Chinese whisper.

Det här med att vara personlig och privat i sin blogg.
Jag har pratat om det tidigare.
Och kanske är det något jag borde ta upp med lite mer jämna mellanrum.
Just för att det blir en del märkliga vågor på vattnet när jag skriver.
Vilket är fullt förståeligt, absolut.
Men likafullt både lustigt och faktiskt rejält märkligt vissa gånger.

Det verkar vara de mörka inläggen som trasslar till det en smula. Ibland.
Vilket jag förstår.
Och samtidigt inte förstår.
För om jag förstod det, skulle jag givetvis skriva annorlunda.
Eller skulle jag… jag vet inte förresten.
För när det blir svart skriver jag ibland i realtid.
Och då är jag inte intresserad av hur det tas emot.
Då skriver jag rakt av för mig själv omän jag lägger ut det till allmän beskådan.
Haha, bara det är motsägelsefullt.
Privat blir allmänt.

Min intention är, hur mörkt det än är, att skriva med respekt.
Det blir en form av censur. Vilket jag inte tycker om.
Men det är nödvändigt.
För skriver jag om sådant som inte bara rör mig måste det vara så.
Jag har vissa gånger missat min känsla för det, men med hjälp fått tillbaka perspektivet
och kunnat åtgärda.

I alla fall.
Jag skriver. Och ger folk en känsla av att de känner mig.
Genom mina ord.
Vilket är sant.
Ni känner mig, genom mina ord.
Däremot är det jag berättar genom mina ord inte hela bilden av vem jag är.
Jag tar alltid för givet att folk som läser förstår det.
Men hur ska ni?
Precis. Och det är där jag borde vara lite mer nyanserad.
Att i perioder av svart berätta om de bra saker som samtidigt sker.
För ofta sker bra saker precis samtidigt, men det jag skriver om blir det jag bearbetar,
det mörka alltså.
Vilket skapar en bild som saknar nyanser.
Som jag tar för givet att folk ska förstå.
Hehe, jodå hörrni, jag titulerar er alla tankeläsare med andra ord.

Det jag skriver om på bloggen pratar jag sällan om. I det verkliga livet.
Just för att jag finner det enklare att skriva.
Vilket skapar en del lika lustiga grejer åt andra hållet tänker jag.
Där mina nära vänner läser, och kanske undrar vad fan som pågår.
Eftersom jag alltså inte pratat med dem om det.
För återigen, det är inte ofta jag pratar om det svarta som skrivs på bloggen med någon.
Förutom Laget på Kliniken.
Det händer, absolut, men inte i någon större utsträckning.
Och då låter mina vänner mig ta upp det.
Vilket är en bra grej.
För tar jag då upp det, ja då är jag redo att prata om det.
Eller redo… det låter som om det är känsligt, det svarta.
Vilket det inte är.
Jag är bara inte van att prata om det.
Jag skriver om det istället. Det är bekvämt, där hittar jag orden enkelt.
Pratar jag om det vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig.
Hur mycket jag ska berätta.
Vart gränsen går för vad mina nära fixar att höra.
Vad jag klarar att de ska veta om mig.
Jag tycker vi har en väldigt bra balans här, mina vänner och jag.
Och skulle någon fråga, utan att jag börjat prata om det själv, går det utmärkt det med.
För det är inte känsligt. Jag är bara ovan.

Så andra, människor jag har längre ifrån mig, de tror att de känner stora delar av mig
när de läser min blogg.
Och mina nära vänner undrar kanske hellre om de känner mig alls.
Vilket de givetvis gör. Utan och innan.
Vilket de mer ytliga inte gör.

Jag nås lite nu och då av den typen av sanningar som förmodligen är grundande
av mig själv här på bloggen.
Där jag inte varit nyanserad nog.
Jag skrattar till ibland. Det kan bli en del lustiga missförstånd.
Och vissa gånger skrattar jag inte. För missförstånden blir fel på ett sätt som inte är kul.
Men jag förstår att det är jag som själv orsakar det.
Det är vad som följer med när jag väljer att skriva öppet och hyfsat naket.
Vilket ni kommer att få fortsätta dras med. 🙂

Men låt mig ta inlägget i akt att räta ut en del saker som blivit lite krokiga.

Min psykiska hälsa:
Nej. Jag är inte i närheten av att kollapsa.
Nej. Jag är inte i närheten av att bli inlagd.
Vilket jag inte varit heller.
Tvärtom.
Det är länge sedan jag mått så bra som jag gör just nu.
Och har gjort ett bra tag nu.
Mitt liv är åter mitt och jag känner kunde inte känna mig gladare.
Att jag skriver svart här ibland är för att vissa dagar är svarta.
Riktigt jävla svarta faktiskt.
Men det är endast korta perioder. Där jag inte raserar allt omkring mig.
Knappt något alls faktiskt.
Det kan resultera i att den matmissbrukande delen av mig dövar ångesten.
Men det slutar där.
Inget värre händer.
Eller förresten, förutom att jag vid något tillfälle supit skallen i bitar på Casa Hawk.
Det är rätta stället att göra det på.
Jag får allt jag behöver där då. Vilket gör underverk fast det är en destruktiv sak att göra.
Herregud, gör jag mig förstådd nu?

Oftast skriker jag bara rakt ut här på bloggen. Bearbetar.
Och landar på den ljusare sidan strax efter.
De gånger det händer har jag Laget. Och jag har mina vänner. Samt min mamma.
Jag är i de allra bästa tänkbara händer när det skiter sig.
Så att det pratas om någon mental härdsmälta där inläggning skulle vara aktuell får
mig att le.
Och samtidigt bli smulans jävla förfärad.
Om det är så folk ser på mig. Den bilden folk har av mig.
Jag måste skärpa mig när jag skriver mörkt, med andra ord.

Min gastric bypass.
Nej. Jag blev inte nekad att göra den på Lycksele lasarett på grund av att
jag var i för dåligt psykiskt skick för att de skulle vilja ta emot mig där.
Varför jag gjorde den i Stockholm berodde helt enkelt på att jag åberopade vårdgarantin.
Lycksele lasarett har hela norra Sverige som upptagningsområde gällande den här typen
av operation.
Vilket innebär köer på ungefär 1.5 år.
Som jag inte var intresserad av när jag väl hade bestämt mig.
En jättegullig kvinna vid Lycksele lasarett hjälpte mig helt enkelt, så att min remiss
hamnade hos ett av de sjukhus de samarbetar med.
Vilket för mig blev Ersta sjukhus i Stockholm.

Nej. Jag har inte opererat bort hud från varken mage eller armar.
Tack förresten! Jag tar det som en komplimang. Haha, att sladdrigheten inte daskar
folk i ögonen när jag passerar alltså.
Nej allvarligt.
Jag har haft tur.
Min kropp har hängt med. Riktigt bra.
En viktnedgång på 50 kilo lämnar spår.
Så även på min kropp.
Med en mage som är smulans mjuk, och med armar som är mjuka.
Men nej, det måste till mer än så för att får strama till det på kirurgisk väg.
Vilket alltså inte är aktuellt för mig.
Och jag är helt nöjd med det.

Min relation med J.
Nej. Det finns ingen. Överhuvudtaget.
Jag har inte sett honom sedan det blev slut mellan oss.
Varken träffat honom öga mot öga, eller sett honom på avstånd.
Jag har inte pratat med honom i telefon heller.
Jag hoppas det svarar på kommentarer om att han skulle sova hos mig ibland när
han är i stan. Eller låna min lägenhet när jag inte själv är hemma.
Eller att vi umgås.

Ja. Kontakt har vi haft.
Just när det blev slut hade vi kontakt, via sms och mejl om de praktiska sakerna.
Och jag har hjälpt honom med en text han ville ha skriven.
Kontakten det innebar gjordes via mejl.
Jag får sporadiska länkar skickade om kul evenemang och skivor han tänker sig att
jag borde kolla in.
Vilket jag inte riktigt räknar som kontakt. Då jag inte svarar.
Inte en ömsesidig kontakt.
Jag har varit väldigt tydlig här på bloggen om hur jag tänker kring honom.
Vad jag känner inför honom.
Han var en stor del av mitt liv. På många sätt.
Vilket lär ta tid att bygga upp mig själv ifrån.
Så nej.
Vi har inget med varandras liv att göra.
Ingen ömsesidig kontakt på något vis.

Jag antar att ni som känner mig blir lika förvånade som jag när ni läser det här.
Haha, what the hell liksom?
Åter igen, mitt ansvar i det här är stort.
Jag ska vara mer noggrann med att vara nyanserad.

Och låt oss alla komma ihåg att det man hör sägas inte alltid är helt verklighetsbaserat.
Ibland inte ens med en enda bokstav.

God måndagskväll på oss alla.