Bland återhämtning och födelsedagsfirande.

Innan jag skriver något alls vill jag passa på att varna för bilder på en opererad Alice.
Några av er kanske inte är bekväma med sådana bilder, vilket gör att jag skulle rekommendera er att återkomma en annan dag istället. (Alicen mår bra och operationen gick fint. Tack så mycket för ert stöd och era varma ord, det uppskattades verkligen!
Men hoppa av detta inlägg nu, så ses vi en annan dag istället!)

Till er som stannar kvar på detta inlägg; Alice mår bra, mina vänner!
LillAlicen mår riktigt bra!
Bra smärtlindrande grejer från veterinären gjorde att hon fixade helgen.
Hon hade väldigt ont fredag och lördag, men igår eftermiddag började det däremot
lätta en del.

De har sannerligen resurser!

Hon får inte gå några promenader den första veckan förutom för att kissa och bajsa, så det gäller att sätta broms på henne.
Hon är av en mycket energisk ras vilket gör att när hon blir exalterad, som idag när vi firade Emils födelsedag, finns det inte på kartan att hon har ont utan hon springer omkring som om ingen operation gjorts i fredags. Men när vi då kommer hem ligger hon och skakar istället. Så broms behövs då vi får besök eller då vi besöker andra.
Vila 24/7 är vad som gäller. I stort sett.

Alicen just hemkommen.

Hon ligger bredvid mig hela tiden, vilket är bra, för då kan vi skippa tratten, vilken som förväntat, inte blev någon favorit. På nätterna får hon ha den men dagtid då jag har uppsikt är hon utan.

Jag tror det här kommer att gå fint.
Jag var väldigt orolig när jag lämnat henne hos veterinären 7.30 i fredags.
Min väntan på veterinärens ”allt-är-okej-nu-kan-du-hämta-din-Alice”-samtal gjordes till ett mer behagligt (läs; mindre oroligt) sådant genom att Erika hade bjudit över mig på American Horror story-maraton samt lunch. Hon kan det där med omtanke och trivsel, som ni redan vet.

Jag fick veterinärsamtalet strax efter 14.00 och sedan dess har Alice och jag, med några få undantag, hängt ihop.
Det kändes så bra när veterinären berättade att de hade tagit bort lite mer än vad vi pratat om tidigare, bara för att vara på den säkra sidan.
Jag gillar den säkra sidan, särskilt när det kommer till Alice välbefinnande.
Så nu håller jag tummarna för att läkningsprocessen ska fortsätta lika bra som den börjat.

När jag ser det på bild inser jag hur omfattande det är.
Vikten av att bromsa och låta det läka i lugn och ro är lätt att förstå när jag ser såret.
Jag påminner mig om det gång på gång de gånger hon blir exalterad, att hon ska ta det lugnt, att jag ska agera hennes broms där hon själv inte kan bromsa.

Till er alla som hörde av er på olika sätt efter inlägget jag skrev innan hennes operation, tack ska ni ha!
Så fantastiskt fina ord och varma tankar ni gav Alice och mig. Tack snälla ni, verkligen!
Och Katta, som vanligt är du en total klippa då det kommer till sunt och rationellt tänkande.
Du styrde sannerligen fokus rätt då jag panikade efter att Alice panikat. Du är bara en så otrolig Cicci- och djurvän.
Erika,  vapendragare och vän, hur många kriser har jag inte fått rida ut i din soffa och i ditt alltid så omtänksamma sällskap?

Nu väntar en lugn vecka för Alice och mig. Jag är hemma precis all tid som mitt schema tillåter. Det känns väldigt bra att vara bredvid min supersnorka.
Jag har dessutom turen att kunna lämna henne hos Vickan och Mark när jag jobbar eller är upptagen på annat sätt. (Annat sätt kommer faktiskt redan i morgon att innebära ”Det” på bio… gulp!)
Alicen trivs med dem och mår fint i deras sällskap, vilket känns väldigt tryggt!

Och som jag nämnde här ovan så har vi alltså en jubilar idag!
Jajamän hörrni, min supersöte systerson Emil har hunnit bli hela 2 år!
(Hur i hela friden gick det till?!)
Det firade vi med chokladbollar (givetvis) och tårta i stugan.
Nu på söndag blir det ännu mer firande tillsammans med släkt och vänner.
Kul!

Mums! (…tyckte moster också. 😀 )

Låt oss alla ha en härlig måndagsafton!