Idag, läs nyss, har jag tagit bort en av de riktiga surdegarna i mitt liv.
En liten, sketen jäkla sak som stört mig varenda dag de senaste,
gissningsvis, 1.5 åren.
En kortlek. Hängandes på hatthyllan i en Bolagetpåse, närmare bestämt.
Varenda dag i över 1 år har jag sett den, och irriterat mig på att se den.
Den är nämligen inte min. Tills alldeles nyss alltså.
Jag sålde den till en tjej i min bekantskapskrets för länge sedan.
Upplägget var enkelt, hon förde över 40 kronor på mitt konto, och jag
skulle hänga ut den på min dörr någon dag då det passade henne att hämta.
Vi tajmade några dagar, men i slutändan blev det inte så att kortleken bytte bostad.
Det är ingen vanlig kortlek kanske bör tilläggas, utan en kortlek med tankekort.
… för den som eventuellt undrar vadan en helt vanlig kortlek kan orsaka sådant fuss.
Hon hörde av sig till mig och frågade om jag kunde posta den istället.
Att hon då betalade portot.
Men jag sa nej, jag tar den med till dig istället.
Hon bor på Anderstorp och där passerar jag ju tämligen ofta.
Tänkte jag.
Men tja, typ 1.5 år senare hänger den kvar på min hatthylla likafullt.
Och STIRRAR på mig.
Varenda dag har jag haft dåligt samvete för att jag inte levererat den.
Varenda dag då jag passerat min hatthylla har jag blivit påmind om att
jag inte uppfyllt det jag skulle uppfylla.
När jag likaså rensade ut andra surdegar ur mitt liv i veckan, insåg jag att jag måste
få bort den där tingesten ur mitt dåliga samvete.
Jag mejlade kortlekens rätta ägare, och förklarade läget.
Att antingen kommer hon och hämtar den själv, trots att jag sagt att jag skulle
leverera den till henne, eller så ville jag betala tillbaka pengarna.
Hon, som är en jäkligt trevlig och mysig tjej, skrattade och sa att jag kunde
behålla pengarna och även kortleken.
Vilket ju inte är ett alternativ för mitt välmående.
Så nu, alldeles nyss närmare bestämt, bytte kortleken ägare. Igen.
Nu är den alltså tillbaka i min ägo.
De 40 kronorna är insatta på hennes konto, och nu när jag kommer hem lär
kortleken inte längre stirra uppfordrande på mig.
Så skönt, så otroligt skönt.
Och jag undrar varför jag inte tagit itu med detta för läääääänge sedan.
Nåväl, jag och surdegar verkar ha en förkärlek för varandra.
Denna vecka har de blivit ett antal färre.
Så ska det fortsätta tills inga alls finns kvar.
Endast 2 stycken återstår.
Den ena kan jag lösa i morgon, och den 2:a, och alltså sista, kommer jag att kunna lösa på måndag.
Hallelujah!
Apropå det här med att även små saker kan orsaka en jäkla massa huvudbry och
dåligt samvete, om man lämnar dem olösta.