Cicci – den förskräckliga. Varför inte?

Idag har jag tankat energi.
Massvis med energi, för att vara exakt.
Jag har träffat människor, både som snabbast och lite längre i tid.
Och samtliga har fått mig att må otroligt bra.
Nästan så att det fått mig att känna att det här är för bra för att vara sant.
Min oro, för att jinxa till det när det känns bra, pratade jag så sent som
igår på Affektgruppen.
Så trevligt att jag blev ”utsatt” för det redan idag.
Och få svart på vitt att världen faktiskt inte rasar omkring mig bara för att
jag mår toppen!

I vilket fall, jag ska inte fastna i berättandet om hur bra allt känns,
det får inte tendera till att kännas överdrivet, you know!
(Eller då, att jag ska jinxa till det hela!)

Efter avslutat arbete hälsade jag på Sofia.
Tjejen som jag alldeles nyss börjat titulera kompis.
Ett val som jag känner mig mycket nöjd och glad med.
Oväntat så det förslår. Och väldigt kul!
Jag inser att vi är väldigt olika. Och samtidigt väldigt lika.
Lika på det där sättet som gör att tilliten kom naturligt.
På ett ömsesidigt sätt.
Mixen lika/olika visade sig passa mig väldigt mycket.

Det visar sig att vi har väldigt mycket att prata om.
Jag bidrog kanske inte så mycket idag, utan jag ställde frågor och lyssnade.
Det blev hon som kom med det jag senare under dagen hade i bakhuvudet.
Som jag ibland funderade aktivt på, och som ibland låg i svallvågorna
och liksom skötte sig själv.

Vi pratade om det här med kompisar.
Om människor man får energi av.
Som man själv ger energi.
Ömsesidigheten i det hela som gör att vissa relationer blir riktigt lyckade.

Vi pratade om det märkliga med att man spenderar tid med människor man egentligen
inte vill spendera tid med.
Sådana som inte ger energi, utan tvärtom, som tar energi.
Jag har svårt att hålla den typen ifrån mig.
Jag har alltid haft det.
Och det behöver inte vara någon energislukare av stora mått, inte alls.
Utan det handlar om relationer där jag liksom upplever att det ständigt
kostar mig något.
Att jag inte är delaktig, och heller inte förväntas att vara delaktig.

Där är en av de saker Sofia och jag är olika på.
Hon har lärt sig att hålla dem ifrån sig. Att istället fokusera på de som hon
klickar med, som hon mår bra av.
Hon sa, på ett lika enkelt som självklart sätt, att hon inte umgås med den energislukande
typen av människor.
Just för att de inte gör henne glad, för att de inte berikar.

Att hon både passivt och aktivt har lärt sig att välja de människor som
får henne att må bra.

Att hon passivt kan välja bort, genom att inte vara anträffbar, inte svara i telefonen,
eller helt enkelt inte ha tid när den andra vill umgås.
Vi kom fram till att det sättet absolut fungerar, men att det är ett slitigt sätt.
Det sliter att inte vara anträffbar, att hitta på ursäkter för varför det inte passar.

Hon berättade även att hon på ett mer aktivt sätt valde bort folk.
Eller rättare sagt, gjorde så att folk valde bort henne.
Hon sa att hon gjorde det på ett lite elakt sätt.
Vilket fick mig att hajja till. Och undra vad min nygjorda kompis har för
repertoar i rockärmen.

Ju mer hon förklarade ju tydligare blev det att några elakheter handlar det
inte direkt om.
Utan det handlar om att gå från passiv till aktiv.
Till delaktig. Till att äga halva relationen.

Att relationer som kostar mer än de smakar ofta är enbart på den andra personens villkor.
Att den får vara sig själv, utan att liksom synka sig med en själv.
Själv blir man liksom bara någon som håller med, som anpassar sig efter den andra.
Tonar ned det man själv är.
Man har bara följt den andra i det den velat prata om, hållit med och inte egentligen deltagit.

Sofia berättade att vad det gäller kompisar hon inte egentligen vill umgås med,
då är hon sig själv.
Rakt av.
Utan att vara inkännande, som energigivande relationer får en att vilja vara.
Det gör inte henne till en otrevlig person, men det gör henne heller inte till den
person hennes kompis vill att hon ska vara.
Man blir som regel rätt obekväm när man börjar ta del i relationen som annars
tillhört den andra.
Den relation som utspelats endast på den andras sida av spelplanen.

Man är alltså sig själv.
Precis den man är när man känner sig trygg i sig själv och mår bra.
Fast man vet att det inte riktigt är vad den andra vill ha av en.
Man har alltså tagit klivet till att börja delta. Aktivt.
Man vill dela relationen med den andra. Både ge och ta.
Och det är väl inte så ofta energislukande relationer handlar om att ge och ta.
Det handlar väl mer om att den ena vill ha och den andra, halverst uppgivet, ger.

Givetvis anpassar man sig till människor omkring sig, inte tal om något annat.
Men det är en avgörande skillnad mellan att vara sig själv, och vara en person
som blivit till för att den andra vill ha en så.

Jag har funderat mycket på det i eftermiddag och i afton.
Låtit tankarna susa fram och tillbaka.
Jag insåg, ju mer jag funderade på hennes ord, hur det tilltalade mig.

De personer jag tycker mest om att umgås med, är ju precis de människorna jag
kan vara Cicci med.

Då det gäller den andra kategorin, då har jag tagit bort det som är jag.
Jag har anpassat mig.
Jag blir den kameleont jag har fallenhet för att vara.
Det är nämligen en av mina specialiteter.
Att vara den du vill att jag ska vara. Den som passar just dig och det du vill ha.
Jag klarar av väldigt många sammanhang, just av denna anledning.
Jag är nämligen väldigt bra på att spegla människor.
Jag är bra på att ge folk det de mår bra av. Det är givetvis en mycket bra egenskap,
om man gör det för att man själv vill.

Jag blir därför ofta accepterad. Kanske även omtyckt ibland.
Även i sammanhang som jag inte är intresserad av.
Och det är sannerligen själadödande.
Det föder absolut inget gott.
Eller ja, det föder att jag får vara med.

Min högsta önskan, som ni vet.

Men att få vara med, där jag egentligen inte ens vill vara med, det har blivit
betydligt mer ointressant det sista året.
Jag har, på allvar, börjat känna vart jag vill vara.
Med vilka människor jag vill omge mig med.
Det är de relationerna som de senaste året börjat kännas väldigt viktiga att odla.

Jag trivs, precis som de flesta av oss, ihop med människor där jag kan vara
mig själv.
Eller så nära mig själv som jag vågar vara ihop med andra, kanske jag borde tillägga.

Vissa bekantskaper kan man inte avsluta, eller låta rinna ut i sanden.
Jag gissar de flesta av oss har sådana i våra liv, man får liksom bara acceptera att
läget är som det är.

Men de allra flesta kan jag påverka.
Om jag bara vågar.

Tänk om det faktiskt är så enkelt, att jag skulle skrämma bort folk jag egentligen
inte vill ha i min omgivning endast genom att vara mig själv.
Cicci – den förskräckliga.
Härliga tanke.
En win-win som tilltalar mig massor.
Att genom att vara mig själv kanske få folk att inte vilja vara med mig.
För att jag inte längre passar deras syfte med vår relation.
Vilket alltså i vissa fall kan vara något oerhört positivt.

Eller ännu ett alternativ, att de faktiskt gillar mig när jag är mig själv,
och på så vis bjuder in mig.
Så vi kan göra vår relation till bådas, och helt plötsligt faktiskt har roligt
i den, båda två.

En win-win-win.