Champagnetillfället som kom av sig.

Jag är smulans förvirrad.
När något som känts självklart och enkelt, inte är något av det.

Jag har rimligtvis nåtts av de bästa nyheter ever.
Nämligen att han som utnyttjade och använde mig då jag var liten och
senare tonåring, är sjuk.

Ordentligt sjuk.
Inte riktigt döende, men mycket sjuk. På långvarig basis.

I stunder av totalt mörker fantiserar jag om hur han dör i grymma plågor,
skrikande av ångest.

Men nu när han faktiskt är allvarligt sjuk, då känner jag inget.
Kanske för att jag själv inte befinner mig på något mörkt ställe just nu.

Eller beror det på att jag aldrig kunnat glömma hur mycket jag tyckte
om honom, innan han blev ett rovdjur, en pedofil.

Eller är det för att jag tänker på hans familj. Tycker synd om dem.
För dem är han en kärleksfull pappa och sambo.
För dem betyder han mycket.
Gissningsvis känner de stor oro i och med hans sjukdom.

Han må ha varit satan själv för mig, men för dem är han en fin människa.

Sviker jag mig själv genom att inte sprätta champgnekorken och skåla för hans
fortsatta smärtsamma sjukdom?

Enda gången jag är riktigt nära att hata honom, är när jag befinner mig svart till.
Det händer någon gång per år, och då hatar jag honom. Nästan.

I vanliga fall, som nu, är jag medveten om honom, varje dag.
Jag påminns om honom stänkdigt, men det är under kontrollerade former, där jag
inte är i närheten av att hata.

Det är hellre så att jag försöker göra mig kvitt honom.
Det han gjort mot mig.
Det går inte.
Jag vet att jag istället bör hitta ett sätt att leva med det, eftersom minnet kommer
att finnas kvar hos mig, resten av mitt liv.

Det riktiga framsteget skulle vara att det kunde gå flera dagar utan att jag påminns om
vad han gjort.

Att han blir en skuggfigur som varken gör till eller från.

Nu behöver jag bara höra hans namn för att stelna till i kroppen.
Jag vistas inte i samma rum som honom.
Möter vi på varandra, vilket av olika anledningar är svårt att till
hundra procent undvika, då ger jag mig av.
Direkt.

Jag blir fruktansvärt stressad och obehaglig till mods om jag vet att
risken finns att vi ska stöta på varandra.
Jag tappar all koncentrationsförmåga, jag slutar lyssna, jag bara
pejlar av så jag ska vara beredd, och inte överumplas av honom.

Vi kommer att ha med varandra att göra.
Det kommer inte att kunna undvikas helt och hållet.

Vet jag om det, då kan jag förbereda mig menatalt.

Så en dag som denna, då jag befinner mig på trygg mark, i ett glatt
och vänligt sinnestillstånd, då behöver han inte dö smärtsamt,
eller ångestfyllt heller för den delen.
Då räcker det alldeles utmärkt med en försäkran om att jag aldrig
mer kommer att träffa honom.

De svarta dagarna i mitt liv, då frossar jag däremot i fantasier
som är skräckinjagande och blodtörstiga.

Då handlar det om ond bråd död.
Om hämnd.

Inom mig undrar jag lite ledsamt om jag sviker mig själv, dessa
ljusa dagar då jag kan tänka mig att låta honom leva sitt liv,
ihop med sin familj.

Eller så är det något bra, att han inte framkallar så mörka tankar
hos mig, längre.

Jag måste fundera vidare på det här.