Beröring? Nej! …fast ja.

Jag tycker inte om att bli rörd. Hörde jag mig själv säga i torsdags.
Inför folket i Projekt Ö.
De känner till min bakgrund, och jag hade just berättat en episod från den.

Jag sa orden för att jag menar dem.
Och samtidigt menar jag dem inte.

För i själva verket tycker jag väldigt mycket om beröring.
Den fysiska.
Om att bli rörd, om att röra andra.
L sa att priset har varit lite för högt för att det ska kännas bekvämt.
Vilket nog är sant.

Att bli rörd av någon är inte alltid en bra sak.
För vill man inte bli rörd, då är det en väldigt dålig sak.
Och jag med min gränssättningsproblematik får genast problem när någon
rör mig på ett sätt jag inte vill.

Sunda människor skulle backa ur rent fysiskt, eller verbalt säga nej.
Jag gör inget.
Jag gör faktiskt tvärtemot.
Jag ler.
JAG LER!
Ju mer pressad desto bredare leende.
Förr, som barn var det mitt sätt förhålla mig till sådant på.
Nu, som vuxen inser jag att det inte fungerar. Alls.

Det kommer ett inlägg om det leendet så småningom.

Men den varma beröringen, av människor jag tycker om och litar på,
den är fantastisk.
Jag känner mig så enormt sedd när jag blir rörd.
Och hur fantastiskt är inte det?
Det spelar egentligen ingen roll om beröringen är platonisk eller från någon som
är älskande med mig.
Jag tycker om den oavsett.

Eller vänta, den platoniska beröringen tycker jag bättre om.
Haha, betydligt bättre till och med, vem försöker jag lura?
För med den riskerar jag ingenting. Den är trygg.
Beröring från vänner.
Det kan vara allt från en kram när vi möts, till en hand över mitt ryggslut,
en hand på min axel, eller en mjuk puff i sidan när vi passerar varandra.
Jag känner den.
Värmen efter beröringen kan sitta i länge.

Beröring är bland det bästa jag vet.

Och likafullt säger jag inför Projekt Ö att jag inte tycker om att bli rörd.
Det jag egentligen menar är att jag tar det säkra före det osäkra.
Det är enklast så.
Om jag helt enkelt utesluter den ur mitt liv kommer ingen skit ur den.
Det kommer inte heller att göra ont på något sätt.
Och samtidigt mår jag så bra av beröring att jag vill ha betydligt mer
av den i mitt liv.
Det blir motsägelsefullt. Och komplicerat.
Just för att jag inte kan sätta gränser.
Hade jag fixat det på ett bättre sätt än jag kan idag skulle det här vara
ett mindre dilemma.
Jag är på väg dit, det vet jag, men tja, än är jag inte riktigt framme
där jag vill vara.

Oftast bli det beröring från andra tjejen jag söker mig till.
Den är mycket trygg.
Just för att tjejer litar jag på mer än jag någonsin skulle lita på en kille.
Och för att beröringen till tjejer är platonisk.
Det finns inget som kan övergå till en farlig eller obehaglig situation.

Jag har heller inga kompisar av manligt kön.
Eller jo, jag har ju faktiskt börja tänka om på den punkten.
Så numera stoltsera jag med hela 2 kompisar av manligt kön.
Patrik, min goda vän sedan tonåren, samt Danne.
Danne har visat sig kunna flyga in under min radar på ett sätt som
jag tycker mycket om.
Det vill säga, jag känner mig bekväm med honom, så till den milda grad att
jag kan sitta kloss mot honom när vi knarkar musik på Spotify.

Det kan tänka sig att jag kommer att välja att titulera andra killar
i min omgivning som kompisar också.

Vem vet vart all denna förändringar leder mig? 🙂

Jag länkar till en del äldre inlägg.
Som handlar om beröring som funkar, och beröring som inte funkar.
Väljer ni att läsa dem så kan det tänkas att ni får en aning om varför det trasslat
till sig en smula i mitt liv.

* 9 år som kom att påverka allt jag är.

* Hur en enda droppe kan förgifta ett världshav.

* Kan du inte relatera till denna text? Tack och lov!

* Jag berättar för att bli ny inför mig själv.

* Jag lever bättre om jag inte låtsas om det där fula ordet.

* Din snopp gör att jag inte vill umgås med dig.

* Ehrm, övningsobjekt för beröring önskas.

* Det är tilliten jag egentligen övar.

* Dear lord.