Det här är inte en måndagsmorgon i min smak, kan jag berätta för er.
Den började olustigt redan långt innan den Degermanska klockan visade morgon.
Jag låg i godan ro i sängen, ni vet lite sådär halverst sovande, halverst vaken.
Det kliade i ansiktet och jag kliade givetvis tillbaka.
Vilket jag absolut inte skulle ha gjort.
SATANS DJÄVLA SMÄRTA!!!
Jag kliade mig rakt på min veckonya piercing.
Låt mig berätta för er att en veckony piercing är ÖM.
Rejält öm, dessutom.
Jag blev med ens skrikande klarvaken.
Och hann bli rädd att jag rivit lös kulan på den.
En mycket försiktig fingertopp kände efter, och tack och lov, kulan satt kvar.
Det ska nog väldigt mycket till om jag skulle ha lyckats med konststycket att riva loss den,
den är nämligen gängad.
I vilket fall, ont något så vansinnigt gjorde det.
Och jag blev rädd att jag sumpat läkningsprocessen rejält.
Blodsmak hade jag i munnen också.
Men det skulle, vid närmare koll, visa sig vara rent inbillning.
Tack och lov.
I vaket tillstånd känner jag givetvis att min läkande piercing kliar.
Och har inga problem med att låta bli att klia.
I det där semivakna, semisovande tillståndet hade jag helt glömt bort att jag ens hade
en ny piercing.
Jag kliade alltså som tusan, den där millisekunden innan jag med all tänkbar tydlighet
kom ihåg att det finns något nytt just där.
Som läker.
Och som ska läka i fred.
Nåväl, klockan var endast 04.20 när detta inträffade, och jag kunde
efter många om och men somna om.
Klockan 07.30 gav jag mig ut på min morgonpromenad.
Hade kommit sisådär 400 meter när min mage varnade mig.
Vi kommunicerar bra min mage och jag, så snabbt som tusan vände jag om
hem igen, för jag visste att jag endast hade någon minut på mig innan
magen, utan min tillåtelse, skulle släppa sin last.
Toaletten hanns dock i tid och en lycklig jag kunde konstatera att
jag slapp få något i byxan.
Efter det gick promenaden något bättre.
Dock var det en slitrunda från början till slut.
Jag hade absolut noll motivation, min kropp kändes trött, tung och allmänt sliten.
Något klipp i stegen var det inte fråga om. Alls.
Masade mig iväg på min runda och 52 minuter senare var jag hemma igen.
Dock helt utan tillfredsställelsen morgonpromenaden i vanliga fall brukar ge mig.
Bananen med keso, min frukost, smakade gudomligt tack och lov.
Det gör den förvisso alltid, men mornar som denna känns det mycket positivt
att min frukost levererar.
Med andra ord, denna måndagsmorgon och jag är inte vänner.
Tvärtom.
Resten av måndagen förväntas dock bli bättre.
Idag börjar jag affektgruppen på Kliniken.
Det handlar alltså om våra affekter, de vi alla föds med.
Här läser ni kortfattat om vad affekter är.
Att förstå varför vi har dem, vad de är bra för och vad syftet med dem är.
På vilket sätt de är tänkta att hjälpa oss med genom livet.
Hur det blir när man inte känner vissa av dem.
Eller tvärtom, känner alldeles för mycket av någon av dem.
Mitt stora problem är ilska.
Jag känner den inte alls.
Eller rättare sagt, jag känner den mycket sällan.
Jag känner en massa andra känslor, men ilskan, den som ska skydda oss, tränger
jag effektivt undan. Gömmer den djupt inom mig. För att den inte ska komma fram.
Det skapar enorma problem för mig.
Samt skammen, den jag känner varenda dag. Den är väldigt ohälsosam och destruktiv.
Jag vill få hjälp att mildra den. Jag behöver få hjälp att mildra den.
Det blir mina måndagar fram till i början av december.
Känns spännande och utmanande.
Jag har deltagit i två terminer tidigare, och lärt mig oändligt mycket.
Nu kommer jag dit med helt andra förutsättningar, vilket gör denna termin
om möjligt ännu mer inspirerande.
Jag kommer att skriva en del om dessa affekter vi studerar där.
Vi skriver på avtal om tystnadsplikt, vilket är ett måste givetvis, men
det utesluter givetvis inte att jag kan skriva om mina egna upplevelser,
och om de fakta som finns.
Jag ser fram emot detta.
Spännande med ny grupp också, jag känner två av deltagarna sedan tidigare,
men de övriga tre är nya bekantskaper för mig.
Vilket gör det både spännande och pirrigt.
Idag är det endast introduktion.
Vi kommer att bli presenterade för upplägget denna höst.
Vilken typ av respekt och förhållningssätt vi förväntas visa varandra.
Vi kommer att prata målbilder. Vart vi befinner oss nu, och vart vi vill
befinna oss till jul.
Det betyder att jag inte förrän nästa måndag kommer att börja guida oss
genom affekterna.
En och en.
En bra dag hoppas jag att det blir, trots en något crappy inledning!