Sociala medier.
Jag har inte sett vidden och möjligheten med att använda dem.
Eller så är det jantetramset som sitter fastgjuten i ryggmärgen, att
det är något fult över att marknadsföra sig själv.
Att synas är att finnas.
Har man en blogg eller exempelvis ett företag så är det liksom A och O
att synas.
Att våga synas.
Och eftersom jag då har dem båda…
Herregud, tänk att aha-upplevelser kommer till mig sidådär hundra år efter att
de egentligen borde dykt upp.
Kan det vara så att jag har en fördröjning i någon omkoppling då det
gäller verksamheten i min hjärna?
Fungerar verkligen kopplingarna som de ska?
Jag ställer mig mycket skeptisk till att det funkar som det är tänkt,
när mina aha-upplevelser dyker upp år efter förväntad tid.
Antingen har jantelagens bistra budskap äntligen tappat lite fotfäste hos mig,
eller så började bara kopplingarna där ovan att fungera mirakulöst.
Eller så handlar det om att jag har blivit peppad av vännen Camilla att
våga. På fler plan än då det gäller bloggen.
Man bara måste gilla vänner, och de ringar de sprider på vattnet.