Bollen är satt i rullning.

Jag väntade inte mer.
Utan jag hängde på låset när Heimdalls telefontid startade 07.30 i morse.
Den där obevekliga och milt fasansfulla känslan tog överhanden redan igår kväll, vilket ledde till att jag bestämde mig för att inte vänta mer utan att ringa direkt portarna skulle slås upp. (Tack Julia för dina ord! <3 )
Jag fick träffa en läkare, som ordnade remiss till såväl röntgen som till kirurgen.
Han sade att mammografiärenden sällan dras ut på, så en kallelse inom kort är att vänta.
Det känns bra. Jag hade inte på något sätt räknat med att få åka till röntgen direkt från Heimdall. Jag är medveten om att mina symptom inte klockar in som starkt oroväckande.
Jag var mer orolig att inte få någon remiss alls!
(Annat var det när jag hade en tydligt kännbar knöl i bröstet, då var det bara att åka på mammografi direkt från vårdcentralen. Den knölen visade sig vara helt ofarlig och kunde några dagar senare tömmas på vätska. Slutet gott allting gott på den jävlart säkert omtumlande och skrämmande händelsen.)

Jag fick ett väldigt bra bemötande från läkaren jag träffade idag.
Fastän mina symptom som sagt inte är av alarmerande art var han väldigt tydlig med att sådant här kollar man upp grundligt likafullt.
Vilket gjorde mig betydligt mer lugn och trygg med den värkande känslan jag har i bröstet.
Det som gjorde att mötet kändes mindre bra var att läkaren var (är) man.
Det kunde dock inte hjälpas.
Det är inte läge att be om en kvinnlig läkare när man vill ha en tid så fort som möjligt, överlade jag med mig själv, när sköterskan som bokade in mig sade läkarens klart manligt klingande namn.
Vissa saker får man bara fixa, varvid jag tackade varmt för att jag skulle få komma redan samma dag.
Jag gillade inte läget överhuvudtaget, men jag gillade det pågående läget i mitt bröst betydligt mindre, punkt.

Där satt jag alltså med naken överkropp några timmar senare.
I ett hemskt ljust, kalt rum och kände mig galet fel och galet tjock. Exakt hela jag ville därifrån, förutom den förnuftiga delen av mig själv, vill säga, den såg till att jag stannade kvar.
Herregud, när han skulle röra vid bröstet, ja båda brösten för den delen, eftersom han jämförde det jag har ont i med det jag inte har ont i.
Först satt jag upp, sedan skulle jag ligga ner.
Men för ända in i helvete… Det krävdes mycket för att jag inte skulle ta mig upp och springa ut ur rummet fastän jag var helt på det klara med att jag ville ha den här undersökningen.
Nåväl. Nu är det gjort.
(Låt mig poängtera att han var väldigt professionell, inga skumma grejer försiggick på något sätt alls, han gjorde ett bra jobb helt enkelt.)
I vanliga fall hade jag lämnat mig själv för ett ögonblick, men nu gick inte det eftersom han hela tiden frågade upp när han tryckte på olika punkter. Så jag var liksom tvungen att vara helt närvarande fast jag, om jag själv hade kunnat bestämma, varit oceaner av tid därifrån i mitt sinne.
Men nu är det alltså gjort. Det gick fint. Och läkaren var bra, fastän han var (är) man.
(Det sistnämnda kan han ju inte rå för liksom. 🙂 )

Så nu inväntar jag kallelse till mammografin.
Jag hoppas den kommer inom några få dagar.
Jag vill och behöver få utesluta bröstcancer.
Jag går inte omkring dödligt rädd just nu, men känslan av oro lämnar mig inte, den övergår däremot inte i panik.
Vilket jag är helvetes glad för. Får jag panik i lägen som dessa så börjar jag göra en hel del destruktiva saker nämligen, och det är inte läge för något sådant nu.
Utan nu gäller det att ta det lugnt och inte låta fantasin skena och spela grymma spratt.

Men visst, jag känner mig trött. Ofokuserad.
Jag har svårt att sova. Har haft det ända sedan förra veckan då jag upptäckte att något skumt försiggick på och i mitt bröst.
Jag drömmer drömmar som är skruvade och märkliga utan att för den skull övergå till att bli regelrätta mardrömmar.
Igår kväll tänkte jag en hel del på döden. Inte i panik, men med något sorgset över sig.
Att jag inte levt klart på långa vägar än.
Att om mitt liv skulle ta slut nu så finns det så mycket jag känner mig ledsen över att jag aldrig gjorde.
Vilket jag antar är den mest vanliga tanke någonsin när man tänker kring döden. Särskilt när man anser sig ha många år kvar här på jorden.

Allt detta gör att jag alltså går omkring i en ganska lågmäld bubbla.
Jag går och väntar, försöker göra det jag ska under den tiden, leva som om jag inte har någon märklig känning alls i mitt bröst, som i ens värsta mardröm skulle kunna innebära bröstcancer.
Men trots att jag jobbar med att fokusera blir allt jag gör smulans ofokuserat
Särskilt när värken i bröstet gör sig påmind, för då kommer den mörka och obevekliga känslan av rädsla viskandes i mitt inre tänk om?

Jag tror inte att det är bröstcancer. Det skulle förvåna mig oerhört.
Men jag behöver få chansen att utesluta det.

God kväll på oss alla.

Provtagning (som gjordes under dagens vårdcentralbesök) signalerar att saker görs grundligt, anser jag av någon okänd och högst ovetenskaplig anledning.
Jag är till och med rätt förtjust i den typen av nålstick. (Är det normalt?)
Gäller det sprutor är jag dock smulans livrädd.