Igår dog min router. Bara sådär.
Den stod och blinkade, på ett förvisso ganska trevligt sätt, men utan att göra mycket mer än så.
Att stänga av den hjälpte inte. Den startade bara om i sitt blinkande läge hur jag än
försökte.
Att inte ha trådlöst när min dator är av bärbar modell är för mig inget alternativ.
Sagt och gjort, jag tog med mig min blinkande (obrukbara) router till Elgiganten.
Jag hade inga större förväntningar att de skulle kunna hjälpa mig, utan jag
förberedde mig på att köpa en ny.
Vilket skulle visa sig inte behövas.
Hahaha, överlycklig Degerman gick därifrån med en helt ny router efter att personalen
hjälpt mig fastän de inte hade någon som helst skyldighet att göra så.
Killen jag pratade med, som var hysteriskt smygrolig, bände regler till min favör.
Vilket resulterade i en glad och förvånad jag. En jäkligt tacksam jag också,
för den delen.
Är det inte väldigt förvånande när någon gör dig en tjänst, bara sådär?
När man inte bett eller frågat efter den, när man någonstans förlikat sig med
att lösningen på det hela blir att köpa nytt.
I alla fall, jag blev sådär glatt överraskad att jag log väldigt länge efter det,
ja jag ler ju fasen än!
Etapp två i router-loppet kändes dock lite mer… komplicerat.
Jag är inte intresserad av teknik.
Förr var jag det, men den sprang ifrån mig för en sådär tio år sedan.
Ett tag försökte jag hänga med och komma ikapp, men tja numera är jag en total
föredetting på teknikområden jag gärna skulle behärska.
Nåväl…
Sagt och gjort, jag läste (samt följde) bruksanvisningen och tadaaa; allt fungerade!
Jajamän hörrni, numera sitter jag i soffan med datorn i knäet.
(Till skillnad från igår, då jag var tvungen att sitta på golvet i hallen för att
bredbandskabeln skulle nå min dator. Inte bekvämt eller ultimat på något vis uppenbarligen.)
Känns bra att kunna köra mobilen på wifi här hemma också.
Puh!
Nu växlar vi ämne helt. Från teknik till biologi närmare bestämt.
Nämligen Alicens löp.
Rent tidsmässigt har jag väntat den i dryga månaden.
De senaste dagarna har talat om att något är på g.
Hon lyssnar dåligt, är allmänt slamsig, kissar 17 gånger på en sträcka
bestående av 200 meter. Samt sover mycket, löser mer hår än för någon dag sedan
och luktar lite annorlunda än vanligt.
I morse när hon hoppade ned från sängen för att äta frukost blev det en 50-öring-stor
blodsplatsch där hon landade.
Bra att det blev så tydligt med tanke på att påsken är planerad att spenderas i stugan.
I vanliga fall har jag henne lös där.
Nu kommer jag att vara lite mer försiktig med den biten.
Speciellt om hennes bf(f) Max är där.
Han är grannarnas superstiliga Papillonhane, och han är synnerligen okastrerad.
Vilket kan vara bra att ha i åtanke då jag inte har några planer på att
Alice ska ha några valpar.
På sätt och vis hoppas jag att hans familj inte kommer att vara i
stugan. För Max skull. Ja för Alice skull också, för den delen.
För när hon löper och han är i krokarna ska hon ut precis hela tiden. På det där
sättet när man till slut tappar tålamodet då det vankas av och an utan paus.
Hela tiden.
Fast det må i och för sig vara, för med Max är det ännu sämre ställt när Alice löper.
Han är nämligen helt förstörd.
Han äter inget, han sover inte, han sitter vid dörren och ska ut.
Lämnas minsta tillfälle, minsta lucka, då drar han iväg till Alice rakt av.
Han hänger givetvis gärna på föräldrarnas gård även i vanliga fall,
men när Alice är i löpen då tar han sitt pick och pack och flyttar dit. Så att säga.
I vanliga fall, när det inte riskerar att bli valpar av det hela, är det rena lyckopillret
att se de två tillsammans.
De springer, de jagar varandra, Alice tar alla hans leksaker och låter honom
inte få tillbaka någon alls, de nonchalerar varandra och de ryker ihop.
De gillar verkligen varandra.
Om hundar kunde skratta skulle deras skratt höras över hela stugområdet när de leker.
(Är Alice borta och inte kommer när jag visslar behöver jag bara gå
över till Max familj, det är i det närmaste hundraprocentigt att hon är där.)
Men i dessa löptider är det bäst att inte låta dem umgås obevakat.
(Fast en korsning mellan dessa två har sannerligen potential att bli något oemotståndligt.)
Tro mig, det krävdes en sisådär trettio omtagningar innan de såg såhär normala ut,
och ändå ser Alicen roligt stirrig ut.
Låt oss alla ha en finfin måndagskväll!