otroligt viktig.
Samt vågens siffror.
Jag har helt enkelt inget annat att gå efter.

Under de här många månader med viktnedgång har jag givetvis mötts av många kommentarer.
Där jag massvis med gånger fått höra hur smal jag blivit.
Uppmuntrande och gillande kommentarer.
Det händer faktiskt fortfarande att jag möter sådana kommentarer.
Av folk som inte träffat mig sedan operationen.
Av folk som ser mig tillräckligt sällan för att komma ihåg att jag gått ner i vikt.
Så komplimanger har jag absolut fått.

Det hade varit enkelt om jag kickat på den typen av egoboost.
Facebook exempelvis ger alla möjligheter till sådant.
Både i renodlade grupper men också bara i det egna flödet.
Jajamän, jag skulle kunna lägga upp före- och efterbilder som skulle få folk
att klappa mig på axeln och berömma mig så till den milda grad att jag förmodligen
skulle bli röd som en tomat av förlägenhet.
Vi känner alla någon som gått ner i vikt som boostar sitt ego på det viset.

Vilket jag inte ser något fel med.
Tvärtom, i en viktminskningsprocess är omgivningens uppmuntran väldigt viktig.
Så länge det är på en rimlig nivå.
Jag menar, när var och varannan bild man postar är en egoboostande bild, då tappar folk
rätt fort lust att klappa i händerna och gratulera dig.
Förmodligen för att det blir så uppenbart att man fiskar efter andras beundran.
Och det brukar sällan framkalla speciellt varma och gratulerande känslor hos folk.

Jag hade verkligen önskat att jag gått igång på den här typen av komplimanger.
För då hade det varit enkelt att få lite TLC när jag varit i perioder då jag behövt
det som bäst.

De gånger jag mötts av den typen av reaktion och komplimanger så har jag givetvis
tacksamt tagit emot.
Varenda gång.
Lett och tackat glatt.
Utan att känna något.
Eller jo, nu ljuger jag så tungan just blev kolsvart, jag glädjs varje gång jag
får höra något sådant om mig själv.
Utan tvekan!
I ungefär 15 sekunder.
Sedan finns det inte längre.
För det är fortfarande inte mig det rör.
Kanske att det rör den som kommer gåendes mot mig i skyltfönstret, den som syns i
spegeln eller den som tittar tillbaka mot mig från ett foto.

Jag rörs inte nämnvärt av den typen av komplimanger.
Inser jag lika förfärat och sorgset.

Enda gången jag tar åt mig till fullo är när någon säger till mig att jag ser ut att må bra.
Då ni, då kickar något in hos mig.
Helt plötsligt pratar personen om MIG.
På ett sätt som jag tycker mycket om, och framför allt kan relatera till.
Just för att jag mår så galet bra. På det stora hela.
Min kropp känns urstark. Som att jag kan göra precis vad fan jag vill med den, den kommer att
fixa det utan problem!
Den känslan tycker jag mycket om.
Mitt mående rent psykiskt har heller aldrig varit bättre än vad det är nu.
Det här senaste året har gjort underverk.
Jag andas helt fritt.
Ångesten, oron och rädslan som varit konstant närvarande under väldigt många år är helt borta!
Jag kan inte förklara hur stort det är.
Jag går och lägger mig utan ångest, oro och rädsla.
Jag vaknar utan ångest, oro och rädsla.

Det är numera ett liv jag lever.
Inte skuggan av något som en gång kunde ha blivit ett liv.

Så när någon ger en komplimang som rör de bitarna av mig, då jävlar känner jag det.
Vilket får mig att le lyckligt inombords länge, ibland flera dagar.
Så där, där är min punkt. Den jag knarkar och kickar på.

Att höra att mitt fantastiska mående faktiskt syns.

Förvisso att jag i går, i Erikas kök, uttalade orden att det inte går framåt överhuvudtaget.
Hon sa att det gör det. Att väldigt mycket gått framåt det senaste året.
Jag gissar att jag bara var tjurig och hade en dålig dag i och med det här med att
jag måste sluta upp med shakandet.
Att det var det som barnsligt och tjurigt uttalade den meningen.
För det har gått så galet mycket framåt.
Men när jag inte är på humör känns det som om jag är fastgjuten i betong.
Att ingen förändring skett överhuvudtaget.

För nej, dessa dagar är inga höjdare egentligen.
Jag ska sluta med dessa shaker.
Och det får mig att bli arg. Jävligt arg.
För nu kommer det att krävas av mig igen.
Tänker den sjuka delen av mig.
Samtidigt som den friska delen vet att det här är början till det som ska få ett avslut.
Men den sjuka delen skriker i hela mig för tillfället, så därför ser jag bara
svart på det hela för tillfället.
Jag åt en 90 grams hamburgare till lunch. Helt planerat.
Vilket får mig att veta att jag ska soppa resten av dagen.
Igår hade jag för avsikt att äta både den och även vanlig mat till middag.
Och bara soppa två mål.
Men så blir det inte.
Absolut inte.
Det är inte ens på tapeten.
Det var igår. Då planer gjordes. Som alltid verkar bäst på planeringsstadiet.
Då man liksom leker med tankarna, utan att ha några känslor med.
Och då går det mesta alldeles utmärkt och lätt att lösa.
I praktiken är känslorna med, särskilt de mätta, och då är det helt plötsligt en
helt annan giv som är aktuell.

Jag har en plan i huvudet.
Den är nästan realistisk. Det vet jag.
Men nej.
Jag tror inte jag fixar den ändå. Fastän den är realistisk.
Jag är inte redo att börja äta vanlig mat rätt antal gånger än.
JAG VILL INTE!
Jag mår så bra på det här viset.
Och jag förstör mig själv på det här viset.

Midsommar kommer att innebära alkohol. Och mat som jag själv inte lagat och därför
inte har alltför stor koll på.
Det gör att jag kommer att soppa mer än vad jag kanske gjort annars.
Eller enligt det friska i mig att se på det.
Bara för att jag inte är redo för ångesten.
Jag vågar liksom inte kasta mig ut i ovissheten.
Där det finns risk att jag börjar sjabbla.
Och äta mer än jag ska.
Jag har helt klara ett anorektisk sätt att tänka.
Jag är medveten om det. Tro mig.

Jag behöver hjälp.
Och det är inte någon dietist jag behöver.
Fast de jag träffat har varit vänliga och skickliga, men alltför okunniga då det kommer
till ätstörningar.
Hur nu det ens är möjligt, det borde dietister ha full koll på. Vill jag tycka.
Jag tappade sugen på hjälp från dietist efter att jag senast fått hjälp för att kartlägga
och kolla över hur jag skulle kunna öka mitt mat- och näringsintag när jag tappade
all ork.
Jag tyckte att hon och jag förstod varandra. Vilket vi nog gjorde.
Vi kartlade omsorgsfullt och räknade kalorier kontra näring.
Jag kände mig fantastisk nöjd med upplägget när jag gick därifrån.
Den känslan förändrades när jag började mäta och väga det jag åt.
Och insåg att hon, eller rättare sagt programmet på datorn hon använde sig av, räknat fel.
På hela 200 kalorier per dag!
Det är MYCKET för den som liksom jag behöver ha en realistisk koll på mitt intag för
att känna mig lugn.
(Ja, det är fortfarande den sjuka delen av mig som behöver det, en sund jag skulle inte
bry mig nämnvärt om 200 kalorier. Hoppas jag.)

Så nu står jag här. Eller sitter i soffan mer exakt, och vet inte hur jag ska göra det här.
Jag står i startgroparna att förändra ett beteende. Den biten är jag på det klara med.
Men för att få det förankrat i mig, utan att framkalla en våldsam ångest, så behöver jag
en annan typ av hjälp.

Det är Laget jag hoppas på att kunna hjälpa mig med det.
De kan ångestproblematik.
Att kartlägga, strukturerar och skapa en handlingsplan.
Det kan K och L, mitt Lag, vårt Lag allt om.
Och semesterperioden har börjat på Kliniken, så jag kommer att måsta vänta tills i höst
med den hjälpen.
Vilket jag givetvis accepterar.
(Den sjuka delen hos mig glädjs faktiskt åt det till och med. För då kan jag hålla på med det
här shakandet ihop med kanske lunch och middag hela sommaren. Och det är ju liksom de
bästa nyheter ever, eftersom jag inte vill förändra ett skit. Om jag ska vara krasst ärlig!)

Vi ponerar att jag börjar äta som jag ska.
Det skulle kanske vara möjligt.
Om jag ger det en upptrappning på någon vecka.
Men ångesten. Rädslan för att förlora kontrollen.
Den härvan kommer jag inte att kunna fixa själv.
Jag är bra på att kartlägga. Absolut.
Men det här är svåra bitar. Som jag inte fixar att reda upp själv.
Jag har hållit på med det här missbruket sedan jag var i tidiga tonår.
Det är inga självhjälpsboks-enkla lösningar som är aktuella här.
Jag har inga illusioner kring det.
Jag är en missbrukare.
Jag klockar in väldigt många kriterier för missbruk. Förmodligen varenda en av dem.
Och det drivet är starkt. Otroligt starkt.
Ångesten är kraftig kring detta.

Jag har gjort det i form av tröstätning, överätning, hetsätning, anorexia, bulimi
och ortorexi självfallet.
Så nej, goda råd och glada tillrop ala självhjälpsböcker kan dra åt helvete.
Om du frågar mig.

Den sista av mina ångestproblematiker ska lösas. Måste lösas.
Och det är läge för det.
Utan tvekan.
Det blir den sista viktiga saken att bearbeta och reda upp för att kunna leva
ett fullgott liv.

Jag har gjort flera försök tidigare.
För ortorexin/hetsätningen, i samtal med en terapeut, en karl, på Kliniken.
Hahaha, ja ni förstår ju precis redan där varför det sket sig.
Han var nog skicklig, men jag var inte mottaglig.
En karl i det läget, med precis hela mitt bagage obearbetat, nej det hade givetvis
inte kunnat fungera. Överhuvudtaget. Vilket det heller inte gjorde.
På Heimdall har jag också försökt. Via dietist och via kurator.
Laget och jag har också gjort en del försök.
Men de konstaterar att jag blir väldigt defensiv när vi närmar oss det ämnet.
Så det har inte varit läge.
Jag har flera gånger betett mig illa när det kommit på tal.
Liksom försvarat mitt hetsätande/underätande på det mest orubbliga sätt du kan tänka dig.
Framstått som totalt hjärndöd.
Till slut gjorde vi en överenskommelse om det.
Att vänta med det tills annan problematik var under kontroll.
Vilket den är nu.
Det finns inget kvar som inte är hanterbart för mig lägre.
Förutom min matproblematik då.

Vilket gör mig glad. På allvar!
För det visar att jag kommit långt, väldigt långt.
Och att det bara är matproblematiken som inte är under kontroll.
Ja, den drivs av ångest. Självfallet.
Men det i sig innebär inte att min ångest är stor.
Jag har arbetat bort mycket av min ångest, som jag skriver om och om här titt som tätt.
Vilket är sant.
Därför ska det bli intressant att ta reda på vad det är för ångest som fortfarande
finns kvar, och tar sig uttryck i en matproblematik.
Kanske är den inte alls omfattande.
Utan bara en kvarleva från en hel livstid.
Och att den som kvarleva inte är mer än en rädsla för ångest. Och för kontrollförlust.
Att den alltså inte är reell.
Det kommer kartläggning att kunna berätta för mig.
Jag tänker mig nämligen att det är så.
Att jag är rädd.
Och att det är matförknippat.
Att ångesten som varit drivkraften förut inte längre finns kvar, utan det är min rädsla
för rädslan i sig som driver numera.
Förstår ni?
Jag förstår själv vad jag menar, men det är knepigt att få fram det här.
Känslan av ångest och rädsla går i gamla spår.
Medans jag går i nya.
Och när de krockar, då drar känslan, där ångest och rädsla dominerar med mitt numera
klart mer sunda jag, på det raset.

Vilket inte betyder att det är någon omfattande ångestproblematik kvar att lösa.
Tänker jag mig.
Jag hoppas innerligt att det är så.
Det skulle vara bra.
För det skulle betyda att jag är på riktigt god väg att bearbeta barndomens pedofilskit.
Och alla de andra situationer förutom den dyngan.
Samt min senaste relation.
Att alla de bitarna börjar vara under kontroll.
Det finns givetvis kvar mycket bearbetning att göra på de områdena också.
Men det är en avgrundsdjup skillnad mellan att bearbeta det och ha ångest.
Med att bearbeta det hela utan någon större ångest.

Kära nån så många ord det krävs när jag funderar här på bloggen.
Jag hoppas ni var kloka nog att ta mig på rådet att ladda en rejäl kanna kaffe innan
ni satte er ner och läste.

Det här är komplicerade saker.
Samtidigt som det är okomplicerat.
Rätsida… jag vet inte hur den kommer att se ut.
Jag hoppas mycket på K och L här.
För nu är jag redo och motiverad att ta itu med det här.
I alla fall så länge det är många veckor bort innan vi drar igång.
Och jag kan få fortsätta med att dricka shaker och bara delvis äta vanlig mat.

Hahaha, japp, mitt sjuka jag är galet hotat här.
Jag hoppas ni fixar att jag pratar utan skygglappar kring det här.
Liksom det mesta annat jag skriver om.
Jag vill hålla min blogg uppriktig. I den mån det går. Vilket är mycket långt.
Det är inte vackert, och jag framstår utan tvekan som om jag tappat greppet.
Jag förstår att det verkar så.
Men don´t worry, er Cicci har aldrig mått bättre eller haft bättre grepp om tillvaron än nu.

Sista ordet om detta är långt ifrån skrivet.
Jag återkommer i ämnet. Redan i morgon.

Låt oss alla ha en härlig onsdagsafton!

Tack för att ni följer med även på den här resan.
Ni börjar vara mycket luttrade vid det här laget, vilket jag är väldigt tacksam för!