I vissa av mina inlägg, de som har en allvarlighet i sig, går att läsa att jag
är arg och besviken.
På mig själv.
Kanske inte exakt de orden, men undermeningen andas ilska och besvikelse.
Riktad mot mig själv och hur min kropp lägger av att fungera när den
behöver fungera som bäst.
Inläggen hittar ni bland annat här och här.
Att min kropps reaktion alltid fått mig att undra om den andra trott att jag är med på det.
För att jag inte skrek, slogs eller sprang.
För att jag inte satte gränser bortom risken att missförstås.
Att jag blev utsatt som barn blir på ett annat sätt.
Jag kan acceptera att jag varken kunde göra något eller i början ens riktigt förstod
vad som hände.
Men som tonåring och senare även som fullvuxen…
Jag menar, vad fan?!
Den frågan mal och mal…
Vad är det för fel med mig som inte sätter tydliga gränser?
Som jag nämnt tidigare, har jag de absolut bästa kontakterna på Kliniken.
L som läst de inlägg jag skrivit här, stack till mig en bok då vi träffades i en grupp
som jag ingår i tillsammans med andra.
Hon sa, kolla den sida och den text jag markerat, jag tror du har nytta av vad som står där.
När jag läste det, kom jag plötsligt ihåg att vi pratat om det här.
Upprepade gånger.
Uppenbarligen hade jag även glömt det.
Nu när jag läste det kände jag igen det, direkt.
Fina, fina L, som tagit sig tid att plocka fram boken, markerat och tagit med
den enkom för min skull.
(Jag är sannerligen en del av ett vinnande lag.)
Boken heter: Nu har det skrivits en bok om kvinnligt, manligt och mänskligt.
Skriven av: Gaya Pienitzka och Lennart Lindén.
Här är texten som L markerat med min ilska och frustration i åtanke.
…Kvinnliga försvarsmekanismer fungerar i vissa fall helt annorlunda.
Lennarts berättelse vittnar om hur kvinnor som utsatts för övergrepp,
har en helt samstämming bild av vad som händer med dem och i deras kroppar.
De blir passiva och följsamma, de gör allt för att förövaren ska göra så lite skada som
möjligt på deras kroppar, eftersom de till varje pris behöver överleva för att kunna ta hand
om sina barn.
Kvinnorna beskriver en känsla av att de lämnar sina kroppar och liksom iakttar det
pågående övergreppet på avstånd.
Kvinnor tycks ha förmågan att stänga av hela känslopaketet för att uthärda ett övergrepp,
allt för att efteråt kunna återta sin kropp och återigen ta hand om sina barn.
Jag beskrev tidigare att reptilhjärnan bara har tre olika handlingsalternatv; Flykt, Anfall
och Spela död.
Den feminina reptilhjärnan väljer vanligtvis automatiskt Spela död i situationer som
involverar fysiska övergrepp.
Det faktum att den manliga stressreaktionen tidigare användes som norm i samband
med t. ex. våldtäkter, har lett till mycket skuld och skam hos kvinnor som blivit
utsatta för våldsbrott.
Otaliga jurymedlemmar har varit delaktiga i att utdöma förmildrande straff till våldsmän,
för att kvinnan inte sa ifrån eller satte gränser ordentligt. Med den manliga reaktionen
som norm väntar vi väntar vi oss att en person som blir hotad och utsatt för övergrepp
ska skrika, göra motstånd och slåss eller uppbåda alla sina krafter för att kunna fly.
Någonting som alltså är ett helt främmande sätt att reagera för en kvinna.
… Jag är oerhört tacksam om att kunskapen om de naturliga kvinnliga
försvarsmekanismerna blivit kända. Jag är övertygad om att det leder till att färre
kvinnor som utsatts för våld kränks i svenska rättegångar.
De meningarna, de betyder något.
För mig.
De betyder att min kropp inte svikit mig.
Det betyder att den ville att jag skulle leva.
Att många fler än jag reagerat på det här sättet.
Så många att det gått dra slutsatser i studier.
Det gör mig mer vänlig mot mig själv.
Har svårt att släppa svek-tänket, det känns grundmurat.
Det ska få ta ett tag att landa.
Jag är fortfarande arg.
Men nu riktas det mot ett annat håll.
Bättre nu. Än aldrig.