Radioaktiva repressalier, fotsvettsmums och Bettan-nostalgi.

Igår åt jag lunch på Casa Hawk, en väldigt god pastarätt som lär länkas på min
Facebook direkt jag lagt vantarna på receptet.
Vi konstaterade att parmesan är lika gott att äta som dåligt att lukta på.
Till den mumsiga lunchen såg vi en rysare. ”Nothing left to fear”.
Jag tänjde makarna Skoglys gräns vad det gällde bra rysare då jag drog dit
”Chernobyl diaries” för ett antal veckor sedan.
Jag hade på känn att de nog inte helt glömt den Ukrainska lilla fadäsen.
Vilket skulle visa sig vara korrekt uppfattat.
Jag hade allt att vinna på att shapa upp det hela med att föreslå en bra rysare
den här gången.
Igår kunde jag belåtet konstatera att inga krav på att stänga av sk*ten långt innan
halvvägs hördes.
Framsteg hörrni, framsteg!

Det kan vara så att det faktiskt fungerar bättre när jag föreslår några tänkbara alternativ,
och sedan lämnar det öppet för diskussion.
Vilket inte skedde i fallet med den radioaktiva godbiten.

Några mindre smickrande läten undslapp er Degerman vid några väl valda tillfällen.
Men det är ju ingen tävling om vem som är hårdast och tål mest rysare.
Eller hur? ELLER HUR?!!
Jag var faktiskt inte ens speciellt rädd heller. Så det så.
Utan det handlade endast om att visa Erika och Danne att det är okej att vara rädd, lite sådär
okontrollerat rysarfilms-rädd om man känner för det.
Att det inte är något att skämmas för liksom.
Därför gav jag ifrån mig en del mindre modiga läten.
Det var även därför jag gömde ansiktet bakom handen vid några andra valda tillfällen.

Vad gör man inte för att vara en bra polare?
Ehrm well…

Efter avslutat Casa Hawk-häng fick jag åka 240 hem!
Himmelriket mina vänner, himmelriket!
Jag var utan tvekan 18 år igen!
Min ungdoms drömbil, som jag tyvärr aldrig ägde.
Däremot ägde Erika en sådan, som var sååå nice att åka i.
Nu fick jag möjlighet att åka röd 240 istället för den blå som ungdomen bjöd på.
Det fungerade alldeles utmärkt det med!
Hahaha, jag är löjligt förtjust i de där bilarna!
Ett fräscht exemplar som blivit ännu fräschare i Dannes händer.
Som sagt, slutsteg och lite rejäl bas och jag kommer att vilja bli upplockad i den där
i sommar, ihop med en vindrink i pet-flaska.
Det vore en höjdare.
Tänk er det en varm sommarafton…
Avatars ”Let us die” skulle sitta som ett smäck!
… hade det stått KJS på regplåten hade scenariot varit fulländat!

Det är bara muskelbils-häng som annars skapar den känslan.

Nu bär det av till en förmiddag med gruppen ”Konsekvenser av våld”.
Vilket rätt säkert att sägas innebär att detta är det sista prunkande inlägget på ett tag.
Det brukar bli så.
Gruppen drar igång en hel del funderingar och många av dem landar här.

Så njut av detta rosa inlägg.
Svartare tider kommer, mina vänner.

God onsdagsmorgon på oss alla.